GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Om några tysk-baltiska borgarsläkter i Nyen på 1600-talet [1]

Harry Donner

Vid Ochtaflodens mynning, där senare Peter den store grundlade sitt jätterikes nya huvudstad Petersburg, låg staden Nyen, som erhållit sina stadsprivilegier 1642 av drottning Kristina. Men redan långt tidigare, under medeltiden, hade där funnits en befästning eller skans - Landskrona -, anlagd av Tyrgils Knutsson. Dock blev dess saga ej lång, ty den förstördes 1301, efter ett segt motstånd av novgoroderna under storfurst Andrej Alexandrovitj. Under de följande århundradena vet man så gott som intet, om dess öde, dock antager Hipping [2], att ryssarne under denna tid återuppbyggt den förstörda skansen. Vid tiden för de stora nordiska krigen, under Johan III och hans efterträdare, fäste regeringen åter sin uppmärksamhet vid den betydelse en fästning vid Neva floden i strategiskt och kommersiellt avseende skulle äga, men först efter 1610, när Jakob De la Gardie stod vid Moskvas murar, kunde man tänka på att förverkliga dessa avsikter. En skans skulle där anläggas »på det att vi», skrev Gustav Adolf till Arvid Tönnesson, »kunna hava rätta gränseskilnaden emellan Sverige och Ryssland i Nyen, som den tillförene för trehundrade år sedan varit haver uti konung Magnus Erikssons tid» [3]. Från och med nu kan man, genom hela Sveriges stormaktstid, i stora drag följa dess utveckling.

Staden Nyen hade, även den, sina föregångare, ty orten ägde redan under medeltiden goda förutsättningar, såsom handelsplats. Regeringen ville nu genom förmånliga handelsprivilegier skapa en viktig medelpunkt för den ryska handeln och locka köpmän från andra östersjöstäder att bosätta sig där. Redan tidigt erhöll Nyen stapelrätt och kunde därigenom med framgång konkurrera med Viborg och andra städer, men dessutom ägde den privilegier, vilka dessa saknade, näml. undantagsrättigheter med avseende på tjärförsäljningen. Handeln med tjära var icke i Östersjöprovinserna underkastad det 1648 inrättade tjärkompaniets monopol. Denna och flere andra lättnader berodde på regeringens önskan att skapa viktiga transito-orter för den stora ryska handeln, som man önskade draga från dess urgamla vägar, från Vita havet, till Finska viken. Sålunda förklaras varför man bland borgerskapet i Nyen finner köpmän från nästan alla länder i Europa och varför handeln där under dess korta blomstringstid antagit rätt stora proportioner.

Huvudmassan av stadens invånare, säger v. Bonsdorff, utgjordes av finnar och svenskar. Emedan nödiga källor saknas, kunna inga tillförlitliga procenttal anges för den svensk- och finsktalande befolkningen. Dock vittnar i Nyen och dess omnejder talrikt förekommande finska släktnamn om den finsktalande befolkningens överlägsenhet. Den tillhörde de lägre klasserna, kroppsarbetare och hantverkare, blott ett fåtal det förmögnare borgerskapet.

Med dem tävlade tyskarna om att ge staden dess nationella prägel. I större mängd inkommo de först sedan staden erhållit sina privilegier. Tidigt bildade dessa utlänningar egen församling dock efter ett segt motstånd från den äldre svenska församlingens sida. Utom i Nyen bosatta familjer från Estland, Ingermanland och Tyskland ange vissa namn, att även personer från England och Holland bosatt sig där. Om än det utländska elementet utgjorde minoriteten var dock dess inflytande ej ringa, ty utlänningarna räknades till stadens penningearistokrati och mot århundradets slut intogo de en dominerande ställning. Även inom förvaltningen voro de starkt företrädda, som framgår därav, att rådets brev till regeringen voro avfattade på tyska.

Om stadens invånarantal, då källorna för det mesta gått förlorade, kan man ej bilda sig någon tillförlitlig uppfattning. Dock antar v. Bonsdorff under stark reservation, att det vid århundradets slut omfattat några tusen personer.

De älsta uppgifter om de till Nyen inflyttade släkterna, fås ur stadens mantalslängder för åren 1640-42. Bland dem finnas flere baltiska släkter, såsom Bernik, Brandt, Fichting, Grotkop, Hölsker, Röhling och Soldan. Några kan man i Nyen följa genom flere generationer. För följande decennier saknas mantalslängder, men först för de sista årtionden av stadens tillvaro lämna bevarade handlingar - dom- och kämnerrättsprotokoll - närmare uppgifter. Följande, dock ej fullständiga förteckning över köpmän och handelsmän, är tagen ur v. Bonsdorffs arbete och bevisar styrkan av det tysk-baltiska inslaget inom stadens borgarskap på 1680-1690-talen.

Antoni Hinrich Blankenhagen, Didrik Blom, Jacob Boisman, Andreas Baumgarten, Jockim Bröker, bröderna Berend, Carl och Hans Henrik Dobbin, Berendt Höfener, Hans Jürgen Laman, Kristian Didrik Lange, Hinrich Luhr, Johan Ridder, Petter Schlüter, Jürgen Schmitt, Matthias Schumacher, Hans Berndt Soldan, Cort Tunder, Michael Hinrich Vierschrot, Nicolaus Walding, Werner Wulffert, Samuel Zitting.

Även bland stadens borgmästare och råd voro dessa släkter företrädda. Av borgmästare kunna följande nämnas:

Erik Golsteen förord. 1663, konfirm. 1668, död före 1684. Herman Hartz, fullm. 1679, andra borgmästare t.o.m. 1694, tidigare syndicus. Balthazar Lado, nämnes byggm., borgmästare 1694-1700, tidigare syndicus.

Bland rådmän:

Jakob Röhling 1646-1650, Fredrik Wilhelm Lado 1656, tidigare postmästare och överauditör, Jürgen Tunder 1670, Jürgen Wulffert 1683-1697, Henrik Blankenhagen 1683-1691, Kristian Hueck 1663-1703, Petter Schlüter 1688-1694, Niclas Walding 1692-1696, tidigare gerichtsfogde, Dettlef Jochims 1695, Didrik Blohm, Hinrich Luhr 1697-1703 och Cort Schlüter 1698.

Ur v. Bonsdorffs arbete kunna ytterligare antecknas följande i Nyen förekommande tyska släktnamn:

Arendt, Artman, Bartram, Crantz, Donner, Döhnel, Ehrling, Hahn, Höfner, Hering, Hertz, Holtzfresser, Klopstock, Meijer, Möller, Rademacher, Schmidt, Wagner, Zimmerman.

För den genealogiska forskningen hos oss erbjuda dessa i Nyen bosatta köpmanssläkter mycket av intresse, ty som känt överflyttade flere, sedan staden 1702 blivit intagen av tsar Peter, till Finland. I Helsingfors bosatte sig för längre eller kortare tid bl.a. följande släkter: Hueck, Luhr, Blom, Pölck, Everding, Malm, Siliacks, Dobbin, Donner, och i andra städer och på landsorten Röhling, Soldan, Freitag, Wittstock m.fl.

En bland Nyens älsta rådmanssläkter var släkten Röhling (Röling, Rölling, Rölingh), som genom Jakob R. där intagit en bemärkt plats. Åren 1646-1650 nämnes han såsom rådman [4] och 1653 handelsman. Den 7 januari 1650 utfärdar han ett kvitto på 16 rdl. kmt. för en fyra alnars grön bordduk till stadens räknekammare och 19 mars s.å. 17 rdl. för ett ris papper och 1lb substantionaler för samma verk [5]. Från och med 1640 är han antecknad i stadens mantalslängder [6] med sin hustru »Walburg» och bodpojken Reinhold. Att döma av denna uppgift skall han då ha bosatt sig i Nyen för att idka handel. I följande års mantalslängder står han antecknad: »Jacob Röling med sin hustru Judit, tyske poiken Reinhold och en tysk skolmestare» [7]. För 1642 äro uppgifterna desamma. Betvivlas kan, att denne Jakob R. ej vore samma person, men huruvida hans hustru hette Walborg eller Judit återstår att se.

I mantalslängderna för dessa år förekommer även en Jakob Bernik (Bernike, Berning, Barneken, Barnig) med sin hustru Walburg och dotter Gertrud [8]. Hos dem bodde hans ogifte broder Bogislaus [9] och i 1642 års mantalslängd förekommer ytterligare ogifte licentmästaren Gerhardt Berneke. Familjen Bernik härstammade från Riga där Jakob B. varit bosatt. Han var sannolikt en nära anförvant till Nikolaus Barneken, född i Riga, 1637 rådman och borgmästare därstädes, adlad 1641, borggreve 1645 och s.å. 20 augusti erhöll han konfirmation på adelskapet. Den 20 juni s.å. erhöll han under Nyköpings besluts villkor godset Kirstova hov och by i Oppolie pogost, Jama län av Ingermanland [10]. Emedan han bodde i Riga utarrenderade han godset, som omfattade 52 gamla obser (40 mantal), 25 3/5 nya obser och 3/10 hovland åt Salomon von Schubben. Enligt Elgenstierna dog Nikolaus Barneken 1646 och i Jama läns dombok 1648 omnämnes Kirstova tillhörande salig borgm. Bernekens arvingar och fortfarande arrenderat åt von Schubben. Han var gift med Margareta Holler, som levde änka 1647. De hade sonen Lydert, som enligt Elgenstierna 1639 gått i krigstjänst, kapten vid Åbo läns infanterireg. 1650, överstelöjtnant 1660. Han dog 1663. Den 4 maj 1663 ringdes för honom med alla klockor 2 1/2 ringning [11]. Enligt samma anteckning skall han ha blivit arkebuserad. Föregående år dräpte han, uppger Elgenstierna, majoren Christoffer Kothen och fick sannolikt med livet sona denna illgärning. Han hade gift sig i Riga 1646 med Catharina Hilcken, dotter till Frans H. och Sofia Friederichs, som avled i Narva och begrovs där 14 december 1690 [12].

Godset Kirstova hade före 1680 blivit pantförskrivet åt Axel Kristersson Lilliegren, men då det vid reduktionen återgått till kronan, uppstod långvariga tvister mellan pantinnehavaren och fru Barneken. Ur Ingermanlands jordbok framgår, att hon ej ville mottaga något gratial, då hon »praetenderar sit förre Gods at få igen, som är förpantat». Kommerskollegiet beslöt 17 juni 1681 att tillerkänna henne f.o.m. 1680 en livränta av 200 rdl. och en årlig ränta. Icke nöjd med att kronan indragit panten anhöll Lilliegren om meliorationsersättning, som även beviljades honom. Ännu 1699 utbetalades för sista gången ur adelns rusttjänsts gratialstat 200 rdl. åt överstelöjtnant Barnekens »oförsörjda jungfrudöttrar» och sonen regementskvartermästaren Niclas Bernik, som efter 1686 uppgavs lida av »huvudsvaghet» [13]. Enligt Elgenstierna hade Niclas B. tjänat någon tid vid överste Grothusens reg. och därefter såsom regementskvartermästare vid Åbo läns kavalleri. Utom dessa barn hade Lydert B. sonen Lydert, löjtnant vid Nylands och Tavastehus läns reg. 1683, kapten därst. 1702-1707 och döttrarna Margaretha, gift med Henrik Witte von Schwanenburg och Christina Sofia, döpt 11 april 1650 i Stockholm. Ätten anses ha dött ut efter 1721 med ovannämnde Niclas B.

Till de av Elgenstierna lämnade genealogier om ätten Barneken kunna ytterligare följande uppgifter lämnas, vilka äro hämtade ur stadsarkivet i Riga samt äldre tryckt litteratur.

I början av 1600-talet förekommer i Riga en Nikolaus Barneken, som eventuelt kan ha varit fader till borgmästaren med samma namn. Den förstnämnde var 1612 dockman i stadens stora gille, d.v.s. förman eller ordförande. Benämningen dockman hade uppstått därigenom, att vid ordförandens plats, vid den ena ändan av bordet stod en medeltida träskulptur, föreställande madonnan med Jesusbarnet, som var anförtrott i dockmannens vård [14]. Nicolaus B. var 1614 gillets älste och dog 1632 [15].

Borgmästaren Nicolaus Barneken inskrevs 1605 vid universitetet i Rostock [16], var 1620 sändebud för staden Riga vid riksdagen i Warschau, 1624 landsfogde, 1627-31 rättsfogde. Han avled, enligt samma källa, 30 juni 1647 vid 61 års ålder, ej såsom Elgenstierna uppger 1646, och var sålunda född 1586. Utom den av Elgenstierna omtalade sonen, sederm. överstelöjtnanten Lydert, hade Nicolaus B. ytterligare en annan son Nicolaus. Denne föddes 1619 och inskrevs vid 25 års ålder vid universitetet i Lyon [17]. I Riga stadsarkiv sign. Bd. 5. bland inlämnade supliker till stadens råd finnes flere skrivelser av bröderna Lydert och Nicolaus B. rörande arvstvister efter deras 1647 avlidne fader borgmästaren Nicolaus Barneken. Den Jakob Bernik, som 1640 förekommer i Nyen, var sannolikt av samma släkt som borgmästaren Barneken. I 1642-1643 års mantalslängder kallas Jakob Berniks dotter Gertrud jungfru, men föregående år enbart dotter och hans ogifte broder Bogislaus kallar sig 1643 von Berningh och ägare till Karilla hovläger. Dessa detaljer tala även för ett nära släktskap mellan Nikolaus Barneken och Jakob Bernik, vilka såsom innehavare av förläningar möjligen kunde åberopat sig på gamla frälserättigheter. Även Jully Ramsay [18] förmodar, att dessa familjer varit nära besläktade.

Jakob Bernik hade innan han flyttade till Nyen tillhört armén, emedan han i ett regeringsbeslut 10/8 1640 kallas manhaftig [19]. Han hade s.å. anhållit om konfirmation på Bruntzowitza by i Samoschki pogost i Jama län, som han erhållit 1626 av guvernören Nils Asserson, såsom ersättning för en annan by K. M. hade måst avstå i en frikallad pogost. Han anhöll samtidigt av regeringen om konfirmation på ett ödeland Olechowa på 10 obser, som han fått 13 augusti 1632 av dåvarande generalguvernören Johan Skytte efter Ingermanlands kapitulation. Bruntzowitza och Olechowa byar hade Reinhold Dyker bekommit såsom ärftlig egendom efter K. M:ts brev. Han uppges såsom ägare därtill åren 1618-1623 [20]. Emedan regeringen ej hade sig bekant på vad sätt dessa lägenheter kommit i Jakob Berniks ägo hänsköts avgörandet till en i framtiden utlovad generalrevision. Dock bekräftades tillsvidare hans possession av Bruntzowitza by och Olechowa, vilka lägenheter han synes ha ägt blott under sin och sin hustrus livstid. Sedan 30 november 1633 står han såsom ägare till Gora Boritszowa och andra byar i Korboiselski (Korpiselkä) pogost av Koporie län.

I jordeböckerna talas 1649 om Jakob Berniks bönder i Sastidwor och Mandriofzina byar och samma år beviljar han 3 vinterkörslor i Koporie län för rdl. 4:16. Hans gods i Korboiselski pogost Gorina-Derefna med Boritzowa, Supanowa och Mandriofzina 3 2/5 nya obser och 1 1/2 hovläger, som han innehade under kapitulationen enligt kungl. brev 31 oktober 1645, ägdes efter hans död av svärsonen Jakob Röhling. På dessa gods hade han erhållit drottning Kristinas konfirmation dat. den 15 juni 1651. Bernik hade 1653 att betala under Ingermanlands kapitulation för sina gods rdl. 326:12:19 1/5 [21], vilka på 1670-talet synas ha varit pantförskrivna åt köpmannen Hans Wagner (?) i Nyen. Huru äganderätten till några av dessa lägenheter ordnats vet man ej så noga, emedan uppgifterna äro motsägande. Sålunda talas det 1644 om Jakob Röhlings bönder i Mondriotzina by och 1646 står han antecknad såsom ägare till Sastidwor by i Korboiselski pogost av vilka den förstnämnda ännu 1652 ägdes av Jakob Bernik. Röhling betalar 1653 häradshövdingepengar i Nöteborgs län för 10 mantal rdl. 9:12. Utom dessa byar innehade Röhling åren 1651-1652 i underpant av Antonius Johan Nieroth för en summa av 536 rdl. 25 rst. Climowa by i Keltis pogost av Ingermanland [22].

Emedan man ej vet när Röhlings bosatt sig i Narva känner man ej till, om några av dessa byar liksom den Röhlingska gården tidigare ägts av familjen Bernik.

Släkten Röhling hade möjligen liksom många tyska släkter tidigare varit bosatt i Livland. Den svenska kommissionsförvaltningen tillerkände 1627 åt en Henrik Röling godset Treppen och Dussen såsom arvejord efter hans förfäder Treppen [23]. En Treppen hade 1428 erhållit i förläning av ordensmästaren Gysse v. Rutenberg detta gods och 1590 ägdes det ännu av hans ättlingar Hans och Wilhelm T. Hans T:s dotter gift med Melchior Bluhm innehade godset 1627 [24], och 1633 ägde Melchior Borneman det (kanske avses därmed dock Melchior Bluhm), sedan han dessförinnan kommit överens med bröderna Röling. Deras arvingar gjorde ännu 1696 anspråk på godset. Siebmacher känner ej till familjen Rölings ursprung ej heller dess vapen.

nimikirjoitus

Jakob Röhling hade 1640 flyttat till Nyen med sin fru, en dotter till Jakob Bernik och hans hustru Walborg. Röhlings hustru hette antagligen Judit och ej Walborg, som i mantalslängderna för samma år förväxlats med hans svärmoders namn. I detta äktenskap föddes sonen Alexander och möjligen en dotter Judit gift med Johan Gillius. När Jakob Röhlings första hustru avlidit är okänt, men senare gifte han om sig med Elisabeth Stampehl och blev därmed befryndad med en förmögen och ansedd borgmästarsläkt i Reval. Flere medlemmar hade varit borgmästare och rådmän och själv var Elisabeth Stampehl dotter till borgmästaren Andreas Stampehl, begr. 15 december 1653. Åren 1623-1653 var han rådsherre och borgmästare. Jakob Röhling och Johan Friedrich de Zweigbergh anhålla i en skrivelse till rådet i Reval, av den 22 september 1655 om uppskov vid reglerandet av deras avlidne svärfaders skulder [25]. I den av v. Nottbeck sammanställda genealogiska tabellen över familjen Stampehl omtalas blott en dotter Magdalena, dock har Andreas S., som av ovannämnda handling synes, haft flere barn. I en 1648 utfärdad skuldförbindelse på 303 rdl till Cort Meuseler talar han om sina arvingar. År 1644 lånade borgmästaren Stampehl i Dorpat av Johan Strassburg 200 specier, vilken summa samma år skulle återbetalas. Så skedde dock icke och kreditorerna fingo länge efter Andreas Stampehls död vänta på återbetalningen. Skulden till Strassburg betalades i juni 1657 av svärsonen Röhling och den till Meuseler i september 1659 av Elisabeth Stampehls senare man Berndt Valentin  [26]. Genom dessa skuldförbindelser har det kunnat fastställas, att Elisabeth S:s fader var Andreas S. och ej, såsom tidigare antagits, borgmästaren Henrik Stampehl. Hennes moder Andreas S:s andra fru Elisabeth Rosen, var dotter till ståthållaren Bogislaus Rosen i hans första äktenskap med Margaretha Molkenbur, död 1621. I hans andra giftermål hade Rosen äktat Andreas Stampehls syster Magdalena, som dog 1654. Själv avled Bogislaus Rosen i Reval 4 december 1658 och begrovs där i Nicolaikyrkan [27]. I Röhlings andra äktenskap föddes åtminstone sonen Bogislaus, staden Nyens edsvurne mäklare, varom mera nedan, och en dotter, gift med Jürgen Wulffert i hans första äktenskap. De hade en dotter Beata gift med en präst Lange i Moskva [28]. Jakob Röhling dog 1658 eller 1659. Huruvida han var släkt med Daniel Röhling, som 19 april 1657 blev begraven i Viborgs domkyrka [29] och hans änka, vars begravning i Nyen 26 april 1694 bekostades av rådman Christian Hueck [30], framgår ej ur handlingarna. På 1680-talet förekommer i Nyen även en Christian Röhling, utan känt sammanhang med Jakob Röhling. I Reval antogs till borgare mot slutet av 1600-talet Hans Röhling 1650, Peter Röhling 1658 och Bernt Röhling 1682. Den sistnämnde dog 1710 och var gift 1682 med Dorothea Höppener dotter till Jakob H. från Lübeck och ålderman i stora Gillet i Reval samt Birgitta Reinholdsdotter Rohde.

Elisabeth Stampehl blev i Reval 11 augusti 1659 omgift med handelsman Berendt Valentin, död 1670, begr. 4 oktober s.å. Han var en köpmansgesäll från Stockholm, som 9 augusti 1659 i Reval blivit antagen till borgare och senare till portorie prefekt. Han beslagtog i Nyen för stadens gäld till hennes fader dess gästhus, färjor och vågen, som förorsakade långvariga rättegångar, varom stadens domböcker ha mycket att förtälja. Instämd 5-9 augusti 1684 till ord. lagm. ting i Nyen kallar hon sig Elisabet Stampel sehl. Jacob Röhlings witwe in nahmen meiner Kinder von Röhling. Den 25 augusti 1688 beklagar handelsm. Caspar Martin, att mons. Bogislaus Röling icke ville stå honom till svars för den obligation han honom givit på en post penningar, emedan hans moder Elisabeth Stampehl föregivit, att borgmästare och råd ligga med henne i process och voro hennes avundsmän. Och följande år 31 augusti uppstod åter oenighet angående fru Valentinskans gamla fordran. På stadens vägnar anhöll rådman Wulffert om avskrift av fru Stampehlskans gamla historiska skrifter för att kunna svara därpå. Elisabeth Stampehl och Bogislaus Röhling underteckna 20 december 1690 följande förlikning.

»Bekennen wier untergeschriebene, dass Ew. Edler Hoch- undt wollweiser Raht hierselbst auff unsere Ansuchen an den Rahtsworwandten H:r Peter Slijter 400 Dlr Kop. Mt. undt an unss selbsten 80 Dlr. Kmt. wier hiermit gezweind quittiren undt davor die 8 tonnlands so wier bissher noch auff Worbo von der Stadt inne gehabt, Krafft dieses der Stadt völlig wieder einräumen und abtreten».

Ej blott med staden, utan även med halvbrodern Alexander lågo dessa i process. Denne hade, medan han befann sig i Stockholm, låtit ur sin gård i Nyen sina hovbetjänter bortflytta, under Bogislaus och dess moders frånvaro, deras egodelar kistor, tranfat och konterfeier m.m. Då dessa nu lågo i farstugan vind för våg, instämde han brodern till rätten 6 juli 1692, emedan han ansåg det för våldsverkan och husgevalt. Samtidigt antecknades det husköp Bogislaus R. avslutat med hustru Elisabetha Bostrenia. Jakob Röhlings och Berendt Valentins änkas samt sonen Bogislaus' ekonomiska ställning var synbarligen ej god. Under flere år kunde de ej betala sina kyrkoavgifter, såsom framgår ur tyska församlingens räkenskaper. Elisabeth Stampehl avled 1692 i Reval och begrovs där s.å. 1 augusti. Bogislaus, före den 15 september 1696, då det till den svenska kyrkan betalas 6 rdl. för tre ljus. Begravningen försiggick följande år i tyska kyrkan. Då han tillhörde stadens magistratspersoner skedde det med en viss ståt. Ur kyrkoräkenskaperna inhämtas följande:

3/2 Stunden mitt alle glocken zu Leuten   rdl. 12:-
Die grosse Baar mitt Himmel u. Decke   » 3:-
Dass Lacken unter die Baar   »     10 2/3
Das Grab zu öffnen   » 1:-
8 Stüle Schwartz zu bekleiden   » 2: 1 1/3
Die Kantzel ditto   » 1:-
Das Althar ditto   » 1:-
Die Wachslichter anzuzünden   » 2:-
Den 10:den pfenning von des Grabes Taxa   » 3: 10
- - - - - - - - -
rdl. 26:10 2/3

Bogislaus Röhling hade dött ogift.

Den 21 november inlämnade stadens kassör Lars Malm till rådsturätten en specification, som utvisade, att den avlidne mäklaren var skyldig staden över 100 rdl., vilka borde utkrävas av dödsboet. Fordran protokollfördes och beordrades handelsmannen Johan Henrik Frisius att överse Bogislaus Röhlings handlingar, samt efterleta huru staden på bästa sätt må bliva till dessa medel förhulpen.

Brodern Alexander, vars intresse genom mödernearv tidigt riktats på jordbruket, var sedan 1669 frälseinspektor på Resitza hov tre mil sydvest från Nyen samt på Glädina. Godsen ägdes då av änkegrevinnan Maria Sofia De la Gardie, död 1694. Koporie läns domböcker åren 1684-1695 lämna en hel del uppgifter angående rättegångar om rågränser och med underhavande för den tid Röhling förvaltade godset. Två år efter Alexander Röhlings död 1695 infordrade landsfiskalen välb. herr Jakob Hindriksson på assessorn välb. Christian Adrian Rosenmöllers vägnar av hans arvingar 1691-1692 års räkenskaper för godsets förvaltning; protokoller och domar över gränstvister; och att korpralen Jakob Rölling måtte bevisa, att under hans förvaltning allt riktigt och väl på godset tillgått. Till en rättegång 1690 kunde Alexander R. icke infinna sig, emedan han var »bekajad» av en svår ögonsjukdom och förhindrad att röra sig ute. Under sin livstid hade han överlåtit förvaltningen av Resitza hov åt sonen Jakob. Själv står han i Ingermanlands jordbok 1685 antecknad såsom ägare till Murilla by och Åhalla i Korboiselski pogost av Koporie län [31]. Följande ståndspersoner kunna bl.a. anföras på 1680-talet, vilka i Korboiselski pogost, liksom Alexander Röhling, uppträda såsom jordägare. Kapten Lorens Jaensson 6 4/5 obser; fru Rosenlind 2 obser; arrendator Soldan 7 8/5 obser; rådman A. Timmerman 2 obser; fru Thorwigge 0.2 obser; Christopher Forssman 1 13/25 obser; Hinrich Bagge 1 1/30 obser; löjtnanten Simon Örtken 3 5/6 obser; Tavasterna 6 14/25 obser; sahl. Henr. Jonssons arvingar 3 1/15 obser; major Anders Frasers pant 4 13/5 obser. År 1686 uppstod en rättegång angående fadern Jakob Röhlings stenhus i Narva. Efter hans död hade arvingarna 2 juli 1661 hyrt gården, belägen mellan v. Cölns och Mundts hus till Caspar Roddes sterbhus, mot en försträckning av 600 tunnor råg. Kurator för det Roddeska sterbhuset var sekreteraren Sigismund Adam Wolff. Emellertid gjorde Thomas Herber från Moskva 1687 genom advokaten Daniel Seidler anspråk på Roddes rätt till den Röhlingska gården. Då Wolff utan Röhlings medgivande därtill bifallit, instämde Alexander Röhling s.å. honom inför rådsturätten i Narva. Efter Jakob Röhlings död c:a 1659 kunde arvingarna icke på länge dela hans jordlägenheter. En medverkande orsak var, att hans andra hustru Elisabeth Stampehl levde till 1692 och var invecklad i långa och kostsamma processer. För arvingarnas räkning förvaltades Murilla och Åhalla av Alexander R. intill 1688. Detta år indrogos godsen, vilka gått i arv från 1620-30-talen från Jakob Bernik till dottersonen Alexander, till kronan. Att döma av regeringsbeslutet 1640 hade Bernik ej nöjaktigt kunnat bestyrka sin rätt, men regeringen hade då låtit det bero på en i framtiden utlovad generalrevision. Och den kom även långt senare i form av en skoningslös reduktion. Därmed var arvet slutligen delat. Både Murilla och Åhalla utarrenderades av kronan 25 augusti 1688 åt den 1687 avlidne postmästaren och rådmannen i Nyen Anthoni Timmermans änka på tre år. Arrendesumman var något över 326 rdl. [32]. År 1691 arrenderade postmästaren Abraham Hult lägenheterna under samma villkor [33].

Med vem Alexander R. varit gift vet man ej, men framgår det ur den tyska församlingens räkenskaper, att hans svärmor avlidit 1696 (namnet icke utsatt), då det ringdes 3/2 timme i kyrkan och i Koporie läns dombok 1696 är antecknat, att korpralen Jakob Röhling hade, förliden sommar för sin mormoders begravning haft laga hinder att utebli från tinget. Ur Jochim Donners släktanteckningar framgår att Alexander R. var änkling 1686 [34] och att han själv avlidit den 8 augusti 1693. Enligt den tyska församlingens räkenskaper skedde begravningen på landsorten den 18 september 1694. Han hade 1688 givit 3 rdl. till orgelverket i den tyska församlingskyrkan i Nyen. Han överlevdes av fyra döttrar, Christina f. 1676, Maria f. 1679, Anna f. 1682 samt Elisabeth f. 1685. I dessa släktanteckningar omnämnes ej sonen, korpralen Jakob Röhling. Han erkänner inför rätten 1696, att han för ett par år sedan råkat i lägersmål med Maria Mattsdotter, som senare gift sig med då avlidne Jöran Jöransson. Nu ville han undgå laga dom och undfå sina salighetsmedel. Han fick böta 10 och Maria Mattsdotter 5 rdl. Jakob Röhling bosatte sig senare i Viborgs och Kexholms län i Jääskis socken. Där uppträder han 1700 såsom arrendator av Ihandola (Ihantola) överste Gustav Mellins boställe. Han hade i sin tjänst drängen Matts och pigan Anna.

Jochim Donner f. i Lübeck den 30 januari 1669 bosatte sig 1693 i Nyen. Följande år övertog han ledningen av stadens tyska skola. Det säges, att hans bosättning i Nyen föranletts av släktförbindelser. På 1670-talet förekommer där rådmännen Jürgen och Cort Tunder. Jochim D:s moder hette Elisabeth Klopstock och i Nyen förekommer 1688 Hans K. såsom »Reisende Person». Ur den tyska församlingens räkenskaper framgår, att han senare bosatt sig där. Han köpte 1690 en gravplats i kyrkan för 80 rdl. kpmt., som 25 december betalades av Hans Pölck. Samma år dog hans hustru och blev begraven i dennes grav. Tre år senare 1693 uppträder Hans K. åter såsom arrendator av Skaitza kronogods i Koporie län, som han redan 1683 haft på arrende [35].

I egenskap av rektor för den tyska skolan kom Donner i beröring med stadens ståndspersoner och omöjligt är ej, att han varit bosatt i Alexander Röhlings gård och där funnit sin blivande maka, husets älsta dotter Christina. Hans publicerade anteckningar [36] för åren 1694-1705 över elever i Nyen och efter 1700 i Viborg och Helsingfors, lämna intressanta uppgifter om där bosatta familjer. Elisabeth Röhling, Alexander R:s yngsta dotter blev genom sitt giftermål med handelsmannen Frans Didrich Freitag stammoder för den i Brahestad bosatta släkten Freitag och mormor till Anna Falander gift med Jochim Donners son Alexander D., född 1708 i Helsingfors, död i Gamlakarleby 1772 såsom skeppsredare och grundläggare av det Donnerska handelshuset därstädes.


Noter

[1]   Till fru Anna Sucksdorff samt herrar Oskar Koerber och Berndt Aminoff, vilka genom avskrifter ur härvarande Statsarkiv i hög grad befrämjat och möjliggjort föreliggande undersökning ber förf. att få uttala ett varmt tack.

[2]   Hipping, Neva och Nyenskans intill S:t Petersburgs anläggning.

[3]   Carl von Bonsdorff, Nyen och Nyenskans, Acta societ. scient. fennicae tom. XVIII, s. 361.

[4]   v. Bonsdorff, a.a., s. 404.

[5]   F.S.A. v. 9680, ss. 1201, 1203.

[6]   F.S.A. v. 9652, s. 894.

[7]   F.S.A. v. 9658, s. 894.

[8]   F.S.A. v. 9651, s. 556.

[9]   F.S.A. v. 9655, s. 201.

[10]   I Ingermanlands kopiebok 1617-1667 finnes en avskrift av donationsbrevet. F.S.A. v. 6825, s. 144-46.

[11]   Åbo domk. räkensk., s 153.

[12]   Narva domk. räkensk.

[13]   1696 utbetalades i Narva åt Lydert Bernikes två oförsörjda döttrar genom Hinrich Funck och Simon Laurens Numers 200 rdl. och föregående år erhöll brodern Niclas ett benificium på rdl. 60:10 2/3.

[14]   Bilden finnes ännu i behåll och står inmurad i en väggnisch i gilletshusets stora plenisal.

[15]   Monumenta Livoniae antiquae, Verzeichnis der Aeltermänner, Aeltesten und Dockmänner der Grossen Gilde in Riga. Bd. IV, s. 327. Riga - Leipzig 1844.

[16]   H. T. Bölhführ, Die Livländer auf auswärtigen Universitäten, s. 83. Riga 1884.

[17]   H. T. Bölhführ, Die Rigische Rathslinie von 1226-1816, ss. 167-68. Riga 1877.

[18]   Se Jully Ramsays Ingermanlands bok, manuskript i F.S.A.

[19]   Ingermanlands kopiebok v. 6826, s. 122

[20]   Jordeböcker öfver Ingermanland 1618-1623. Petersburg 1859, s. 82.

[21]   F.S.A. v. 9687, s. 905.

[22]   Revals stadsarkiv BB. 21.

[23]   Siebmacher III. 11., Ostseeprovinzen s. 171.

[24]   Siebmacher, a.a. s. 227.

[25]   Revals stadsarkiv. BB. 10.

[26]   Revals stadsarkiv. BB. 10.

[27]   K. B. St. Nic. Reval.

[28]   Jully Ramsay, anf. manuskript.

[29]   Durchman, Domkyrkans i Viborg räkenskaper 1655-1704. Gen. samf. årsskrift XII s. 205.

[30]   F.S.A. v. 9781, s. 1996.

[31]   F.S.A. v. 9754, s. 1221. Med Murilla avsågs då Supanowa och Mandriofzina byar, med Åhalla åter Gorina-Derefna och Boritzowa. F.S.A. v. 9769, ss. 937-38. Åhalla omfattade 2 8/25 obser och Murilla 0, 13/15, sammanlagt 3 2/5 obser. F.S.A. v. 9768, s. 249.

[32]   F.S.A. v. 9756, s. 294.

[33]   F.S.A. v. 9768, s. 249.

[34]   Donner, Släkten Donner i Finland, Helsingfors 1891, s. 9.

[35]   F.S.A. v. 9754, s. 1221.

[36]   Donner, a.a., ss. 6-8.


Genos 5(1934), s. 17-30

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1934 års register | Årgångsregister