[ Artikelns slut ]
I Vehkalahden pitäjän historia (s. 271 ff) analyserar Ragnar Rosén ingående en gammal tradition om Veckelax-knaparna, berättad av Jöns Persson Ruuth vid frälserannsakningen 1618. Enligt Ruuth hade några av frälsemännen i Veckelax under kung Eriks tid inflyttat från Pommern, och som deras stamfar angavs en adelsman Mathis von der Sahe, vars sköldemärke var ett brunt horn. Hans efterkommande ville inte avstå från frälsejorden, utan så små deras skiftade hemman slutligen än blev, och även om de hade ingått ofrälse gifte, försökte de göra rusttjänst, somliga två och somliga tre tillsammans.
Rosén anser att Mathis von der Sahe i själva verket är identisk med Bo Jonssons förtroendeman på Viborg, Sathe (1370-talet eller tidigare) och stamfar för ätten Horn af Kanckas. Indicierna har godtagits av Anthoni, som följdriktigt betecknar Hornarna som en frälsesläkt av utländskt ursprung och anför ytterligare skäl till stöd för teorin[1]. I Sverige däremot har inställningen varit mera skeptisk. Gillingstam säger sig ha "svårt att acceptera Roséns uppfattning om släkten Horns ursprung"[2].
Samma tradition, med delvis annat ordval återgiven just av Jöns Persson Ruuth till Bergstad, har emellertid blivit satt i samband med en helt annan plats än Veckelax, nämligen Kalax i Borgå socken[3]. I denna andra version finns dessutom ett tillägg, som saknas hos Rosén och som onekligen är obekvämt för hans teori: Ruuth säger om Sahes efterkommande att "ryssarna i Borgå borttagit deras frälsebrev, dock honom minnes deras sköldemärke det bruna hornet hava sett förrän kyrkan i Borgå skövlades uti kyrkfönstren."
Aktstycket är en konceptartad förteckning över frälselandbönderna i Kalax med början år 1557. Förutom Jesper (Thomasson) i Bjurböle och medlemmar av Larssönernas släkt på Kråkö nämns här Poitzarna, som dominerar under slutet av utredningsperioden. Längre fram i tiden än till år 1618 sträcker den sig inte - den slutar mao. det år då Jesper Matsson Kruus uppgjorde sin förteckning, och som ett vilsegånget koncept till den skulle denna längd över landbönderna och deras herrar faktiskt kunna betraktas.
Berättelsens anknytning till Kalax förefaller osökt. Sagesmannen är själv gammal Borgåbo, och bosatta i Borgå socken var väl också de som han talade om, eftersom deras frälsebrev gick förlorat där och deras sköldemärke hade funnits i Borgå kyrka. Det enda som förbinder sägnen till Veckelax-knaparna är att den i Kruus förteckning införts som avslutning på kapitlet "Kymmenegårds län". Men skall den hänföras till hela länet (Pyttis, Elimä, Veckelax och Vederlax) eller bara till det närmast föregående textavsnittet, som behandlar Poitzarns egendomar i Kalax, Hindhår (i Borgå), Tervik (i Pernå) och Poitsila (i Veckelax)?
Version 2 har ordagrant och i hela sin längd också införts i en förteckning med rubriken "Uthogh Opå Adelen uti Finland pro Anno 1618"[4]. Ännu tydligare än hos Kruus förefaller berättelsen här att åsyfta inte hela Kymmenegårds län utan endast Poitzarnas (Mårten och Hans) jordinnehav. Det kan inte uteslutas, att citatet av Ruuth ursprungligen har avsett Poitzarnas gårdar i Borgåtrakten och att det av misstag upprepats i kapitlet om Kymmenegårds län, i vilket Poitzarnas samtliga ägor redovisas. Den som inte vill godta det resonemanget, eller ett snarliknande, får den besvärliga uppgiften att förklara a) varför Veckelaxknaparna hade sina frälsebrev och sin vapenbild i Borgå, b) varför Ruuth var så väl underrättad om lågfrälsets historia i det avlägsna Veckelax och c) hur han alls hade något tillfälle att yttra sig vid rannsakningen där.
Om sägnen om Sahe inte syftar på Veckelax, förlorar emellertid Roséns tankegång sitt ofta åberopade geografiska underlag och hela teorin blir ifrågasatt. Ett fundamentalt inslag i den är dateringen. Med stor utförlighet motiverar Rosén sin åsikt att den kung Erik som menas är Erik Magnusson (1357-1359), och därmed blir tidsperspektivet onekligen imponerande.
En synpunkt som Rosén emellertid inte har anlagt är att om man år 1618 talade om "kung Erik" menade man helt entydigt Erik XIV och ingen annan. Ifall den näst föregående konungen med det namnet, Erik av Pommern, avsågs, måste det uttryckligen påpekas. Och om man eventuellt tänkte på gamle Erik Magnusson var det lika nödvändigt att speciellt framhålla det om man inte ville bli missförstådd.
Nu skulle Ruuth således ändå, utan närmare specificering, ha sagt (enligt Översättningen till finska) att von der Sahe "tuli Pommerista kuningas Eerikin aikana" fastän han i ingen händelse kan ha avsett Erik XIV. Det förefaller orimligt, och man kan endast fråga sig om den svenska originaltexten måhända blivit feltolkad. I den ursprungliga versionen heter det att några av frälsemännen "äre uti Konung Eriks tid av Pommern inkomne". Här är faktiskt en annan tolkning möjlig. Skrivaren (eller berättaren) har inte valt det grammatikaliskt korrekta uttryckssättet "kung Eriks av Pommern tid", inte heller vardagsprosans "kung Erik av Pommerns tid", utan den sämsta möjliga, valhänta formuleringen "kung Eriks tid av Pommern". Det efterföljande participet "inkombne" hör inte till "Pommern" (i så fall borde ju här stå: från Pommern), utan till "tid". Innebörden är alltså att inflyttningen skedde under den, tid då Erik av Pommern regerade. Ett exempel på otymplig stilisering är också den sista meningen i berättelsen ". . . det bruna hornet hava sett förrän kyrkan i Borgå skövlades uti kyrkfönstren."
Kommateringen i version 2 (i "Uthogh opå Adelen...") visar att tolkningen är riktig: ". . . äre uti Konung Eriks tid af Pommern, inkombne, . . .". Kommatecknet efter "Pommern" har en absurd placering om Roséns teori skulle vara den rätta.
Rosén medger, att Erik av Pommern är den regent som sägnen närmast associerar till, men han avvisar ändå den tanken med följande argument:
a) Om von der Sahe hade kommit till landet först under Eriks av Pommern tid, kunde Karl Knutsson år 1442, inte ha sagt att "det inte fanns något egentligt frälse i Viborgs län", ty till länet hörde ju Veckelax, där Sahe nyss hade fått sitt frälse. - Den invändningen förlorar allt värde, om Sahe inte alls hade något med Veckelax att göra. Men också bortsett därifrån är den inte logiskt oantastlig -skulle det vara lättare att godta Karl Knutssons påstående om det -som Rosén menar - hade funnits frälsejord i Veckelax ända sedan Erik Magnussons tid?
b) Om Sahe hade varit en såpass sen invandrare, borde han omtalas i någon av de många utredningarna av frälsesläkter under 1500-talet. - Här tänker väl Rosén närmast på Jully Ramsay, Som sammanställt och på sitt sätt tolkat det material som på hennes tid låg inom rimligt räckhåll. Men han förbiser, att det i fallet Sahe är fråga om det allra lägsta frälset, delvis om ofrälse, vilket klart framgår av Ruuths berättelse. Om deras representanter på 1400-talet vet vi strängt taget ingenting annat än att de tydligen har existerat. I den första någorlunda fullständiga rusttjänstlängden, från så sen tid som mitten av 1550-talet, stöter vi t.ex. enbart i Borgå socken på ett 20-tal lågfrälsemän (i Kuris, Vålax, Bjurböle osv.), vilkas härstamning och förhistoria är helt okänd. De har inga brev, men de åberopar gammal hävd, och av sockenborna betraktas de som frälse.
Deras ursprungliga uppgift har kanske varit att bevaka farlederna och se till att en fientlig överrumpling sjövägen kunde avvärjas i tid (Veckelax, Pernåviken, Borgå kungsgård). Om dem finns intet som helst individuellt källmaterial kvar. Minst tre totalt okända generationer ligger mellan von der Sahes tid och den tid då tillförlitliga uppgifter om det lägsta frälset börjar förekomma, och det är därför omöjligt att placera stamfadern i någon viss släktutredning.
c) Jakob Teitt skulle i sina klagomålsregister ha haft åtminstone något att säga om Sahe, ifall hans inflyttning hade skett först på 1400-talet. - Den anmärkningen innebär på sätt och vis en överskattning av Teitts uppdrag. Det som intresserade honom och kronan var adliga (och andra) övergrepp och sådan skattejord som orättmätigt förvandlats till frälse. Det anspråkslösaste frälset, de som hade sin enda gård och gjorde rusttjänst för den, hade Teitt i och för sig ingen anledning att befatta sig med. Han berör t.ex. inte en enda av ovan nämnda lågfrälsefamiljer i Borgå. Till den gruppen hörde just Sahes efterkommande.
d) Något spår av Sahe borde finnas i samtida handlingar. - Det är visserligen ett tänkvärt påpekande, även om det bevarade källmaterialet från Erik XIII:s tid inte är särskilt rikligt. En frälseman Mathis Tyske påträffas faktiskt i en urkund från början av 1400-talet; han anlitades som nämndeman vid 1405 års räfst i Borgå socken och han var möjligen Borgåbo[5]. Den mindre vanliga namnvarianten Mathis kan åberopas som stöd för tanken att Tyske var identisk med Mathis von der Sahe. I så fall har vi fått ett belägg för hans existens, men någon förutsättning för att vi alls skall våga tro på den är det inte.
När Rosén har varit för djärv vid sin kombination av namnen Sahe och Sathe blir också hans slutsatser om den senare ovederhäftiga. Ett centralt indicium i resonemanget är att Hornarnas äldsta kända stamfar, Olof Mattsson, ägde frälsejord i Sattiala i Pemar. Bynamnet kan ha bildats av Sathe, menar Rosén och Anthoni. Sathe kan ha köpt jord i Pemar, fastän han egentligen ägt gods i Viborgstrakten (utöver frälsejorden i Veckelax), och Olof Mattsson var i så fall, tydligen, hans son.
För det första bör det erinras om att vi inte vet vilket förnamn Sathe hade, inte heller hur hans vapen såg ut. Olof Mattssons patronym och hornet i hans sköldemärke saknar således i detta sammanhang allt värde som indicium. För det andra borde ett ortnamn bildat av Sathe lyda Saatela. Sattiala, den äldsta bevarade namnformen från år 1405, bryter strängt taget mot reglerna på tre punkter: den första stavelsen är kort, t-ljudet är fördubblat och avledningstecknet (efter vokal) är -ala i stället för -la. Sannolikheten talar således för att Sattiala inte är bildat av Sathe. En by (och fjärding) Sattiala fanns f.ö. också i Tennilä.
Men det kan dessutom påpekas, att antagandet Sathe-Horn innebär en självsvåldig utstoffering av Ruuths berättelse. Enligt den originala framställningen skulle Sahes ättlingar ha fått nöja sig med högst anspråkslösa ekonomiska villkor. Rosén förklarar ogenerat att det "i verkligheten gick annorlunda"; efter ett fåtal generationer bildade Sahes efterkommande en av landets främsta ätter. Med vilken rätt görs denna genomgripande ändring av traditionen? En förväxling av gissningar och fakta gör sig också Anthoni skyldig till när han antar att Mathis (sic!) Sathe gifte sig med en dotter till Peder i Åminne och att han ytterligare förvärvade frälsejord i Halikko [6].
Ett material som Rosén har utgått från är följande: Riksrådet Klas Henriksson Horn var gift 2) med Kristina N. N. och hade med henna sonen Henrik. Som änka gifte Kristina före 1528 om sig med Jakob Undranck och hade i det äktenskapet sonen Tönnes. Denne nämns visserligen kortvarigt som innehavare av frälsejord i Veckelax, men, slutligen är det halvbrodern Henrik Klasson som övertar alla de Hornska godsen där - särskilt stora ägor är det inte fråga om. Rosén menar att Tönnes Undrack måste ha fått hälften av jordinnehavet, om det hade varit hans möderne, den andra hälften skulle ha tillfallit Henrik Klasson. Att den sistnämnda i själva verket behöll alltsammans kan endast förklaras så, att Kristina hade fått gårdarna i morgongåva av sin första man; därigenom blev sonen i det första äktenskapet ensam arvsberättigad. Alltså ägde Hornarna redan i början av 1500-talet frälsejord i Veckelax, uppenbarligen i arv, och just Sahes gamla frälse.
Bortsett från att Sahe inte kan visas ha ägt jord i Veckelax är resonemanget för det första tvivelaktigt ur rent juridisk synpunkt. En morgongåva borde ha blivit hustruns personliga egendom, som givaren avhände sig all rätt till, inte heller borde hans släkt sedermera ha prioritet till den om hustrun hade andra bröstarvingar. Tvärtemot vad Rosén hävdar skulle således just i detta fall Henrik Klasson och Tönnes Undranck ha på mödernet varit lika berättigade till gårdarna.
Men framför allt är resonemanget inte realistiskt. Det var en ekonomiskt svagare intressent, Tönnes Undranck, som mötte en starkare, Henrik Klasson, och utgången var given på förhand: den starka löste ut den svaga. Vi har inga bevis på att en sådan uppgörelse har skett, men förr eller senare måste någon form av överenskommelse ha träffats mellan halvbröderna, vilket Rosén själv framhåller.
Kaarlo Blomstedts åsikt i frågan [7] förefaller - trots Ros6ns protester - att vara den naturliga: eftersom vi numera vet, att Klas Henrikssons andra hustru var dotterdotter till Nils Poitz, som fick frälsejord i Veckelax 1463, och att hennes far troligen var nära befryndad med frälsesläkten Husgafvel i samma socken, vågar vi väl anta att det var genom ingifte i den släktkretsen som Hornarna en tid ägde jord i Veckelax.
Vad slutligen det bruna hornet beträffar kan det påpekas, att den medeltida heraldiken inte kände till färgen brunt. I Tyskland följdes reglerna dessutom strängare än i Sverige-Finland, och det är inte troligt att en tysk adelsman i början av 1400-talet skulle i sitt vapen ha en heraldisk tinktur som inte fick användas eller som egentligen inte existerade. Antingen var invandraren inte adlig, eller också, berodde färgsättningen på kyrkfönstret i Borgå på tekniska problem. Var det möjligen ett gyllene horn som vållade målaren svårigheter?
Vilken färg von der Sahes sköldemärke än må ha haft finns det ingen anledning att betrakta det som förebild för Olof Mattssons horn-sigill år 1381 och för det svarta hornet i Hornarnas vapen. Ätten var av allt att döma helt inhemsk. Det hindrar oss inte att samtidigt tro på sägnen om Mathis von der Sahe i den form i vilken Per Jönsson Ruuth återgav den.
[1] E. Anthoni, Finlands medeltidsfrälse, s. 88
[2] Recension i PHT 1970/4
[3] RA, Topographica II, Borgå-Kalax
[4] RA Mikrofilm FR 318, Frälse- och rusttjänstlängder, Finland, vol. 46
[5] R. Hausen, FMU nr 1207
[6] E. Anthoni. a.a. s. 172, not
[7] K. Blomstedt, Henrik Klaunpoika Horn I, s. 11
Selostus
Mathis von der Sahe. Ragnar Rosén tarkasteli Vehkalahden pitäjän historiassaan vanhaa tarinaa Mathis von der Sahe -nimisestä aatelismiehestä, jonka hän oletti saapuneen Vehkalahdelle 1350-luvulla ja tulleen Horn-suvun kantaisäksi. V. 1618 tallennettu tarina on säilynyt kahtena laitoksena Rosénin käyttämän lisäksi. Niistä ilmenee, että Sahe ei tullut Vehkalahdelle vaan Porvoon pitäjän Kalax-kylään ja että hän saapui sinne kuningas Eerik Pommerilaisen aikana. Hän ei siis voi olla Horn-suvun kantaisä. Sahen jälkeläiset olivat tarinan mukaan ratsupalvelusta suorittavia rälssitalonpoikia. He eivät ole tunnistettavissa säilyneistä asiakirjoista.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1979 års register | Årgångsregister