[ Artikelns slut ]

Arrendatorsfamiljerna i Tohmajärvi

Pol. mag. GEORG LUTHER, Helsingfors

En fråga i Genos nr 3 år 1983 om förekomsten av namnet Stille i Finland gav mig anledning att samla och komplettera de anteckningar jag hade om arrendatorn Sven Stille i Tohmajärvi och släktkretsen kring honom. Till den hörde styvsonen Peter Schultz d.y., vilken efterträdde Stille som arrendator av skatteuppbörden i Tohmajärvi, samt styvdottern Brita Schultz, gift med en tredje arrendator, Måns Gökman. Också han bodde i Tohmajärvi ehuru hans arrendegods låg i Suistamo.

Skildringen nedan bygger i huvudsak på domböckerna och länsräkenskaperna för Nordkarelen. Den visar hur rikliga upplysningar släktforskaren kan finna i dem för tider innan de bevarade kyrkböckerna börjar och i trakter där mantalslängder saknas.

Fältmarskalken Lars Kagg upphöjdes 1651 till friherre tillsammans med sin bror, översten Nils Kagg, och fick samtidigt hela Tohmajärvi pogost i förläning som friherrskap. Lars Kagg blev greve 1653 och riksmarsk 1660, men avled barnlös 1661 och Tohmajärvi ärvdes av hans brorson, friherre Nils Kagg d.y., sedermera kammarherre. Han anställde 1677 eller 1678 Sven Stille som inspektor i Tohmajärvi. Av namnet att döma, var Stille troligen från Sverige, men en härstamning från Finland är inte utesluten. Hans tidigare öden är i huvudsak okända.

Sven Stilles indrivning av skatterester i Tohmajärvi hösten 1679 ledde till att bönderna i Värtsilä hotade honom och hans familj till livet. Upploppet kuvades med militär och två ledare avrättades. Stille förenade sig vid tinget 1681 med allmogen i en anhållan om nåd för de övriga skyldiga.[1] Då hade emellertid Tohmajärvi redan delat alla andra grev- och friherrskaps öde och indragits till kronan i den stora reduktionen.

Stille stannade kvar i Tohmajärvi som av kronan avlönad förvaltare och från denna tid kan resultaten av hans verksamhet följas i länsräkenskaperna. Tohmajärvi pogost omfattade 931 arverubler jord och skulle enligt räkenskaperna årligen ge 2476 dr smt i olika skatter. Stilles lön var c. en tolftedel av denna summa, 198 dr smt.[2] Årligen förblev emellertid en ansenlig del av skatterna oindriven och det medförde, att kronan år för år bokförde en allt större fordran på Stille.

När utvecklingen var liknande också på andra håll i Kexholms Iän och Ingermanland började kronan ge ut skatteuppbörden som arrende. Från början av 1686 var Stille inte längre avlönad tjänsteman, utan han arrenderade uppbörden mot ett fast årligt arrende om 1200 dr smt i pengar samt 85 tunnor råg och 85 tunnor korn. Arrendekontraktet gällde sex år och arrendets sammanlagda bokföringsvärde var 1582 dr under åren 1686-89 samt 1710 dr från 1690 på grund av höjda markegångstaxor (sädestunnans bokföringsvärde höjdes från 2 1/4 till 3 dr smt). I det långa kontraktet ingick bestämmelser om hur en rättvis minskning skulle fastställas vid nödår och krig .[3]

Stille dog 1687 och hans änka Elisabet Johansdotter skötte arrendet under återstoden av sexårsperioden med hjälp av sin son i första giftet Peter Schultz. År 1690 nedsattes arrendet på grund av missväxt med en fjärdedel av böndernas skatt.[4] När arrendet år 1692 förnyades på tolv år med Peter Schultz som arrendator var kontraktet oförändrat utom i en punkt: arrendesumman skulle erläggas årligen "utan att bestå någon avkortning för missväxt eller ander casus fortuitos där de infalla, undantagandes krig och pestilentie".[5] Vad detta innebar för arrendatorn och bönderna, när kort därpå de svåraste missväxtåren i vår historia drabbade Finland, är lätt att inse.

När arrendetiden igen utlöpte 1703 befann sig riket i krig och arrendet förlängdes interimistiskt på oförändrade villkor av kommendanten i Kexholm, överstelöjtnant Frans Evald Fock .[6] Tabellen nedan visar hur kronan fick in arrendet för Tohmajärvi pogost från Sven Stille och Peter Schultz. Först från 1690 är räkenskaperna uppställda så, att de inlevererade beloppen entydigt kan utläsas, men utvecklingen av den kumulerade skulden visar år för år om leveranserna har under- eller överstigit arrendebeloppet. Endast år 1690 blev som sagt arrendet sänkt på grund av missväxt, nedsättningen var 427 dr smt.[4] Summorna redovisas (liksom på andra håll i denna uppsats) avkortade till hela daler silvermynt. I kronans kumulerade fordran ingår de återstående kraven på oredovisad uppbörd från tiden före 1686.

’’ = uppgift saknas

Ur fiskalisk synpunkt ledde övergången till utarrendering av beskattningen åtminstone i fråga om Tohmajärvi till åsyftat resultat. Kronans fordran på Stille och hans änka sjönk, d.v.s. utöver arrendet förmådde de erlägga också skatteresterna från första hälften av 1680-talet. De rester som uppstod under de stora nödåren på 1690-talet erlades också mycket snabbt, så att kronans fordran var obetydlig vid sekelskiftet.

De bevarade källorna vittnar inte om hur allmogen upplevde detta ur uppbördssynpunkt effektiva system. Att varje öre indrevs från bönderna är uppenbart, likaså att beskattningen måste ha känts tung när lättnader inte gavs på grund av missväxterna, men minnet av avrättningarna efter upploppet år 1679 dämpade i Tohmajärvi missnöjesyttringarna.

Från 1700-talets första decennium finns bara en enda räkenskapsvolym bevarad. I slutet av 1705 hade Peter Schultz skuld till kronan åter vuxit så, att den motsvarade över 1 1/2 års arrende för Tohmajärvi. En närmare granskning av räkenskaperna antyder emellertid att han inte saknade medel, d.v.s. att hans uppbörd av skatter från allmogen inte hade sjunkit i samma grad. Han hade nämligen i oktober 1704 gett kronan ett lån om 4000 dr smt. Då det löpte med sex procents ränta, men ingen ränta uppbars för försenad arrendebetalning, förefaller Schultz att ha utnyttjat de möjligheter till profit kronans penningbehov för krigsfinansieringen erbjöd. Han räknade troligen med att småningom kunna driva in tillräckligt skatt för att erlägga både nya och eftersläpande arrenden. Schultz övertog också för åren 1703-06 utöver Tohmajärvi arrendet av Libelits pogost efter den avlidne Simon Hoppenstång för en årlig arrendesumma om 1817 dr smt per år och där var hans skuld till kronan 1705 bara en fjärdedel av årsarrendet, d.v.s. 462 dr smt. Han råkade emellertid i ekonomiska svårigheter 1706 och 1707, då Simon Affleck återkrävde ett lån om 5760 dr smt, och då de värdesaker han deponerat i Viborg kom bort under belägringen 1706. Han måste avstå arrendet i Libelits till lanträntmästaren Karl Printz och bötfälldes för att egenmäktigt ha överträtt bestämmelserna vid uppbörden där.[6]

Viborg föll i juni 1710 och myndigheternas möjligheter att med makt undertrycka allmogens missnöje försvagades. Redan innan Kexholm hade fallit överföll bönderna i augusti 1710 Schultz "hov" i Kemie by. Deras ledare Ivan Ivanoff framhöll att de borde förekomma de ryska trupperna och själva ta de svenska myndighetspersonerna till fånga för att som bundsförvanter till erövrarna slippa plundring. På hovet föll Peter Schultz hustru i böndernas händer och hon blev "stött och skuffat samt hennes mesta kläder avklätt". Efter kriget uppgav hon också, att Ivan Ivanoff "velat rycka örtipparne sönder enär han tagit öreringarne och ej väntat till dess hon själv skulle dem öppna". Gården plundrades på lösöre och boskap, men Schultz själv undkom. "Enär han givit sig ifrån Kemie med båt åt savolaxske trakten" hade bönderna "jagat efter honom 4 mil till Hammaslax", där de, medan han var i byn "borttagit båten med hela lasten". Schultz fortsatte sin flykt "ändock han sedermera råkat i fiendens händer". Både han och hustrun överlevde ofreden och återvände ur fångenskapen till Tohmajärvi. Ivan Ivanoff blev ihjälskjuten när han skulle gripas. Övriga bönder som hade deltagit i plundringen dömdes till döden "ehuru Schultz för dem intercederade och utlät sig ej vara betjänt med deras ofärd, allenast han någorlunda kunde komma till sitt igen".[7] Jag har inte förmått utröna om dödsdomen verkställdes eller bönderna benådades.

Efter fredsslutet 1721 innehade familjen Schultz igen Kemie hov i Tohmajärvi, men den skötte inte längre skatteuppbörden i socknen. Närmare uppgifter om medlemmarna i släktkretsen ges i tabellerna nedan. Familjerna Stille och Schultz kan ses som exempel på det slag av hårdföra profitsökande företagare, som lockades till Karelen av en politik, där omsorgen om kronans inkomster ställdes framom utvecklandet av den avlägsna provinsen och dess samhörighet med riket.

Sven Stille, var 1666 tillsammans med Olof Heljesson tobakskompaniets ombud i Ingermanland och krävde 1672 in en fordran i Kexholm som (kompaniets) "f.d. inspektor".[8] Avsade sig inför Nyens rådstugurätt 26.7.1673 ansvaret för sin hustrus förste mans skulder.[9] Var åtminstone från 1678 inspektor i kammarherren Nils Kaggs friherrskap Tohmajärvi. Hans indrivning av skatterester hösten 1679 ledde till ett upplopp som kuvades med militär. När Tohmajärvi 1681 reducerades till kronan kvarstod Stille som kronoförvaltare och vid sidan av denna tjänst blev han 19.3.1683 mantalskommissarie i Kexholms Iän.[1] Kyrkvärd i Tohmajärvi, skaffade 1688 en klocka till kyrkan. Lät 1685 "efter herr ståthållaren Pipers tillstånd och med allmogens i socknen största nöje åter igen ånyo oppbygga en mjölkvarn i Peijonniemi ström" som hade "legat öde" sedan ryssarnas infall på 1650-talet.[10] Arrenderade med kontrakt 21.1.1686 skatteuppbörden i Tohmajärvi på 6 år .[3] Avled 1687 mellan februari och september.[11] - Gift före 26.7.1673[9] med Elisabet Johansdotter i hennes andra gifte, änka efter handelsmannen i Nyen Peter Schultz d.ä. Hon svarade som änka till 1691 för uppbördsarrendet i Tohmajärvi. På 1690-talet bodde hon i Jouhkola by och hon levde ännu i februari 1698, då sonen Peter Schultz d.y. på grund av missväxtåren uppsade sin förbindelse om underhåll för henne.[12] Hon är möjligen den "moder", för vars gravplats under Tohmajärvi kyrka hennes svärson Måns Gökman erlade betalning 1702.

Barn (åldersföljden är okänd):

Gustaf Stille, nämns som uppbördsskrivare och bror till arrendatorn Peter Schultz 1707 och 1708. Var 1710 arrendator på de frälsegods rådmannen i Hamburg Cordt Vegesack och kapten Brakel innehade i Pälkjärvi. Nämns inte senare, dog utan barn före 1732, synbarligen under stora ofreden.[13]

Hedvig Kristina Stille,[14] f. c. 1678, död 24.5.1757. - Gift med kapellanen i Kides, slutligen kyrkoherden i Pielisjärvi Johannes Pomelius, f. c. 1671, död i Pielisjärvi 13.10.1738. Från dem härstammar släkten Pomoell och adliga ätten Pomell, se Carpelan, Ättartavlor (1942), s. 240.

Anna Stille, gift med kapellanen i Tohmajärvi Mårten Tolliander, som under kriget skötte kyrkoherdetjänsten där. Som änka krävde hon i juni 1722 in sin mans "rättigheter för 1721 och de föregående åren". Hennes son Klemet Tolliander kallas i september 1729 "Schultzarnas syskonbarn". Hans yngste bror Johan reste 1732 med sina systrar Brita och Anna till S:t Petersburg, där deras bror Gustaf redan tidigare vistades. Döttrarna fick tjänst vid dåvarande prinsessan Annas hov och Johan hos en kammarherre. Åtminstone Gustaf och Johan återvände till Tohmajärvi, där släkten fortlevde.[15]

?Katarina Stille, nämns i Impilax mantalslängd 1722 som 44-årig hustru till kyrkoherden där Siggo Frondelius i hans första gifte. Hans ålder uppges i samma längd till 74 år. Bindande belägg saknas för att Katarina var dotter till Sven Stille, men detta verkar sannolikt. Hon avled före 1731, då Siggo Frondelius var omgift med Susanna Auvonius, änka efter kyrkvärden och hemmansägaren i Kides Anders Hulkkonen.[16] Familien Frondelius fortlevde i Impilax.

Schultz

Tab. 1.

Peter Schultz d.ä. var 1664 tobakskompaniets inspektor i Narva samt 1666 handelsman i Nyen.[17] Levde 20.6.1670, då han utfärdade ett skuldbrev.[9] - Gift med Elisabet Johansdotter i hennes första gifte, levde i februari 1698. Hon var omgift med Sven Stille 26.7.1673, då han i Nyens rådstugurätt "alldeles avsagt (sig) ifrån varjehanda disposition med sin antecessoris matrimonii sal. Schultzens kvarlåtenskap, som ej räckt till kreditorernes förnöjande". Av hennes förste mans skulder sades 1697 "ansenlige poster ännu så för tobakskompaniet som månge andre kreditorer stå obetalt".[9] Hon dog möjligen 1702, se ovan.

Barn (åldersföljden är okänd):

Peter Schultz d.y., kommissarie, död 1725. Tab. 2.

Elisabet Schultz. - Gift med kyrkoherden i Pälkjärvi Andreas Herkepaeus, död i rysk fångenskap 14.2.1705. Akiander har i sitt herdaminne oriktigt infört Elisabet Schultz som hustru till hans bror, prosten i Pielisjärvi Petrus Herkepaeus. Av sju barn till Andreas Herkepaeus och Elisabet Schultz känner Akiander (II, s. 134) bara Anna Herkepaeus, gift med kyrkoherden i Rantasalmi Johan Norrgren. Hennes syster Elisabet Herkepaeus, gift med arrendatorn Karl Tujulin, blev stammor för släkten Tujulin i Österbotten. Från Andreas son, borgmästaren i Uppsala Peter Herkepaeus härstammar en svensk gren av släkten med flera medlemmar också i Finland. Syster (och inte dotter, såsom de nyare ättartavlorna uppger!) till honom var Rebecka Herkepaeus, gift med löjtnanten Paul Bosin. Hon måste vara den dotter, hos vilken Akiander (II, s. 163) uppger att Elisabet Schultz "efter kriget ... uppehöll sig ...i Lampis". Elisabet Schultz avses troligen när Lampis begravningslängd uppger att "fru A. Herkepaea" avled 91 år gammal på Kurkijärvi där 24.12.1751.

Brita Schultz, f. c. 1663, begr. i Tohmajärvi 13.1.1735. - Gift med arrendatorn Måns Gökman, f. c. 1658, begr. i Tohmajärvi 30.1.1733. Se nedan.

Kristina Schultz var ogift 1693, då brodern Peter på hennes vägnar förliktes med kyrkoherden i Libelits Henrik Sundius, som "sin loven ej hållit uti det han till ... jungfru Kristina Schultz genom brev friat och äktenskap henne tillsagt men sedan därmed ej fullföljt". Peter Schultz accepterade 15 lispund smör som ersättning.[18]

Tab. 2.

Peter Schultz d.y. (son till Peter d.ä., tab. 1), skötte efter sin styvfars död för moderns räkning kronoarrendatorns uppgifter i Tohmajärvi[19] till 1691, då arrendet utlöpte. Övertog därefter arrendet av skatteuppbörden där när det 8.10.1692 förlänges på 12 år (med kammarkollegii konfirmation 22.5.1693),[5] varefter kommendanten i Kexholm Frans Evald Fock 7.8.1705 förordnade om ytterligare förlängning.[6] Förband sig redan på 1680-talet att till sin mor årligen erlägga 200 dr kmt, 30 tunnor spanmål, fem lispund Iin samt hö, ved, halm och dagsverken, men uppsade 1698 denna förbindelse "emedan desse nu i 3 års tid påstående svåre missväxttider hava så förringat hans förråd och egendom, att han de däruti föreskrevne ansenlige konditioner ej skall kunna prestera".[12] Arrenderade från 1703 skatteuppbörden också i Libelits pogost efter den tidigare arrendatorns, Simon Hoppenstångs död,[6] men måste 1707 avstå detta arrende till landskamreraren Karl Printz. I slutet av augusti 1710 överfölls hans gård, Kemie hov, av en bondehop, som tog hans hustru till fånga, medan Peter Schultz själv undkom (se inledningen). Råkade senare i rysk fångenskap, återvände efter fredsslutet till Kemie i Tohmajärvi. Kallas på 1720-talet kommissarie. Död i juli 1725,[20] betalning för hans gravställe i Tohmajärvi erlades 1730. - Gift i Nyen 23.1.1694 (eller kort förut) med Anna Erland(s), levde i mars 1735,[21] synbarligen dotter till rådmannen i Nyen Erland Jeremiasson och hans första hustru Anna Jöransdotter. Deras andra dotter Hedvig Erland, död i Viborg 1736, var gift med rådmannen i Viborg Werner Wulffert.[22] Anna Erland krävdes på 1730-talet på stora belopp i resterande skatter för Kemie. De erlades av hennes svärson Erik Aqvilander, som övertog gården.

Barn (ordningsföljden är osäker):

Jockim Schultz, var under stora ofreden sju år i rysk fångenskap.[23] Övertog efter faderns död tillsammans med brodern Erland Kemie hov i Tohmajärvi. Våren 1729 sändes på landshövdingens order brofogden Jakob Gröön med två soldater för att gripa Lukas Suomalainen, som utan behörigt pass hade kommit från Kerimäki till Tohmajärvi och trätt i tjänst som dräng hos Jockim Schultz, men Jockim och hans bror Erland befriade "med värjor och sablar" den fängslade Suomalainen och förde bort honom. På landshövdingens befallning att fängsla bröderna fördes Erland till Nyslott, men han frigavs när Jockim självmant inställde sig hos landshövdingen i Villmanstrand samt ställde kaution för sig och sin bror. Bröderna dömdes 1731 att böta 40 dr smt vardera och Jockim dessutom till ytterligare 20 dr smt "för det han hyst Suomalainen såsom en tjänstelös person".[24] Jockim flyttade sedan till ryska Karelen, återvände 1735 med familj från Jaakkima till Tohmajärvi, men flyttade kort därpå vidare. Bodde 1753 som avskedad sergeant i Puumala, krävde då i Tohmajärvi "sitt arv efter fader och moder", men rätten fann att han intet hade att få, då modern hade värit medellös och svågern Aqvilander både hade underhållit henne och rustat upp Kemie hov, som var kronojord och inte gick i arv.[25] Död före 1769. - Gift i Jaakkima 1.2.1732 med Brita Orraeus i hennes andra gifte,[22] död som änka, begr. i Impilax 31.1. 1769, 73 år gammal, dotter till kyrkoherden i Puumala, prosten Gustaf Orraeus och Margareta Alopaeus samt änka efter kapellanen i Jaakkima Zachaeus Wahlberg. Jockim Schultz hade barn.

Erland Schultz, företrädde sin far vid Tohmajärvi ting i september 1724. Nämns efter faderns död tillsammans med brodern Jockim i Kemie, dömdes tillsammans med honom för egenmäktigt våld vid befriandet av den fängslade drängen Lukas Suomalainen 1729.[24] Förliktes vid tinget i mars 1730 med kapellanen Anders Cajanus hustru Helena Sylvester, vars fiskebragder han nattetid hade upptagit och bortfört från ett ställe, där nämnden ansåg henne ha fiskerätt. Uppträdde också fiera gånger som företrädare för sin mor vid tingen i Tohmajärvi och åtalade 1731 Isak Ivansson från Patsonvaara (troligen Ivan ivanoffs son), som hade kallat Erlands avlidne far "sådan Roswo eller rövare även som hans fader Ivan" samt sagt att "ingen rätt är uppå denna sidan om sjön".[26] Vistades 1733 i Viborg och nämns sista gången i Tohmajärvi i oktober 1734.[27] Död före 1753, synbarligen barnlös, eftersom brodern Jockim gjorde anspråk också på hans arv efter föräldrarna .[25]

Elisabet Schultz, död i Tohmajärvi 23.3.1755, 57 år gammal. - Gift där 8.11.1735 med länsmannen i Tohmajärvi Erik Aqvilander i hans första gifte, död i Tohmajärvi 13.6.1765, 65 år gammal.[28] Äktenskapet var barnlöst. Erik Aqvilander övertog Kemie hov, som efter honom gick till hans styvson i andra giftet, överuppsyningsmannen vid gränstullen Karl Johan Hultin.[29]

Anna Schultz, bodde hos modern och sedan hos svågern på Kemie hov. Död där 7.6.1779, 78 år gammal. - Ogift.

Måns Gökman, härstamning okänd (den "moder", vars gravplats under Tohmajärvi kyrka Gökman betalade 1702, är måhända hans svärmor). Nämns som arrendator i Suistamo från 1692, arrenderade tydligen av överste Joakim Fredrik Struks änka Elisabet von Sass hennes livstidsförläning Kitelä där. Efter hennes död arrenderade Gökman Kitelä av kronan med kontrakt av 3.10.1699 för 122 dr 16 öre smt per år.[30] På grund av att bönderna flytt avskrevs 1705 hela arrendesumman för Kitelä.[31] Måns Gökman och hans familj bodde åtminstone från 1695 tillsammans med sin svärmor i Jouhkola i Tohmajärvi.[32 Han var i rysk fångenskap under kriget men återvände efter fredsslutet till Jouhkola. Han fick 1726 ett intyg om de skador hemmanet lidit under kriget och efterlyste 1731 det under kriget bortkomna innehållet i sina kistor.[33] Död på Jouhkola 75 år gammal, begr. i Tohmajärvi 30.1.1733. - Gift med Brita Schultz, död på Jouhkola 72 år gammal, begr. i Tohmajärvi 13.1.1735, dotter till handelsmannen i Nyen Peter Schultz d.ä. och Elisabet Johansdotter i hennes första gifte.

Barn (åldersföljden är osäker):

Elisabet Gökman, död i Tohmajärvi 12.7.1760, 71 år gammal. - Gift 1) med uppbördsskrivaren Karl Neiglick, begr. i Tohmajärvi 1709; 2) med uppbördsskrivaren i Kides Johan Lackman, död där 11.2.1742, 56 år gammal. Barn till henne i första giftet var länsmannen i Kides Karl Neiglick d.y. och Magdalena Neiglick, gift först med tullbetjänten i Kides Petter Hultin och sedan med länsmannen Erik Aqvilander i hans andra gifte (änkling efter Elisabet Schultz, se ovan). Barn i andra giftet var åtminstone länsmannen i Tohmajärvi Magnus Lackman, Maria Kristina Lackman, gift med klockaren där Daniel Bergman, och Ulrika Rosina Lackman, gift med länsmannen i Kesälax Anders Olsonius.[34]

Hedvig Gökman. - Gift med borgmästaren i Sordavala Benjamin Krook, som efter stora ofreden bodde i Tohmajärvi, men 1735 var förrest till S:t Petersburg.[35] De nämns inte senare i Tohmajärvi, men släkten fortlevde där åtminstone genom deras son Benjamin Krook d.y., död i Jouhkola 1768, 65-årig.

Peter Emanuel Gökman, uppbördsskrivare i Tohmajärvi. Fick 1727 intyg om vad han under kriget hade tvungits leverera till den ryske kommissarien Beresin.[36] Dog 1730, tydligen kort efter det han 5.7. s.å. hade gift sig i Tohmajärvi med Beata Brinck i hennes första gifte, begr. i Pyttis i augusti 1751, dotter till auditören Didrik Brinck och Susanna Frese samt omgift 1733 med uppbördsskrivaren och rusthållaren i Pyttis Lorenz Herkepaeus, död 1775. Peter Emanuels äktenskap var barnlöst. Han sägs vara "i dessa dagar avliden" redan i protokollet för Tohmajärvi ting 2-5.3.1730, men då en feldatering i vigsellängden inte förefaller trolig har denna formulering troligen införts i tingsprotokollet först vid en renskrivning under andra halvåret 1730.

Anna Rosina Gökman, f.c. 1700. - Gift i Tohmajärvi 5.11.1734 med sin svågers Benjamin Krooks systerson, fältväbeln vid österbottens regemente Johan Krook, död i Tohmajärvi 13.3.1763. De bodde på hemmanet i Jouhkola, men Anna Rosina flyttade som änka 1766 därifrån till okänd ort tillsammans med sin son Fredrik Peter Krook, f. 1745.

[1] Mauno Jokipii, Suomen kreivi- ja vapaaherrakunnat l: 46, II: 225-234, 297.

[2] RA: 9737: 676; 9740: 687; 9743: 771; 9748: 912.

[3] RA: 9751: 945-946.

[4] RA: 9765: 1435-1436.

[5] RA: 9774 : 1053-1053v; 9778: 1038-1040. Erkki Kuujo, Taka-Karjalan verotus v:een 1710: 154-156.

[6] RA: 9797: 438, 515-518, 523-525; Libelits ting 5-10.3.1706 samt 14-20.3. och 26-31.8.1707. Veijo Saloheimo, Pohjois-Karjalan historia II: 315, 352-353.

[7] RA: Tohmajärvi ting 11.6.1722 och 21.1.1723.

[8] SRA (KA): Tobakskornpaniets arkiv (rneddelande av fru Christina Backman Martinsson, Uppsala). RA: Kexholms rådstugurätt 10.8. och 30.9.1672.

[9] RA: Tohmajärvi ting 22-24.2.1697.

[10] RA: Tohmajärvi ting 29-31.10.1688. Saloheimo, Pohjois-Karjalan historia II: 259.

[11] RA: Pälkjärvi ting 17-19.2.1687, Tohmajärvi ting 5-10.9. s.å..

[12] RA: Tohmajärvi ting 3 -12.2.1698.

[13] RA: Libelits ting 14-20.3.1707 och 23-28.3.1708, Pälkjärvi ting 26.2.-2.3.1710 och 11-16.10.1732.

[14] RA: Tohmajärvi ting 27-30.3.1732 och 12-17.3.1733.

[15] RA: Tohmajärvi ting 11.6.1722, 15-20.9.1729 och 10-19.9.1744. A. R. Saarenseppä, Pohjois-Karjalan vierasnimiset suvut: 30-31.

[16] RA: 9804: 34; Kides ting 1-5.3.1731.

[17] RA: 9706: 889. SRA: Brev 8. och 12.5.1666 från Peter Schultz till Börje Cronberg i dennes samling (meddelande av fru Christina Backman Martinsson).

[18] RA: Tohmajärvi ting 6-11.11.1693.

[19] RA: Tohmajärvi ting 7-12.10.1689 och 18-21.3.1691.

[20] RA: Tohmajärvi ting 2-5.3.1730.

[21] RA: Tohmajärvi ting 3-7.3.1735.

[22] RA: Nyens rådstugurätt 19.10.1685 samt 20.10. och 26.11.1694.

[23] RA: Libelits ting 30.9.-1.10.1729.

[24] RA: Tohmajärvi ting 15.9.1729, 2-5.3.1730 och 11-16.10.1731.

[25] RA: Tohmajärvi ting 27.1.1753.

[26] RA: Tohmajärvi ting 2.10.1727, 12-17.10.1730 samt 18-22.2. och 11-16.10.1731.

[27] RA: Tohmajärvi ting 12-17.3.1733 och 21-25.10.1734.

[28] Ingeborg Dyhr Sylvin, Örn och Aqvilander, Genos 1981: 51.

[29] Veijo Saloheimo, Pohjois-Karjalan historia III: 284.

[30] RA: 9748: 866; 9796: 1753; Suistamo ting 29.2.-5.3.1692, 6-11.3.1693 och 18-19.3.1698; Impilax e.o. ting 20-23.3.1697.

[31] RA: 9797: 512-513.

[32] RA: Tohmajärvi ting 23-31.10.1695, 27-31.10.1696 och 23-31.10.1699.

[33] RA: Tohmajärvi ting 3.2.1726 och 18-22.2.1731.

[34] RA: Tohmajärvi ting 15.9.1729 och 3-7.3.1735; Kides ting 1-6.9.1744.

[35] RA: Tohmajärvi ting 5.2.1729 och 28.10.1735.

[36] RA: Tohmajärvi ting 2.10.1727.

Selostus

Tohmajärven vuokraajaperheet. Sven Stille tuli Tohmajärven vapaaherrakunnan inspehtoriksi v. 1677 tai 1678 ja läänityksen tultua peruutetuksi v. 1681 hän jatkoi toimintaansa Tohmajärvellä, ensin kruunun hallintovirkamiehenä ja vuodesta 1686 veronkannon vuokraajana. Stillen kuoltua v. 1687 hänen leskensä Elisabet Johansdotter (k. 1702?) hoiti vuokraajan tehtäviä aikaisemmassa avioliitossa syntyneen poikansa Peter Schultzin (k. 1725) avustamana ja tämä tuli vuokraajaksi v:sta 1692. Artikkelissa kuvataan Stillen ja Schultzin toimintaa ja kohtaloita Tohmajärvellä mm. tarkastelemalla miten kruunun saatavat heiltä muuttuivat vuodesta vuoteen.

Sven Stillen kahdesta tyttärestä polveutuvat Pomoell-suku ja Pohjois-Karjalan Toljanderit; Impilahden Frondeliusten kantaäiti lienee kolmas tytär. Peter Schultzin ja Anna Erland(s)in (eli 1735) kaksi poikaa lähtivät Tohmajärveltä tultuaan rangaistuiksi maaherran käskystä vangitun rengin väkivaltaisesta vapauttamisesta v. 1729. Heistä Erland Schultz kuoli lapsetonna ennen vuotta 1753, jolloin hänen vanhempi veljensä Jockim Schultz asui Puumalassa entisenä kersanttina. Hänen ja Brita Orraeuksen lapsista ei tässä yhteydessä ole koottu tietoja. Kemien hovi siirtyi heidän sisarensa Elisabet Schultzin (k. 1755) puolisolle, nimismies Erik Aqvilanderille (k. 1765).

Elisabet Johansdotterin ensimmäinen puoliso oli nevanlinnalainen kauppias Peter Schultz vanhempi (k. 1670/73). Heidän tyttäriään olivat Pälkjärven kirkkoherran Andreas Herkepaeuksen (k. 1705) vaimo Elisabet Schultz (k. 1751?) ja Brita Schultz (k. 1735), joka meni naimisiin Suistamon Kitelän vuokraajan Måns Gökmanin (k. 1733) kanssa. Gökman asui perheensä ja anoppinsa kanssa Tohmajärven Jouhkolassa. Hänen tyttärellään Elisabet Gökmanilla (k. 1760) on laaja jälkeläistö ainakin Neiglick-, Hultin-, Lackman- ja Olsoni(us)-suvuissa. Kaksi muuta tytärtä avioitui Krook-suvun jäsenten kanssa ja ainakin toisella oli jälkeläisiä Pohjois-Karjalassa.

 
Genos 56(1985), s. 1-12, 38-39

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1985 års register | Årgångsregister