[ Artikelns slut ]
Tiedonantoja - Meddelanden
Många yrkeshistoriker tycker att släktforskning är en elementär och enkel syssla. Vilken orsak lockar allt mera folk till en sådan syssla och får dem att offra timme efter timme i arkiven på att söka fram smulor av information om länge sedan hädangångna förfäder och -mödrar?
Om vi söker ett svar på frågan i de handböcker i släktforskning som har getts ut på olika språk, så finner vi i många böcker en inledande text om hur släktforskningen är till nytta. Där påpekas vanligen släktutredningarnas betydelse åtminstone som grundmaterial för socialhistoria och ärftlighetsforskning. I många böcker framhålls dessutom släktforskningens samhälleliga betydelse: kännedomen om gångna släktleds öden och livsvillkor sägs utveckla vår kunskap om samhället och vår medborgerliga förmåga.
T.o.m. på professorsnivå finner vi i vårt land exempel på forskare med betydande person- och släkthistoriska forskningsresultat som de själva har utnyttjat som bas för högklassig socialhistoria. Och i Genealogiska Samfundets styrelse sitter en genealog, som i decennier som huvudsyssla har utfört släktutredningar för forskning rörande ärftliga sjukdomar. Men dessa fall, där släktforskningen från början är planlagd som grundmaterial för fortsatt forskning, är nog sällsynta undantag. Hos de flesta genealogerna kommer impulserna till forskningen från helt annat håll.
Och hur är det med synpunkten, att kännedom om anorna gör oss till bättre samhällsmedlemmar? Kanske det finns fog för påståendet, men ingen lär väl börja bedriva genealogi för att bli en bättre medborgare. Om ett sådant sammanhang existerar, så löper väl orsakssambandet snarast tvärtom: för att bättre förstå det nutida samhället har somliga goda medborgare behov av att känna sina rötter. Men många har ju gjort sig högt förtjänta som medborgare också utan att känna eller fylla det behovet!
Drivkraften i släktforskningen är i de allra flesta fallen ett inre behov av mera kunskap om gångna släktled. Det behovet tycks handboksförfattarna inte ha ansett tillräckligt som motivering och därför har de tydligen känt behov av att framhålla annan nytta av släktforskningen. Men tilläggsmotiveringen är onödig. Huvudnyttan av släktforskningen uppstår i forskarens egen tillfredsställelse när han lär känna sina anor, deras livsvillkor, öden, lycka och sorger samt mänskliga särdrag.
Den tillfredsställelsen är av precis samma slag som forskare inom andra vetenskaper känner när de finner kunskap som de sökt: naturlagar, förgätna historiska skeden, språkens rötter. Darwin och Einstein klarlade inte naturlagar för den nytta de ger vid tillämpning. Enbart kunskapen räckte som mål för deras forskning. Kanske släktforskarens arbetsresultat framstår som elementära för grundligare utbildade forskare, men den glädje och lycka vi känner när vi finner uppgifter vi länge har sökt avviker inte alls från de känslor forskare inom andra och kanske svårare vetenskapsgrenar erfar, när de upptäcker nya sanningar inom sitt fack.
Släktforskningen är alltså vetenskap. Ett viktigt kännetecken för den rena vetenskapen är just sökandet av kunskap för kunskapens egen skull.
Om inbilska företrädare för andra vetenskapsgrenar ibland ser ned på oss släktforskare, så skall vi inte låta det gå oss till sinnes. Låt oss i stället glädja oss över att ha funnit ett fascinerande forskningsfack, där vi kan utvecklas till goda forskare utan att offra decennier på utbildning och övning. Inom de flesta vetenskaperna krävs allt längre och grundligare inläring. Släktforskningen förutsätter naturligtvis också studier och kunnande, men inom den kan vida medborgarkretsar ganska snabbt lära sig att nå nyttiga nya forskningsresultat.
[*] Samma hälsning framfördes på finska vid släktforskardagen i S:t Michel 15.3.1986.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1987 års register | Årgångsregister