Genos 69(1998), s. 174-179, 213 (Det onda seklet)

Pantheon i Paris är den profana stormaktskultens högborg på jorden, i världen.

Pantheon hyser alla de kanoniserade fransmännens stoft, börjande med Voltaire, löpande över Victor Hugo och Emile Zola, till den senast pantheoniserade författaren och kulturpolitikern André Malraux.

I Pantheons första stora och svagt upplysta krypta vilar mitt emot varandra i sina sarkofager filosoferna Voltaire och Jean-Jacques Rousseau. Bara några meter till höger från statyn över den illmarigt leende Voltaire kan man också se ett plakat, eller en affisch, över Henri Gabriel de Riquetti, kanske mera känd som greve Mirabeau, en av den Franska revolutionens stora portalgestalter. Greve Mirabeau var den förste som gravlades i Pantheon 1791, men han var också den förste att bara något år senare och i revolutionens virvlar falla i ideologisk onåd. Hans stoft avlägsnas från Pantheon. Också stormän kan dö en naturlig död.

Nere i upplysningsmannen Voltaires dunkla krypa i Pantheon sluter sig på ett lätt märkligt sätt historien om Zacharias Topelius och dennes livs- och historiefilosofi samman. Topelius ägnade nämligen stor historiefilosofisk möda och mycken dyrbar trycksvärta åt just herrar Voltaire och Mirabeau. Topelius syn på Voltaire och Mirabeau var dock inte överhövan positiv. I den finländske författarens ögon personifierade de två fransmännen nämligen ursprunget och orsaken till den nervsjuka oro och det degenererande sönderfall som den åldrande Topelius såg karakterisera sin egen samtid. Eller kanske rättare; Voltaire och Mirabeau står i Topelius livsverk som de hotfullaste av tornspiror över ett sekel som tagit sig för att förkasta och förneka allt vad tidigare generationer hållit kärt och aktat högt; Gud, religion och fosterland.

I Helsingfors Tidningar publicerade Topelius år 1865 en dikt betitlad just Voltaires hjerta. Samma år hade man i Paris flyttat Voltaires efter dennes död bevarade hjärta till ett silverskrin i Nationalbiblioteket. Topelius dikt är en svidande uppgörelse med Voltaire och det cyniska tidevarv den franske filosofen i Topelius ögon representerade. I själva verket bör man säga att Voltaire framstår som ett centralt historiefilosofiskt objekt i Topelius världsbild, inte minst därför att denne Voltaire då i sig personifierar ett slags antites till alla de värden och ideal Topelius själv förfäktade och bevakade. Topelius beskriver i dikten Voltaire som en "snillets kung"; hans ljus är kallt som is, och hans kvickhet är grinet av en demon. Enligt Topelius var Voltaire Sven Dufvas motsats; hans hjärta var kallt, men hans huvud gott.

Redan 1863, alltså två år innan Topelius publicerade Voltaires hjerta, hade novellen Tant Mirabeau gått som följetong i Helsingfors Tidningar. Novellen har fått sitt namn just efter den pantheoniserade revolutionsgreven Henri Gabriel de Riquetti. Tant Mirabeau är en humoristiskt anlagd berättelse om kärlek och svek, men innehåller en djupgående och allvarlig ideologisk snärt. När läsaren i Tant Mirabeau första gången konfronteras med den tillsvidare obekante Henri Gabriel de Riquettis porträtt, förs man samtidigt också på ett elegant sätt in i Topelius historiefilosofiska världsbild. I berättarens mun lägger Topelius i novellen följande inre monolog som jag här citerar: "Flera år senare förnyade jag i franska revolutionens historia bekantskapen med detta världsbekanta namn, och nu fick taflan för mig ett annat intresse. Aldrig kunde jag utan en ofrivillig rysning betrakta detta väldiga, jättelika hufvud med dess djupa ansiktsveck, dess stora, trotsiga ögon, dess tjocka näsa och buskiga ögonbryn, dess haka, som liknade en kålrot, och dess breda mun, hvilken tycktes vilja på engång sluka alla världens läckerheter och håna alla dess högheter. Det var ett märkvärdigt hufvud. Som barn var jag rädd för det, som vuxen sökte jag snillet deri, men lyckades icke upptäcka annat än lystnaden. Det förekom mig som skulle ett fruktansvärdt tidehvarf, på engång trött och blaseradt, våldsamt och blodigt, skåda ned på mig ur dessa smekande och hånande ögon, hälften skatans och hälften gamens".[1]

Topelius generellt negativa syn på Voltaire och greve Mirabeau, samt på 1700-talet som sekel, bottnade i den rationella cynism och känslokyla som detta sekels ledande franska filosofer gjorde sig till förespråkare för. Liksom konservatismens fader Edmund Burke betonade Topelius alltid känslans eller hjärtats roll i och för den mänskliga utvecklingen och överhuvudtaget för all mänsklig filosofi och handling. 1700-talets förnuftsdyrkande rationalism, en rationalism som sönderrev och nedbröt föregivet föråldrade mänskliga vidskepelser och fördomar, svarade enligt Topelius för en minst lika stor vidskeplighet genom att uteslutande betona förnuftets herravälde. Denna uppfattning om 1700-talet som ett i all sin förnuftsdyrkan vidskepligt århundrade är en tankegång som ofta återkommer i Topelius produktion.

Topelius negativa syn på bland annat Voltaire skulle mot slutet av seklet bemötas av kritik i olika former. Under 1800-talets avslutande decennier blev Voltaire nämligen en portalgestalt och direkt symbol för den unga, framåtsträvande och liberala intelligentian i Finland. I tidskriften Verdandi publicerade signaturen "Gånge Rolf" (Wichmann) år 1883 en dikt betitlad just Voltaire. Dikten inleddes, eller överskuggades, av ett citat hämtat från Topelius dikt Voltaires hjerta. I Gånge Rolfs mot Topelius polemiserande version var dock Voltaire den som förklarat människan fri, Voltaire var den som brutit människans vidskepliga fjätterband, och Voltaire alltså den som därför förtjänade all världens, och särskilt eftervärldens, hyllning. I motsats till Topelius betonade Gånge Rolf Voltaires betydelse som en tankens blåblodige aristokrat, som den man som skådat världens snaror men också löst dessa snaror upp.[2]

I en tidningsdebatt i Helsingfors Dagblad år 1870 förenade Topelius de franska upplysningsfilosofernas förnuftsdyrkan och gudsförnekelse med den Franska revolutionens efterföljande skräckvälde. I tidningsdebatten gick Topelius med innerlig hetta till attack på sina egna samtida, på den tyske filosofen David Friedrich Strauss och den franske orientalisten Ernest Renan. Om själva den kritiska, cyniska och nedrivande tanketradition som Strauss och Renan gick i spetsen för skrev Topelius 1870: "Ni, som så väl känner historien och särskilt eder mäktige föregångare Voltaire, borden ihågkomma, att förnuftet i hans tid, mer än i vår, hedrades med gudomlig dyrkan. Nåväl, betrakten skräckperioden af 1793! Se der förnuftsreligionens mest lysande tid och dess följder för menskligheten".[3]

Topelius såg Strauss och Renan som representanter för det "otrons stora verldsmörker" som i slutet av 1700-talet hade utbrett sig bland de "s.k. upplyste" i de högre samhällsklasserna. Tecknen på att detta otrons stora världsmörker höll på att sprida sig också bland massorna i den egna samtiden fann Topelius mycket oroväckande. Upplysningsepoken, med dess materialistiska och rationalistiska följder, hade enligt Topelius lett till ett mer eller mindre direkt förnekande av "rättfärdiggörelsen genom Kristus". Denna process, eller dessa "inre håligheter", hade heller inte lämnat någon plats över för "Guds helighet och hämnande dom". Enligt Topelius handlade striden mellan upplysningsfilosoferna och trons representanter om en kamp på "lif och död, såsom den utan tvifvel skall fortgå till tidernas ände".

foto

Zachris Topelius med släkt och vänner på Björkudden i januari 1898. Från vänter J.A.G. Acke, Eva Topelius-Acke, Zachris Topelius, Toini Topelius och Alta Dahlgren. Historiska och litteraturhistoriska arkivets samlingar.

När allt detta väl är sagt bör man i rättvisans namn genast också notera ett ambivalent och aningen motsägelsefullt drag i Topelius syn på 1700-talet. Topelius angrepp på såväl det voltaireska som det gustavianska 1700-talet kan nämligen sägas ha innehållit vissa för författaren typiska förbehåll och reservationer. I Fältskärns berättelser kan man i kapitlet "En akademisk disputation" exempelvis först notera ett svidande angrepp på det lättsinniga 1700-talet, men samtidigt också aningen senare få lära sig att detta tidevarv ju inte enbart varit Voltaires och Gustav III:s tidevarv, utan också Joseph Haydns, Emmanuel Swedenborgs och Carl von Linnés århundrade. Dessa personers existens tillskrev Topelius det faktum att mänsklighetens hjärta ju aldrig upphört att klappa ens under de svåraste tider av förföljelse och gudsförnekelse.

Topelius övergripande pessimistiska och negativa syn på 1700-talet och de franska upplysningsfilosoferna ingår i ett större idéhistoriskt mönster. Vi bör här i själva verket tala om Upplysningen och Upplysningens motreaktion, där då Topelius framstår som en representant för Upplysningens motreaktion. Denna motreaktion på Upplysningen, och också på den därmed intimt förknippade Franska revolutionen av år 1789, är i Europa lika gammal som Upplysningen och Revolutionen i sig själva.

J.G.Hamann, filosof och teolog i Königsberg, var enligt idéhistorikern Sir Isaiah Berlin den förste systematiske representanten för kritiken mot Upplysningens rationalism, den intellektuella dissektionen och själva den förvetenskapligade världsåskådning som 1700-talet födde och närde. Hamann följdes av en rad antirationalistiska tänkare redan i den egna samtiden, och fick många epigoner framförallt i den romantiska rörelsen runt om i europeiskt 1800-tal. Till Hamanns efterföljare kan, förutom på sitt sätt Topelius, räknas bland andra också den inflytelserike tyske historiefilosofen Johann Gottfried Herder. Mot Upplysningens universalistiska tendens och ihåliga kosmopolitism vände sig Herder genom att i sin stora historiefilosofiska studie kring människosläktets historia peka på de enskilda nationernas och kulturernas specifika särdrag. Herder vände sig också emot de sociologiska implikationerna av Franska revolutionen, och kallade ärkefienden Voltaire för ett "senilt barn".

Franska revolutionen, och kanske framförallt det därpå följande skräckväldet, bidrog rent generellt också till en renässans för, eller till en uppkomst av, syntetiska historiefilosofier med utopiskt universell tendens. Bland andra den franske skriftställaren och filosofen Victor Cousin konstaterade i början av 1800-talet att en skriven historiefilosofi, dvs framställandet av en historisk helhetsbild, kommit att bli det enda förnuftiga korrektivet mot Revolutionens universella plågor och elände. Cousin menade att Revolutionen gjort människan utmattad och trött, och att 1789 framkallat ett behov av svar på alla de ställda frågorna. Genom Revolutionen, fortsatte Cousin, hade filosoferna åter tvingats ställa sig frågan om människan i sammanhanget är en vinnare eller en förlorare, om människan i sin utveckling går framåt eller bakåt, varför revolutioner kan tänkas inträffa, vad revolutioner i sig medför, och vad revolutionerna i sig förminskar.

I sin djupt pessimistiska syn på den universella världshistoriens utvecklingsgång hade också raslärans store teoretiker Arthur de Gobineau betraktat Upplysningen och Franska revolutionen som en av de avgörande och bakomliggande orsakerna till de samtida europeiska samhällenas generella degeneration och förfall. I dedikationen till sin essä över rasernas ojämlikhet i mitten av 1850-talet konstaterade de Gobineau att hans undersökning framdrivits av revolutioner, krig och av allmän oro i den egna samtiden; de Gobineaus målsättning var därför att klarlägga orsakerna bakom revolutionerna och krigen. Orsakerna fann han i den rasliga sammanblandningen och i den vidhängande rasliga degenerationen.

För många olika tänkare i det europeiska 1800-talet kom alltså Upplysningen och Franska revolutionen att på ett allmänt plan symbolisera förfall och degeneration. I flera av 1800-talets evangelisk-teologiska betraktelser kring Johannes Uppenbarelser kan man också möta tanken att Franska Revolutionen och det efterföljande skräckväldet utgjort ett direkt verktyg för Antikrists välde på jorden. Enligt den svenske kyrkoherden F.Landahl i dennes Betraktelser öfver Uppenbarelseboken från början av 1890-talet, hade den falske profeten eller Antikrist, under 1800-talet iklätt sig ny skepnad, åberopande upplysning, broderskap och frihet. Landahl förenade också det katolska påvedömets falska andlighet med jesuiternas verksamhet och fritänkarnas och gudsförnekarnas "hedniska fräckhet".[4]

Det förefaller uppenbart att Topelius angrepp på Upplysningsfilosoferna och 1700-talets förnuftsdyrkan bara utgör det översta lagret i en mer djupgående och betydligt mer intrikat historiefilosofisk problematik. I slutändan såg nämligen också Topelius upplysningsepoken och upplysningsfilosoferna som det första allvarliga förebudet om Antikrists kommande härjningar på jorden. 1700-talet symboliserade samtidigt i Topelius ögon också ett kraftigt brott med den skapelsens stora kedja som ända sedan tidernas begynnelse sammanhållit mänskligheten och givit mänskligheten som solidariskt kollektiv dess rätta mål och riktning. Upplysningsfilosofernas gudsförnekande verksamhet hade med andra ord drivit en hotfull kil i den sammanhängande organiska kedja som i kollektivets namn förenat mänskligheten under Guds eviga herravälde.

Förfalls- eller degenerationsföreställningen anammades också av Topelius på ett explicit sätt. I Topelius historiefilosofiska och moraliska retorik förekommer en syn på all mänsklig utveckling och allt mänskligt framsteg som huvudsakligen varande en rörelse i två riktningar, uppåt eller nedåt. Uppåt mot gudsmedvetandet, nedåt mot de eviga kvalen. Sin egen samtid, alltså tiden efter Upplysningsepoken, såg Topelius präglas av en nedåtgående riktning, en riktning som skulle brytas först i och med Kristi parousi eller återkomst till jorden. Detta topelianska historiefilosofiska tankemönster förekommer i flera olika sammanhang, bland annat också applicerat på seklers och tidevarvs inbördes förhållanden till varandra. 1700-talet var i enlighet med detta mönster och för Topelius ett egoistiskt, individcentrerat och "maskstunget" tidevarv. Det utmärkande för tidevarvet var en sluttande bana, som "öfver ruinerna" igen sökte någonting bättre, någonting högre.

I Topelius syn på 1700-talet och sitt eget århundrade som ett nedåtsluttande tidevarv, vilar någonting närmast predestinerat, någonting så att säga på förhand närmast inprogrammerat. Men Topelius pessimistiska uppfattning om tiden eller historien som en nedåtgående process var en vanligt förekommande sinnebild bland historiker, tänkare och filosofer under 1800-talet. Ofta ställdes denna negativt laddade nedåtrörelse i kontrast till en progressivt riktad, vetenskapligt motiverad och en med de liberala rörelserna förknippad optimistisk syn på historien som stadd i ständig utveckling framåt eller uppåt. Uppfattningen om den historiska utvecklingen som stadd i ständigt och oavbrutet stigande hade varit central för just upplysningsfilosoferna, och är en vanligt förekommande sinnebild i all utvecklings- och framstegslära. Här handlar det dock i allmänhet om en stigande utveckling som appliceras på linjens, eller den horisontella evolutionens, egen logik. När således den ungerskfödde och liberalt sinnade juden och sionismens fader Theodor Herzl i slutet av 1800-talet skrev samman sin humanitärt och vetenskapligt motiverade politiska traktat kring judefrågans lösning (Der Judenstaat, 1896), parallelliserade han i denna skrift mänsklighetens framåtskridande ("Fortschritt") med mänsklighetens samtida uppåtstigande ("Aufsteigen"), och sammankopplade denna utveckling med seklets tekniska framsteg ("technische Errungenschaften").[5]

Mot synen på utvecklingen som en ständigt stigande process med kulmination i samtiden reagerade bland andra, liksom Topelius, Arthur de Gobineau. I sin essä över människorasernas ojämlikhet, eller Essai sur l'inégalité des races humaines (1853-55), betraktade de Gobineau världshistoriens gång som ett enda långt fall från en era av föregivet raslig renhet till den degenererade låghet och rasblandning som karakteriserade den egna samtiden. I alla nationer, i alla samhällen och i alla civilisationer genom årtusendena fann de Gobineau rasblandningen, eller blodets degeneration, som den mest bidragande orsaken till nationernas och civilisationernas nedgång och fall. De Gobineau förknippade mänsklighetens kollektiva fall nedåt med en uppfattning om människosläktets småningom inträdande kollektiva undergång. I själva verket synonymiserade de Gobineau människosläktets degenererade borttynande med dess samtidiga nedåtstörtande rörelse.

När Topelius anammade en vertikal utvecklingstanke förfäktade han på sätt och vis samtidigt också en relativisering av de historiska processernas natur. Det finns enligt Topelius ingen historisk lag som säger att människosläktet automatiskt rör sig framåt mot ett bättre tillkommande. Mänsklighetens lycka vilar istället i mänsklighetens egen förmåga att höja sig ur de avgrunder och demoraliserande träsk i vilka hon efter syndafallet försatt sig själv. Och det är just på denna punkt som Topelius så starkt avviker från Upplysningsfilosofernas syn på framsteget och utvecklingen som en automatisk, lineär och fullständigt självklar process. Industrialisering och modernisering var för Topelius inga självklara tecken på framsteg eller utveckling. I själva verket ansåg han förhållandet vara det motsatta. När Eiffeltornet hade rests i Paris reagerade Topelius på denna fullständigt sensationella vertikala skapelse genom att säga att Eiffeltornet är den direkta sinnebilden för upplysningens och mekanikens århundrade; den att störta himmelen ner.

[1] Zachris Topelius, Tant Mirabeau. Samlade skrifter, Noveller III. 1902 (1963), s. 306.

Ikääntyvä Zachris Topelius huomasi elävänsä hajaannuksen ja rappion ajassa. Tämän hajaannuksen hänen mielestään ensijaisesti aiheuttivat valistusfilosofien kristinopille vihamieliset kirjoitukset ja toiminta. Topelius puhui "epäuskon suuresta maailmanpimeydestä", joka oli levinnyt ympäri maailmaa valistuksen vanavedessä. Valistusfilosofit olivat hänen mielestään ensimmäinen merkki Antikristuksen tuhotöistä maan päällä.

Ohjelmarunossaan Voltairen sydän (1865) Topelius ruoskii intensiivisesti ja ironisesti erityisesti vihaamaansa Voltairea ja tämän käymää sotaa kaikkea Topeliuksen korkeasti arvostamaa, Jumalaa, isänmaata ja moraalia, kohtaan. Vuonna 1863 ilmestyneessä Topeliuksen novellissa Mirabean täti esiintyy vastaavanlaista arvostelua valistuksen vuosisadan vallankumouksellisia ja uskonnolle kriittisiä perusrakenteita kohtaan.

Topeliuksen historianfilosofiaa voi luonnehtia valistusfilosofian vastareaktioksi, joka on yhtä vanha kuin valistus. Vastareaktiolle luonteenomaisena voidaan pitää romanttista kansallista tai orgaanista maailmankuvaa, joka on jyrkästi vastakohtainen valistusrationalismin kosmopoliittisuuden ja yleismaailmallisen pinnallisuuden kanssa.

Det onda seklet

Fil. dr NILS FORSGÅRD, Helsingfors