Genos 62(1991), s. 8-17, 42 (Släkten Alftans ursprung)

Avsikten med föreliggande uppsats är främst att komplettera och i någon mån revidera uppgifterna om de äldsta släktleden i den förtjänstfulla utredning, som publicerades av Erik Lindh i Svenska litteratursällskapets Släktbok Ny följd 1942 [1]. Dessutom presenteras några fynd vilkas betydelse kan diskuteras, liksom också en hypotes som grundar sig på dem. Publicerandet av en sådan kan försvaras med att en annan forskare möjligen kan komplettera bilden. Det var vad som hände när forskningsepisoden, som ledde till föreliggande uppsats fick sin början. Vid sökandet efter uppgifter om kamreraren Sigfrid Sigfridssons släktförbindelser för en artikel som ingick i Genos nr 2/1989 [2] , hade jag gjort iakttagelser som ställde släkten Alftans ursprung i nytt ljus. Efter publiceringen kontaktades jag av dipl.ing. Antti Kolehmainen i Riihimäki, som länge hade forskat i denna släkts hävder och genom egna observationer hade kommit till samma uppfattning. Då dessa verkade lovande för fortsatta utredningar, har sådana utförts i samarbete och gett de resultat som nu skall presenteras.

Vi kommer i det följande att upprepade gånger hänvisa till en gammal släktkrönika, som nedskrevs 1695 av kyrkoherden Abraham Alftan i Hattula [3]. Den blev sedan i något förvanskat skick publicerad i tryck på 1770-talet i en av Samuel Loenbom redigerad urkundssamling Upplysningar i Svenska historien. För att vårt resonemang lättare skall förstås återger vi här några citat ur Loenboms version:

»Antekningar om Alftaniska Slägten och dess Skyldskap med Konung Eric 14: des Drottning Catharina.

- Hans Ericsson, Konung Erics Secreterare, hwars Hustru war Drottningens Broders Dotter, hwilken war Capitaine öfwer Konungens Lif-Guardie. Denne Hans Ericsson blef sedan Lagman öfwer Helsingland och Medelpad, och blef af Kongl. Maj: t beneficerad med några Kongsgårdar, som woro i Helsingland och Alfta, och här i Finland på åtskilliga orter, nämligen Sundby, Ljusta, och Gesterby, med de därunder liggande Bönder. Han aflade tre Söner med sin Hustru 1) Eric Hansson. Denne war min Fader Fader. 2) Henric Hansson. Denne war Mårten Stodii Far. 3) Rolamb Hansson. Denne war ogift, och war Ståthållare på Refwels Slott. Min Fader Fader, en V. Lagman i Helsingland och General Länsman öfwer hela Länet. Henric Hansson war Ståthållare på Åbo Slott. Hwilka tre Söner efter Fadrens död bytte Godsen sig emellan. Eric Hansson behölt de Godsen, såsom den äldsta Son, som lågo i Helsingland; men Henrich och Rolamb delte sig imellan Finska Godsen. - Sedan Hertig Carl hade inkräktat Landet med hela Konungariket, lät han et Räfsta Ting gå öfwer hela Landet, huruledes hwar och en innehade Kongs- och Adeliga-Gårdar och Gods: då sammansatte desse tre Bröder sig, och försålde sina Gårdar och Gods åt Jungf. Sigrid K. Erics Dotter, hwilken dem sedan orubbad behöll under sina Efterkommande. Men Claes Tott dem alla försålde, och nu höres wara reducerade. Min Fader war Ericus Erici Alftan 1) en Rector utaf en Gymnasist förordnad på Helsingfors. 2) en Lector Theologiae uti Åbo Gymnasio, och hade Lundo till Annexe. 3) en Pastor och Probst i Töfsala.»

Denna släktkrönika blev sedan utsatt för kritisk granskning och retuscherad av Wilhelm Gabriel Lagus 1838 [4], Bruno Alarik Alftan på 1890- talet [5] och Erik Lindh 1942 [1]. Enligt Lindh var de tre äldsta manliga generationerna följande:

Hans Eriksson

Fogde på kungliga gods i Södermanland, kammarjunkare och kansliskrivare på Stockholms slott, godsägare i Alfta socken i Hälsingland, levde 1577.

släkttavla1

Som synes stämmer detta med den gamla släktkrönikan med den skillnaden att ståthållarna Henrik och Roland benämns skrivare och att Hans Eriksson inte längre sägs ha varit lagman, men däremot fogde. Alla Lindhs personuppgifter har inte medtagits, då de inte har betydelse för vår utredning och är svåra att kontrollera. Upptäckten av felaktigheter i den gamla släktkrönikan har gett den oförtjänt dåligt rykte och undanskymt vissa användbara detaljer. Detta belyses i följande avsnitt.

I den gamla släktkrönikan talades det om tre gårdar i Finland som hade innehafts av släkten, nämligen Sundby, Ljusta och Gesterby. Där sägs också att godsen såldes åt jungfru Sigrid, kung Eriks dotter och innehades av hennes efterkommande tills de avyttrades av Claes Tott. Namnet Sundby och de övriga uppgifterna för tankarna till godset Sjundby i Sjundeå. Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa kom faktiskt att besitta Sjundby jämte Gerknäs i Lojo och Liuksiala i Kangasala och hennes sonson Claes Tott d.y. sålde dem alla sedermera. Släktkrönikans Ljusta avser tydligen Liuksiala som tidigare också stavades Liusala. Gerknäs (Gerkenäs by) har möjligen genom felskrivningar blivit Gesterby, som har varit ett vanligt namn i Finland.

Sigrid Vasa hade inte blivit ägare till Sjundby genom köp utan genom arv. För att klargöra hur detta gick till och för att belysa de genealogiska sambanden som skall behandlas, visas här en tablå över den s.k. Sjundby släkten i medlet av 1500talet.[6]

Bland dessa sex syskon var Jakob Henriksson den centrala och dominerande personen. Han stod kungen nära och användes av honom i ansvarsfulla militära och civila uppdrag. Som jordägare och förläningstagare var han en av de största i Finland. Han inlöste efterhand de andra arvingamas andelar i Sjundby och blev ensam ägare. Sina jordagods testamenterade han till sin maka Kristina Horn (af Kanckas). De övriga arvingama fick ersättning på annat sätt, både av Jakob under hans livstid och av änkan. Bland överenskommelserna som gjordes är särskilt följande uppgift av betydelse för vårt ämne. Jakobs syster Malin Henriksdotter fick 1569 av fru Kristina ytterligare 130 marker örtuger, för att hon lättare skulle kunna skaffa jord åt sina barn i Hälsingland. Detta torde samtidigt ha varit en ersättning för en systerdel i Kaksunge i Kimito.

Jakob Henriksson dog 1567 och hans änka Kristina Horn gifte om sig 1570 med riddaren Claes Åkesson Tott d.ä. Dessas son Henrik Tott ingick äktenskap med Sigrid Vasa. Då Henrik dog år 1600 var sonen Åke Henriksson Tott endast två år gammal och Sigrid kom sålunda att härska över Sjundby och Gerknäs m.fl. av Jakob Henrikssons gods samt över Liuksiala i Kangasala efter modern Karin Månsdotters död 1612. Sigrids sonson Claes Åkesson Tott d.y. avyttrade sedermera godsen såsom den gamla släktkrönikan berättar.

Överensstämmelsen mellan släktkrönikan och Sjundeå gårds historia samt Malin Henriksdotters intresse för jordköp i Hälsingland väckte tanken att släkten Alftans stamfar, som hade ägt jord i ifrågavarande landskap, kunde ha varit en ättling till Malin Henriksdotter. Men hennes man hade hetat Hans Olofsson och då kunde ju inte stamfadern Hans Eriksson ha varit hans son. Ingenting tydde på att Malin tidigare hade varit gift med en Erik. Möjligheterna att komma vidare på denna linje verkade inte lovande, men turen stod oss bi. Vid sökande efter en annan sak i J.W. Ruuths Åbo stads historia fick jag syn på uppgifter om gravar i Tavast-koret i Åbo domkyrka som väckte mitt intresse. Ruuths källa var Adolf Lindmans bok Anteckningar om Åbo domkyrka och dess fornminnen[7]. Där finns en ingående beskrivning av detta gravkor. Enligt denna har en av gravarna haft följande inskrift: »Åren efter Christi byrdh 1588 then 6 Mart. afsomnade i Herranom sahlig hustru Malin, Hans Olofssons -.» En titt i Åbo domkyrkas räkenskaper uppenbarade att Henrik Hanssons mor begravdes i kyrkan den 20 mars 1589 [8]. Trots att över ett år hade förflutit sedan hustru Malins död råder det intet tvivel om att hon var Henrik Hanssons mor. Ett så långt uppskov med gravsättningen var inte särskilt ovanligt på den tiden. Därtill kommer nämligen också att Henrik Hanssons första hustrus grav låg strax intill Malins. På den var bokstäverna HH, stjärnkorsvapnet och följande inskrift inhuggna: »Åren efter Christi byrd 1589 den 23 Aprilis afsomnade i Gudhi saligh hustru Bireta Henrich Hanssons -, och ligger här med sina fem barn begrafnven -.» Lindman har antecknat att dessa personer förmodligen hörde till den Tavastska ätten[7]. Till detta återkommer vi längre fram.

Att Henrik Hansson var son till Hans Olofsson och Malin Henriksdotter betyder att också Roland Hansson och Erik Hansson var det. Släktkrönikans Hans Eriksson, som genom varierande och obevisbara personuppgifter har verkat tvivelaktig, blir därigenom onödig.

Upptäckten om härstamning från Sjundby-släkten förklarar några andra saker. Henrik Hanssons frändskap med släkten på Ispois i St Karins (Fogelhufvud), vilken jag antydde i Genos 2/1989 [2], visar sig bero på att Malin Henriksdotters brorsdotter Karin Knutsdotter från Kalmusnäs i Kimito i sitt andra gifte hade äktat Måns Sigfridsson på Ispois. Henrik Hansson hade vid arvskiftet efter dem fått en penningsumma, som kanske var ersättning för ett mödraarv, förmodligen en jordlott i Kimito där Malin hade arvejord. Släktkrönikans uppgift att Henrik Hansson hade varit ståthållare på Åbo slott var ju felaktig, men att en dylik titel har dykt upp i släkttraditionen kan tänkas bero på att Henriks morbror Jakob Henriksson hade varit ståthållare för Finland 1562 och 1564. De stora jordegendomarna som släktkrönikan tillskrev Henrik och hans bröder var tydligen också morbroderns.

Vi kommer nu till frågan vem den nyupptäckta stamfadern Hans Olofsson var. Jully Ramsay nämner honom som »måhända samme Hans Olofsson, som 1551-1556 var fogde i Sääksmäki härad och 1556 blev sagd från halsen för falsk räkenskap.» [9] Vi har inte funnit något som skulle jäva denna identifiering. Däremot talar mycket för att den är riktig.

Fogden Hans Olofsson omnämns flerstädes i Gustav I: s registratur och kallas där också fogde över konungens egna landbor i Finland [10]. Den 15 dec. 1556 blev han ställd inför borgrätt på Åbo slott tillsammans med sin skrivare Thomas Bertilsson. De anklagades för att ha försnillat en del av uppbörden och dömdes till galgen. Försnillningen skall ha tillgått så, att då de tog emot skatten hade de låtit väga varorna efter såkallad Tavastehus vikt, men levererade dem vidare efter Stockholms vikt som var mindre. De uppgav att de inte förstod hur det kan ha gått till och lovade betala skillnaden. Men det hjälpte inte i borgrätten [11]. Dödsdomar blev ju vanligen underställda konungens avgörande, men något belägg för att han skulle ha behandlat denna saknas. Men det är inte heller dokumenterat att dödsdomen skulle ha verkställts. Detta skulle ha varit förvånande eftersom det är känt att Hans Olofssons skrivare Thomas Bertilsson, som samtidigt blev dömd till döden, levde långt efteråt [12] och att tre andra fogdar, som tre dagar senare av samma domstol för likadana brott blev dömda till galgen, också blev vid liv. Dessas öden är kända genom att de fortfarande bodde och verkade i Finland, men osäkerheten beträffande Hans Olofsson kan tänkas bero på att han försvann ur hävderna här genom flyttning till Sverige.

Vid sökande efter släkten Alftans rötter i Hälsingland anlitade vi först ett digert släkthistoriskt verk, Sveriges släktregister, Släkthistorisk samling från Alfta socken X: 1 [13]. Uppgifterna för 1500-talet i denna grundar sig främst på jordeböcker. Ett hemman i Näsbyn i Alfta väckte intresse. Här var enligt jordeboken 1555-1565 en Hans Olsson ägare. Det sägs vara det tidigaste omnämnandet av släkten vars härstamning anges vara okänd. Jämte Hans Olsson förekommer i samma tidsperiod en Eric på hemmanet och en Eric Hansson nämns som husbonde för tiden 1575-1620. Hemmanet, som kallas Hansjohn, hade också ett för vår utredning intressant bomärke. Det kan tolkas som ett förenklat stjärnkorsemblem, en fyruddig stjärna i vilken har inritats ett kors. Till Hans Olofssons efterkommandes användning av stjärnkors-insignierna skall vi återkomma längre fram.

Vår sålunda förvärvade uppfattning att Hans Olsson (Olofsson) pa Hansjohn i Näsbyn i Alfta var släkten Alftans anfar fick ytterligare bekräftelse genom observationer som Antti Kolehmainen därefter gjorde på landsarkivet i Härnösand. Av kornböckerna för Näsbyn framgår att hustru Malin, alltså Hans Olofssons änka Malin Henriksdotter, var ägare av hemmanet efter mannens död. Han hade avlidit 1566 eller 1567. Från 1573 står sonen Erik Hansson som husbonde. Av mantalslängderna, kornböckerna och årliga räntan framgår att Hans Olofsson hade betalat skatt 1559 men inte enligt följande räntelängder 1563 och 1566. Detta tyder på att han under kung Eriks tid hade fått någon befattning eller sådan ställning som berättigade till skattefrihet. Också änkan Malin och sonen Erik åtnjöt skattefrihet. Detta kan anses stöda Lindhs något osäkra uppgifter att Erik Hansson var en av konungen betrodd ämbetsman eller hövitsman [1].

Hans Olofsson var avliden den 2 mars 1568, då änkan Malin Henriksdotter gjorde en arvsöverenskommelse med sin svägerska Kristina Horn på Sjundby [14]. Varför Malin ett år senare begärde mera pengar av Kristina för att köpa jord åt sina barn i Hälsingland och hur dessa pengar användes vet vi inte, ej heller om de var avsedda för tilläggsjord till hemmanet i Näsby eller för någon annan gård. Det är möjligt att hon tänkte på de yngre brödernas framtid. Henrik Hansson inledde emellertid 1573, samma år brodern Erik övertagit hemmanet, en ämbetsmannabana i Finland och brodern Roland något senare. Man kan anta att modern Malin nu också återvände till Finland. Till Finland kom senare också Erik Hanssons son Erik Eriksson, som blev kyrkoherde i Tövsala och stamfar för släkten Alftan.

Hans Olofssons härkomst är höljd i dunkel. Att han redan 1555, eventuellt tidigare, ägde hemmanet i Alfta pekar på att en härstamning från Hälsingland är möjlig. För Finland talar däremot andra faktorer. Av dessa är kanske viktigast vad som kan fås ut av de heraldiska insignierna stjärnan och korset. Dessa har tydligen inte förekommit i Sverige under medeltiden, men var vanliga i Finland. Till detta heraldiska problem ansluter sig den oförklarliga placeringen av familjegravarna i Tavast-koret i Åbo domkyrka.

Den gamla släktkrönikans uppgift att Henrik, Roland och Erik Hansson var bröder, samt att Ericus Erici i Tövsala var son till Erik i Alfta, har synbarligen aldrig ifrågasatts. Nu kan man undra om detta förhållande blir osäkrare, genom att krönikans uppgifter om fadern har ogillats. Därtill kan sägas att den som helhet har fått större trovärdighet än tidigare, genom att Sjundbys och Sigrid Vasas samt ätten Totts koppling till släkten nu har fått sin förklaring. Hans Eriksson kan nu sägas vara det enda namnet i den historiska delen av släktkrönikan, som är omotiverat. Med beaktande av att det för krönikans författare Abraham Alftanus var fråga om en farfarsfar är det förståeligt om hans uppgifter var osäkra och vaga. Kanske personer som senare har kopierat krönikan har försökt bättra på med dåligt resultat.

Att Abrahams far Ericus Erici var brorson till Henrik Hansson är dokumenterat [1], likaså att Mårten Stodius var Henriks son [15]. Vidare kan man väl utgå ifrån att Abraham hade personlig kontakt med Mårten Stodius, som ju var hans lärare vid Åbo akademi och därtill hans fars kusin och kollega. Att Roland utan skäl skulle ha dykt upp som farbror till Mårten i släktkrönikan verkar föga troligt, isynnerhet som de övriga uppgifterna om honom stämmer, ståthållartiteln undantagen. Det kan tilläggas att Roland tillsammans med Henrik tjänade hos fränden Claes Tott på 1570-talet.

Att Henrik Hansson [16] och hans son Mårten Stodius [17] i sina sigill visade ett likarmat kors och en sexuddig stjärna har varit känt. Kyrkoherden Ericius Ericis sigill har däremot varit obekant. En kontroll av Vemo härads fogderäkenskaper på mikrofilm visade att Ericus hade sigillerat varje gång han undertecknade sina räkenskaper [18]. Originalhandlingar kunde fås fram på Riksarkivet och det framgick att kyrkoherdens sigill visade stjäma och kors under initialerna EE. Roland Hanssons sigill hade Antti Kolehmainen lagt märke till bland de av J.W. Ruuth publicerade frälsemannasigillen [16]. Det förekommer där i två versioner, det ena (nr 3) visar en stjärna, det andra (nr 263) visar en yxa. Detta är ett intressant komplement till de tre andras stjärna och kors. Yxan antyder nämligen en eventuell släktskap med den yngre Stjernkors-släkten, vilken helt härstammar från frälsemannen Olof Kirves i Nousis, såsom följande släktutdrag visar:

Avbildningen av Olof Kirves sigill i Ramsays Frälsesläkter visar kors, stjäma och yxa. Ett Kirves-vapen i Nousis kyrka har en yxa som mycket liknar den skaftförsedda som finns i Roland Hanssons ena sigill [19]. Som av ovanstående tablå framgår härstamrnar ättlingar till Olof Kirves också från medeltidssläkten Tavast. Därför är placeringen av Henrik Hanssons familjegrav i Tavast-koret i Åbo domkyrka en omständighet som också är värd begrundan.

Detta kor var ursprungligen ett kapell som biskop Magnus Tavast 1425 lät bygga för Heliga Lekamens, Birgittas och alla änglars altare [20]. Efter Magnus Tavasts död blev kapellet gravkor för honom själv och för hans släkt, mest biskopar och domprostar, men också en hövitsman på Tavastehus Olof Nilsson Tavast är gravsatt där [7]. Juhani Rinne uppger att domprosten Paul Scheel, som dog 1516 torde ha varit den första utanför Tavast-släkten som fick gravplats där. Biskop Magnus Nicolai (Särkilaks) skall enligt Lindman ha vilat bredvid sin släkting Magnus Tavast. Stjernkorsvapnet har enligt samma källa varit uppsatt bland andra vapen i koret [7]. Man kan ännu se stjäma och kors på det från medeltiden härstammande smidesjärnstängslet framför koret.

Det förefaller som om borgerliga personer först i slutet av 1500-talet har fått plats i detta förnämliga mausoleum. Som ovan i avsnittet Sjundby gård i Sjundby omtalades begravde Henrik Hansson 1589 sin mor och sin hustru där. Hustruns grav, där också fem av hans barn blev nedsatta, försågs med en gravsten på vilken bokstäverna HH och stjärnkorsvapnet var inhuggna. Sonen Mårten Stodius använde samma grav för sin familj.

Man frågar sig hur skrivaren Henrik Hansson kunde få plats där i en tid när t.o.m. bänkplatserna i kyrkan var statussymboler om vilka grälades och processades. Man är böjd för att hålla med Lindman som förmodade att han hörde till den Tavastska släkten. Som av ovanstaende tablå framgår skulle en härstamning från Olof Kirves vara en förklaring. En dylik härstamning får stöd också av det faktum att Henrik Hanssons brorson Ericus Erici blev kyrkoherde just i Tövsala, Särkilaks-släktens hemkommun, där den då ännu var starkt representerad. Vidare må vi påminna om att både Henrik Hansson och Mårten Stodius hade signifikativt många kontakter med personer anknytna till denna släkt, för vilket jag har redogjort i Genos 2/1989.

Det förefaller troligt att det är Hans Olofsson, som har förmedlat stjärnkorsemblemet till sina efterkommande. Sjundbysläktens vapenbild var en hästsko [9]. En hypotes om att han var sonson eller dotterson till någon av Olof Kirves döttrar ligger därför närmast till hands. Vi har inte hittat denna länk, varför problemet är olöst.

I följande sammandrag har medtagits det väsentliga jämte rättelser och kompletteringar till tidigare publicerade uppgifter. För fullständigare personuppgifter hänvisas till Lindhs utredning.

Hans Olofsson, sannolikt den som var fogde i Sääksmäki härad 1551-1556, kallades också fogde för konungens egna landbor i Finland [10]. Blev den 15.12.1556 dömd till döden för skatteförsnillning [11], men benådades. Bodde sedermera i Alfta socken i Hälsingland, där han ägde ett hemman i Näsbyn [13], för vilket han hade skattefrihet på 1560-talet. Död ca 1567. Hans härstamning är inte känd, men indicier antyder anor från frälsesläkter i Egentliga Finland. Gift med Malin Henriksdotter, dotter till frälsemannen Henrik Östensson från Kalmusnäs (Kalvnäs) i Kimito och Alissa Ragvaldsdotter av frälsesläkt på Sjundby i Sjundeå. Hon innehade hemmanet i Alfta med frihet till 1572. Död den 5 mars 1588 [7] och begravd i Tavastkoret i Åbo domkyrka den 20 mars 1589 [8].

Roland Hansson, levde 1611, tjänade hos ståthållaren i Finland Claes Åkesson Tott som skrivare 1576-1589 [21], därefter skrivare på Åbo slott och i början av 1600-talet på Revals slott. Enligt den gamla släktkrönikan skall han ha varit ståthållare på Revals slott. Denna titel är antagligen överdriven, men Almqvist uppger att då Johan Jakobsson (Trafverhjelm) den 12.11.1611 tillträdde som fogde där, tog han emot slottsinventarierna av Roland Hansson [22]. Då Almqvist i sin förteckning över fogdarna inte har kunnat nämna någon på Reval för tiden 1604-1611 är det möjligt att Roland Hansson då hade skött fogdens uppgifter. Han var ogift.

Erik Hansson, innehade hemmanet Hansjohns i Näsbyn i Alfta från 1573 till 1620. Var en av konungen betrodd ämbetsman och hövitsman i Hälsingland.

Erik Eriksson (Ericus Erici Alftanus), möjligen den Ericus Erici Helsingus som inskrevs som student i Uppsala 1599. Enligt Lindh var han djäkne i Åbo skolstuga 1601 och hade alltså troligen avbrutit studierna i Uppsala, skolmästare i Helsingfors 1609, lektor i Åbo katedralskola 1617, kyrkoherde i Tövsala 1623-1639, död 1639. Gift med Helena Mårtensdotter Brenner, d. 12.6.1664, dotter till lagläsaren i Raseborgs län Mårten Simonsson till Brändö i Helsinge och N.N. Andersdotter [23]. Från Erik och Helena härstammar släkten Alftan (Alfthan, von Alfthan) och åtskilliga andra släkter på kvinnosidan. Ericus Erici använde inte själv detta tillnamn då han signerade, men i Tövsala kyrkas inventariebok omnämns att kyrkoherden Ericus Erici Alftanus hade donerat ett svart bårkläde 1627. Hans ättlingar på de manliga linjerna finns i Lindhs utredning [1].

Jon Eriksson, innehade hemmanet i Alfta efter Erik Hansson och var tydligen son till denne. Av efterträdarna i husbondeföljden hette varannan Jon och varannan Hans i flera genrationer [13].

Henrik Hansson, begr. 4.4.1619 i Åbo domkyrka [8]. Tjänade hos ståthållaren, Sjundby-herren Claes Åkesson Tott från 1673 [21]. På 1580- och 1590-talet var han skrivare på Åbo slott. Idkade skeppsfart. Ingick 1577 i det sällskap som följde Karin Månsdotter till Liuksiala [24]. Kiuasmaa kallar honom Henrik Hansson Kill. I vilket sammanhang detta tillnamn har förekommit är oss obekant, men det kan nämnas att en Henrik Hansson är nämnd i längderna på Kila i Kimito 1600-1616 [25]. Enligt Kiuasmaa var han gårdsfogde hos Klas Fleming 1595. Att det kan ha varit samma person stöds av att Sjundby var granne till Flemings friherrskap Vik i Sjundeå. Han var gift 1: o med Biretta, d. 23.4.1589 och begraven i Tavast-koret i Åbo domkyrka [7], 2: o med Elisabet Mårtensdotter Kyrö [26], levde 1529 [15], dotter till köpmannen i Åbo Mårten Persson Kyrö och Valborg Olofsdotter, vilken som änka gifte om sig med borgmästaren Nils Torkilsson [27].

Mårten Henriksson Stodius (Martinus Henrici Stodius), f.9.11.1590, d.16.1.1676, begravd tillsammans med sin hustru Elisabet Petersdotter Dryander, den 4.2.1676 i Åbo domkyrka [28]. Han blev magister i Wittenberg, var skollärare i Åbo och Viborg, blev professor vid Åbo akademi 1640 och kyrkoherde i Nådendal 1660. Dottern Elisabet, f.1640, d.1712, blev gift med professorn vid Åbo akademi Anders Petraeus. Dessa hade flera barn, men någon grundlig utredning av deras efterkommande torde inte ha publicerats. En tidigare uppgift att en annan dotter skulle ha varit gift med kyrkoherden Anders Bergius är oriktig.

Erik Henriksson Stodius, begr. 4.6.1654 i Åbo domkyrka [29]. Ättlingar till honom är kända, men en systematisk utredning saknas.

[1] Erik Lindh, Alftan, Alfthan, von Alfthan, Svenska litteratursällskapets släktbok, Ny följd I, 1, 1942.

[2] Olav Rundt, Kamreraren Sigfrid Sigfridsson och hans släktkrets, Genos 2/1989.

[3] Samuel Loenbom, Upplysningar i Svenska historien, del 3, s. 82-85 eller 94-96 beroende på upp lagan.

[4] Wilhelm Gabriel Lagus, Om Alftanska Slägten -, Helsingfors Tidningar 1838, nr 28 o. 29.

[6] Alf Brenner, Sjundeå sockens historia. Denna har varit den huvudsakliga källan för det som berör Sjundby gård och dess släkt. Vidare har Jully Ramsays Frälsesläkter beaktats samt Love Kurténs Jakob Ruuths släktanteckningar i Genos 4/1978.

[7] Adolf Lindman, Anteckningar om Åbo domkyrka och dess fornminnen, Helsingfors 1880.

[11] Jakob Teits klagomalsregister i Todistuskappaleita 28 Suomen historiaan V, s. 135-138.

[13] Sveriges släktregister, Släkthistorisk samling från Alfta socken X: 1, Gävleborgs län, 1945, s. 1027, 1028 och 1350.

[21] Kyösti Kiuasmaa, Suomen yleis- ja paikallishallinnon toimet ja niiden hoito 1500-luvun jälkipuoliskolla, Hist.tutk. LXIII

[22] J.A. Almqvist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630,II, s. 563.

Hattulan kirkkoherra Abraham Alftan kirjoitti vuonna 1695 muistitietoon perustuvan sukunsa kronikan. Siihen kuten tavallista sisältyy ilmeisiäkin virheitä, jotka ovat suotta huonontaneet sen arvostusta ja häivyttäneet huomion pois sen käyttökelpoisista yksityiskohdista. Sen tiedot on Erik Lindh tarkistanut ja julkaissut teoksessa Släktbok Ny följd. Tämän mukaiset varhaispolvet näkyvät edellä sivun 9 taulukossa.

Kronikassa mainittu Sundby osoittautuu Sjundbyn kartanoksi Sipoossa ja liittää kysymyksen Alftan-suvun alkuperästä ns. Sjundbyn sukuun, josta ote on toisessa taulukossa sivulla 10. Turun tuomiokirkon Tavast-suvun hautakuorissa oleva Malin Henrikintyttären hauta ja tuomiokirkon tileistä hyvällä onnella havaittu maininta antoivat tärkeän tuloksen: ensimmäisessä taulukossa näkyvä Turun linnan kirjuri Henrik Hansinpoika oli Malinin ja Sääksmäen kihlakunnan voudin Hans Olofinpojan poika. Heidän poikiaan oli siten myös Henrikin veli Erik Hansinpoika, jonka poika puolestaan oli Taivassalon kirkkoherra Ericus Erici, Alftan-suvun kantaisä. Ensimmäisen taulukon kantahenkilöksi tulee siis Hans Erikinpojan sijaan Hans Olofinpoika. Muut nimet tässä taulukossa ovat edelleen oikeat.

Hans Olofinpojan syntyperä on hämärän peitossa. Hän on jo voutina ollessaan omistanut tilan nimeltä Hansjohn Ruotsin Alftan pitäjän Näsbyn kylässä, joten hän on saattanut olla kotoisin Ruotsin Hälsinglannista. Tekijä toteaa, että Hansin poikien ja pojanpoikien sekä taulukossa sivulla 14 mainitun Olavi Kirveen sineteissä on tähti ja ristikuviot ja että Olavin ja ensimmäisen taulukon Roland Hansinpojan sineteissä on myös kirveskuvio. Tämä seikka ja se, että Henrik Hanssonin äiti on haudattu Tavastien hautakuoriin ja että Ericus Erici on päässyt kirkkoherraksi Taivassaloon, Särkilahtien kotikuntaan, tuo mieleen mahdollisuuden, että Hans Olofinpoika saattoi olla Olavi Kirveen tyttären pojanpoika tai tyttärenpoika. Sitä osoittavaa sukujohtoa ei ole löytynyt.

Släkten Alftans ursprung

Dipl.ing. OLAV RUNDT, Åbo