[ Artikelns slut ]
I ättartavlorna påträffar man rätt ofta uttrycket »ägde genom gifte» den eller den fasta egendomen (gården) på landet. Jag har länge funderat över vilken realitet som ligger bakom uttrycket. Juridiskt förefaller nämligen uttrycket att vara helt oriktigt, då det i de förevarande fallen uppenbarligen är fråga om hustruns arvegods eller eljest hennes enskilda egendom på landet, vartill mannen inte hade giftorätt.
Några exempel, plockade ur Carpelans Ättartavlor (samma uttryck förekommer också hos Elgenstierna):
Creutz, Carl Gustaf (Tab. 16), f. 1787, d. 1851, gift 2. 1826 med Augusta Wrede af Elimä, dotter till överstelöjtnanten, friherre Gustaf Wrede och hans 1:a hustru Fredrika Lovisa Tigerstedt. Carl Gustaf Creutz ärvde Malmgård samt ägde genom sitt 2:a gifte Anjala gård. Det framgår att Gustaf Wrede (Tab. 10) ägde Anjala gård i Elimä (från 1804), vilken av arvingarna 1837 såldes ur släkten.
Jägerhorn af Spurila, Reinhold Ernst (Tab. 17), f. 1753, d. 1821 på Yläne gård i Yläne, som han erhållit genom gifte. Gift 1790 med friherrinnan Christina Lybecker, f. på Lehtis i Mietois 1754, d. på Yläne 1834, dotter till hovjunkaren, friherre Carl Bleckert Lybecker och hans 2:a hustru Margareta Helena Hising. Carl Bleckert Lybecker (Tab. 9), d. på Yläne 1781, ägde Lehtis och Tuokila i Mietois samt Yläne gård i Yläne.
af Forselles, Viktor Leonard (Tab. 5), f. 1839, d. 1874, ägde genom gifte Koiskala och Toivonoja, båda i Nastola. Gift 1866 med Anna Charlotta Ullner, f. 1844, d. 1908, dotter till kaptenen Carl Gustav Ullner, d. 1849, och hans 2:a hustru Anna Maria Edelheim. Ägde Nyby i Nastola, där hon dog 1893. C.G. Ullner ägde Koiskala, se Bergholm, Sukukirja, s. 1330 (Tab. 6).
Dessa exempel - och det ges åtskilliga fler - är hämtade från tiden efter ikraftträdandet av 1734 års lag. Några exempel från tiden därförinnan må också här medtagas:
Boije af Gennäs, Mårten (Tab. 12), d. 1596, ägde efter fadern Gennarby i Tenala och genom gifte Isnäs i Pernå. Gift med Margareta Hansdotter, dotter till amiralen Hans Larsson (Björnram, äldre ointr. ätten) till Isnäs och Anna Persdotter (Ållongren i Finland).
Creutz, Lorentz (Tab. 8), f. 1646, d. 1698, ägde utom fädernegodsen Kasseritz i Livland, Sarvlax och Malmgård m.fl. ävensom genom sitt 1:a gifte Lehtis, Tuohila och Ravea i Mietois samt Yläne gård jämte särskilda gårdar i Sverige. Gift 1:a 1671 med Ebba Maria Fleming, f. 1653, d. 1678, dotter till överstelöjtnanten Claes Fleming till Lais, Lehtis, Yläne och Flosta, f. 1617, d. 1669 och hans hustru Ebba Soop.
Ett par exempel ur Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden, kan komplettera de nyss nämnda:
(Hufvudsköld), Henrik Göransson (Tab. III) till Judikkala, d. 1619. Ägde genom sitt gifte Frillans eller Viborgs gård i Bjärnå. Gift omkr. 1613 med Margareta Frille, d. omkr. 1670, dotter till Påvel Frille (uradel) och Karin Svärd. Påvel Frille (Tab. III) till Viborg säteri och Osala frälsehemman i Bjärnå dog 1605. Under ätten Frille upptas hans dotter Margareta med epitetet »till Viborg säteri i Bjärnå».
(Stålhandske), Hans Joensson (Tab. V) till Sjölax och Trotby i Kimito. Ägde genom sitt första gifte Pojoby i Bjärnå, Gästerby och Dalby i Kimito, samt genom sitt senare gifte Orrnäs i Kimito, begr. 1624 i Kimito kyrka. Gift 1:o 1615 med Elin Wildeman, begr. 1621, dotter till ståthållaren på Viborg Arvid Tönnesson Wildeman och Anna Hansdotter Björnram, 2:o med Margareta Slang, begr. 1652, dotter till amiralen Erik Bertilsson Slang och Karin Eriksdotter. -
Jully Ramsay har tydligen misstagit sig betr. det första äktenskapet, se Wildeman, Henrik Tönnesson (Tab. XI), gift med Karin Eriksdotter. Makarna hade bl.a. en dotter Helena, gift med nämnde Hans Joensson Stålhandske. Jfr Lagus, Finska adelns gods och ätter, s. 149 och 100: Henrik Tönnesson skrev sig till bl.a. Gästerby i Kimito socken. - Se Slang, Erik Bertilsson (Tab. III) till Mälkkilä i Bjärnå, »vilket han fick genom sitt gifte». Han ägde åtskilliga egendomar och var en av sin tids rikaste män i Finland; Orrnäs nämns dock ej.
Efter dessa exempel är det skäl att undersöka vad lagen säger, och jag börjar med 1734 års lag. I dess X kap. ingick stadganden »Om giftorätt i bo». Dessa var rätt komplicerade, man skiljde dels mellan lands- och stadsrätt, dels mellan de olika stånden. Efter landsrätt hade frälseman och bonde enligt GB X:2 giftorätt till 2 delar och hustrun till en tredjedel i alla lösören som de ägde och i »alt fast gods å landet, som the i hionalag afla tilsammans». Däremot vart giftorätt utesluten i sådan fast egendom på landet, som man eller hustru förvärvat före äktenskapet, vare sig genom köp eller arv, eller som han, eller hon, under äktenskapet ärvt. Fast egendom på landet, som hustru ärvt, vare sig före eller under äktenskapet, var sålunda hennes enskilda egendom, vari mannen inte hade giftorätt.
Detta innebar bl.a., att då hustrun dog, ärvdes hennes ärvda egendom på landet av hennes barn; enligt ärvdabalken XVII:1 var det förbjudet att genom testamente bortge arvejord på landet.
Dessa stadganden gällde sålunda frälseman och bonde, vilkas äktenskapsrättsliga förhållanden reglerades efter landsrätt. För borgare gällde däremot efter stadsrätt enligt GB X:5, att vardera maken hade giftorätt till hälften i arv och avlinge jord och hus i staden (dvs. genom köp förvärvad fast egendom i stad). Men vad de ägde på landet i jord, eller fast, med boskap och åkerredskap, »therom gånge med giftorätten efter landsrätt», sägs i berörda stadgande.
För präster gällde enligt GB X:4 något avvikande regler. Vardera maken hade giftorätt till hälften i boet, men från giftorätt var dock utesluten såväl arvejord på landet som »then jord, som förr ächtenskapet ther aflad är».
De förenämnda stadgandena rörande giftorätt och enskild egendom kompletterades av bestämmelserna om mannes målsmanskap över hustrun, som ingick i giftermålsbalkens IX kap. Enligt GB IX:1 var mannen hustruns målsman och ägde söka och svara för henne. Mannen förvaltade i sin egenskap av hustruns målsman också hennes enskilda egendom (jfr GB XI:1): först genom lagen om makars egendoms- och gäldsförhållanden 1889 blev det möjligt för hustrun att genom äktenskapsförord, som skulle upprättas före vigseln, få »makt att råda öfver sitt enskilda fasta och lösa gods».
Också före 1734 års lag var det nämligen så, att arvejord på landet - ävensom före äktenskapet förvärvad landsfastighet - var undandragen giftorätt. Karl IX:s landslag innehåller visserligen inte något direkt stadgande härom, men i stöd av en kunglig dom tolkades Giftermålsbalkens V kap. i Landslagen så; se Abrahamsons kommentar till Landslagen, Stockholm 1726, s. 280h, jfr. XIX kap. s. 304a. Det var sålunda inte någon ny princip som infördes genom 1734 års lag.
När mannen utåt uppträdde som den som bestämde över hustruns arvejord på landet, gav detta lätt intryck av att det var mannen som var ägare till egendomen. Det är uppenbarligen häri man har att söka uppkomsten till uttrycket »ägde genom gifte - -». Uttrycket går också tillbaka på en tidig tradition, enligt vilken mannen »skrev sig till (den eller den egendomen)», varpå Jully Ramsays, Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden, ger åtskilliga exempel. Det inträffade härvidlag inte sällan, att mannen skrev sig till sådan egendom, som de facto var hustruns arvejord, och vari giftorätt alltså inte ägde rum. Ett par exempel:
(Sabelhjärta), Bengt Larsson (Tab. II) till Kräppelby (Sannäs) i Borgå sn, vilket han fått med sin hustru Birgitta Jakobsdotter, dotter av kyrkoherden i Borgå Jakob och Suneva Lydiksdotter av adliga Kråkösläkten (Ramsay s. 240), dotter till Lydik Larsson (Tab. II), som ägde Kräppelby (Sannäs).
Munck (af Fulkila), Mikael Påvelsson (Tab. III) till Nuhjala i Vemo, d. 1599. Skrev sig även till sin hustrus arvegods Fulkila i Halikko och Kallinge i Sagu. Gift med Margareta Tomasdotter, d. 1637, dotter till Tomas Olofsson Starck (Tab. VI) och Brita Nilsdotter. Genom Margareta Tomasdotter Starck kom Fulkila, som 1530 tillhörde hennes fars farbror Hans Persson Starck (Tab. IV), till ätten Munck; hon ärvde egendomen efter sin farbrors dotter Anna Hansdotter til Fulkila, som dött barnlös.
Uggla, Klas Klasson (Tab. I) till Brödtorp i Pojo, d. 1622(3), jfr Carpelan (Tab. 1): ägde Brödtorp i Pojo som han fick genom sitt gifte. Gift med Beata Wachtmeister, d. ca 1673 på Brödtorp, i hennes 1:a gifte, dotter till fältöversten Hans Wachtmeister af Björkö (Elgenstierna, Tab. 1) och Beata Eriksdotter Stålarm (Tab IV), dotter till ståthållaren och krigsöversten Erik Arvidsson Stålarm till bl.a. Brödtorp i Pojo, d. 1566, och Beata Grabbe. - Beata Stålarms syster Elin Eriksdotter Stålarm, d. 1618, var gift med ståthållaren på Kexholm Lasse Torstensson Ram (Tab. II) till Brödtorp i Pojo, d. 1596 barnlös; jfr Lagus, Finska adelns gods och ätter, s. 502. Brödtorp kom sålunda till ätten Uggla genom Beata Wachtmeister, som fått egendomen i arv.
Slutligen vill jag anföra ett exempel ur Elgenstiernas Ättartavlor, som jag stötte på i samband med min uppsats om Johan Jacobsson Lund i Helsingfors Släktforskares Uppsatser VIII (not 39):
Cederschiöld, Petter Eliae (Tab. 6) till Torlax, f. 1625, d. 1697, gift 1670 med Elisabet Nilsdotter, d. 1685, i hennes tredje gifte. Hon var gift 1:o med generalguvernementskamreraren Johan Forsman, adlad Örnecrantz (Tab. 1), 2:o med assesorn Matts Knutsson, adlad Törnecrantz, d. 1669. Torlax hade uppenbarligen utgjort Elisabet Nildsdotters arvejord, i det det sedermera ägdes av hennes son i första äktenskapet jägmästaren Gabriel Örnecrantz (Tab. 1), f. 1656, d. 1720, som också han skrev sig till Torlax. Cederschiöld förvaltade såsom hustruns målsman egendomen och väckte vid extraordinarie ting i Nykyrko socken 1693 talan mot gårdens förra arrendator, märkligt nog efter hustruns död.
Mannens målsmanskap över hustrun har sålunda satt sin prägel på hennes arvejord eller hennes före äktenskapet förvärvade lantegendom, vari han inte ägde giftorätt, men som han på grund av sitt målsmanskap förvaltade; han kunde likväl inte utan hustruns ja och samtycke sälja sådan egendom (GB XI:1 i 1734 års lag). I ättartavlorna uppges han sålunda såsom ägare (»ägde genom sitt gifte», »till»). Det riktiga skulle givetvis vara, att upptaga egendomen under hustrun såsom hennes arvegods eller enskilda egendom. Att mannen förvaltade egendomen såsom hustruns målsman är därvid ur genealogisk synpunkt, eller rättare sagt med sikte på egendomens proveniens av underordnad betydelse. Men egendomen gav uppenbarligen mannen en status, som han inte var sen att utnyttja i förhållande till omvärlden.
En med hänsyn till det nyss sagda juridiskt riktig uppgift om hustruns arvegods finner man likväl under adliga ätten Armfelt. Kaptenen Carl Armfelt (Tab. 44), f. 1717, d. 1784, gifte sig 1755 med Sofia Barck, f. 1726, d. 1782, i hennes 2:a gifte; hon var änka efter kaptenen Gustav Wulfcrona (Elgenstierna, Tab. 7), som ägde Näs (Kytäjä) i Nurmijärvi. Carpelan uppger, att hon hade Näs i arv. Hon hade uppenbarligen ärvt egendomen via sin späde son, som fötts efter faderns död, men dött efter ett par veckor. Näs gick sedan i arv inom ätten Armfelt under ett par generationer. Man frågar sig, varför Carpelan inte uppger, att Carl Armfelt ägde Näs genom gifte. Kanske Sofia Barck var en för sin tid särskilt självmedveten kvinna, som höll på sitt.
De förenämnda exemplen är hämtade ur adliga ättartavlor. Det är nämligen där man med lätthet påträffar de berörda uttrycken »ägde genom gifte» och »till» (viss egendom på landet). Jag nämnde redan, att för bönder gällde samma regler som för frälsemän, det är emellertid inte i avsaknad av tryckta källor så enkelt att få fram hur de utåt uppträdde med avseende å hustruns ärvda egendom. Traditionen var kanske också en annan, i det en ingift måg ofta blev husbonde på gården och övertog gårdens namn såsom familjenamn (jfr emellertid Carpelan, Boije af Gennäs, Anders, Tab. 1).
Om borgare ägde fast egendom på landet, bedömdes giftorätten såsom ovan antytts, inte efter stadsrätt utan efter landsrätt. Jag har något bläddrat i Wilskmans Släktbok I, men inte stött på de berörda uttrycken; snarare har mannens förvaltning av hustruns ärvda egendom angetts på ett något mer adekvat sätt. Några exempel:
Forsius, Johan (Tab. 4): F. hade flyttat till Helsinge »och där genom giftermål kommit i besittning av Nordsjö rusthåll».
Sternberg, Anders Mattsson (Tab. 1): »Efter sitt första giftermål övertog han 1747 Niku gård (Nikuntalo) i Lill-Gesterby i Bjärnå». Man frågar sig vad detta innebar juridiskt.
Tollet, Carl Gustaf (Tab. 27): »Innehavare av Ravea och Lehtis gårdar i Mietois kapell». Gift med Catharina Margareta Ulrika Lybecker, dotter till majoren, friherre Georg Henrik Lybecker (Carpelan, Tab. 10), som ägde Lehtis.
Selostus
Omisti avioliiton kautta. Aatelisia koskevissa sukukirjoissa - esim. Carpelan, Ättartavlor - käytetään usein sanontaa »ägde genom gifte», omisti avioliiton kautta. Kyse on tällöin aviomiehestä, joka asui vaimonsa perimällä tilalla. Toisinaan ilmaistaan sama sanalla »till», esim. »Uggla, Klas Klasson till Brödtorp i Pojo». Kyseessä on kuitenkin vaimon maalla perimä tila, johon miehellä ei ollut naimaosaa, ei vuoden 1734 lain naimiskaaren mukaan eikä sitä ennenkään. Koska miehelle kuitenkin kuului vaimonsa edusmiehisyys, hän vallitsi vaimonsakin omaisuutta. Ulkopuolisten silmissä mies oli omistajan asemassa. Sama koski myös talollisten vaimojen maalla omistamaa maata. Vasta vuoden 1889 laki aviopuolisoiden omaisuus- ja velkasuhteista muutti vaimon aseman vahvemmaksi. - Samanlaisessa asemassa oli myös kaupunkien porvarien maalla omistama kiinteä omaisuus. Kirjallisuudessa ei heistä kuitenkaan käytetä yllä mainittuja sanontoja. Näiden sijaan tavataan oikeampia ilmaisuja »genom giftermål kommit i besittning av» tai »innehavare av», avioliiton kautta tullut (tilan) haltijaksi.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 1987 års register | Årgångsregister