[ Artikkelin loppu | Artikelns slut ]
Aatelissukujen tutkiminen ei ole ollut muodikasta enää pariin-, kolmeenkymmeneen vuoteen. Eräänä syynä aatelitutkimuksen vähäisyyteen ovat luultavasti olleet ritarihuonegenealogi Tor Carpelanin ja professori Yrjö Blomstedtin korkeatasoiset tutkimukset, joissa on esitetty varsin kattavat sukutaulut sekä Ritarihuoneeseen introdusoiduista että introdusoimatta jääneistä aatelissuvuista. Niiden perusteella näyttää muodostuneen sellainen käsitys, että Suomessa vaikuttaneen aatelin juuret ja vaiheet olisi jo selvitetty.
Aatelitutkimuksen tärkeimmän julkaisun Gentes Finlandiaen sisällysluettelot kuitenkin kertovat, että tutkittavaa on riittänyt. Kun lähteille on tehty uusia kysymyksiä, on myös saatu uusia vastauksia, jotka ovat sitten osaltaan lisänneet tietämystämme ja jopa muuttaneet kuvamme Suomen aatelista. Gentes Finlandiaen pitkästä ilmestymistauosta päätellen aatelitutkimuksen lama on ollut syvä. Nyt Gentes on kuitenkin ilmestymässä, ja sen aihepiiriksi valittu Venäjä kertoo osaltaan, mistä suunnasta uusia tutkimusongelmia on lähdetty etsimään.
Yksinkertaisin selitys aatelitutkimuksemme vähäisyyteen lienee siinä, että sukututkijoiden kiinnostus kohdistuu aivan tavallisiin suomalaisiin talonpoikaissukuihin. Vaikka suomalaisiin eliitteihin kohdistuva julkaisutoiminta on osoittanut elpymisen merkkejä, kuten muun muassa Veli-Matti Aution Professorimatrikkeli 1918-1996 (1997) tai Itsenäisen Suomen kenraalikunta (1997) osoittavat, kiinnostus ei ole kanavoitunut aateliin. Toisaalta taloudellisen tai poliittisen eliittimme juurien tutkiminen on niin ikään ollut yllättävän vähäistä, joskin poikkeuksena on mainittava Sukututkimusseuran presidenteistä tilaamat esipolviselvitykset. Kun uuden perustuslain myötä pääministerin asema suhteessa presidenttiin on noussut, saattaa tulevaisuudessa olla syytä harkita myös pääministerejä koskevien esipolviselvitysten tekemistä.
Tässä numerossa esittäytyvä uusi ritarihuonegenealogi, fil. lis. Johanna Aminoff-Winberg tekee konkreettisen aatelitutkimusta edistävän ehdotuksen. Vapaaherratar Jully Ramsayn Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden (1909), johon on 1920-luvulta lähtien tehty korjauksia, lisäyksiä ja täydennyksiä, on monin paikoin jo niin vanhentunut, että uudistetun version laatiminen olisi syytä aloittaa. Ehdotus on tervetullut ja varmasti kaikkien sukututkijoiden lämpimästi kannattama. Tässä olisi muuten Ritarihuoneelle itselleenkin erinomainen tilaisuus profiloitua sukututkimusta edistävänä instituutiona, joka julkaisuhankkeen ohella koordinoisi siihen läheisesti liittyviä yksittäisiä sukuja koskevia tutkimusprojekteja.
Att forska i adelssläkter har inte ansetts modernt under de senaste tjugo, trettio åren. En orsak till att adelsforskningen under senare tid närmast legat i träda är troligen de högklassiga undersökningar som riddarhusgenealogen Tor Carpelan och professor Yrjö Blomstedt producerat inom detta område. Undersökningarna omfattar synnerligen täckande släkttavlor både över adelssläkter som introducerats på Riddarhuset och adelssläkter som förblivit ointroducerade. Till följd av detta tycks det ha uppstått en föreställning om att de adelssläkter som verkade i Finland skulle vara slutgiltigt utredda.
Innehållsförteckningarna i Gentes Finlandiae, adelsforskningens viktigaste publikation, avslöjar dock att det funnits åtskilligt att undersöka. När man ställt källorna nya frågor har man också fått nya svar, som för sin del ökat vår kunskap och t.o.m. förändrat vår bild av Finlands adel. Att det förflutit en lång tid sedan Gentes Finlandiae senast utkom vittnar om den lågkonjunktur som drabbat adelsforskningen. Nu kommer Gentes i alla fall att utkomma inom kort. Som tema för numret har man valt Ryssland, vilket redan i sig visar i vilken riktning man tänkt söka efter nya forskningsproblem.
Den enklaste förklaringen till att antalet adelsundersökningar är så lågt är troligen att släktforskarna varit intresserade av helt vanliga finländska bondesläkter. Trots att publikationsverksamheten kring finländska elitgrupper börjat återhämta sig, vilket bl.a. Veli-Matti Autios Professorimatrikkeli 1918-1996 (1997) eller Itsenäisen Suomen kenraalikunta (1997) visar, har intresset inte kanaliserats till adeln. Å andra sidan har rötterna för personer som tillhör vår ekonomiska eller politiska elit likaså utretts i förvånande ringa grad, även om de antavlor över våra presidenter som Genealogiska Samfundet i Finland beställt kan nämnas som ett undantag. Eftersom statsministerns ställning i och med den nya grundlagen har stärkts i förhållande till presidenten kan det i framtiden vara skäl att överväga om inte antavlor borde uppgöras även över statsministrarna.
I detta nummer framför den nya riddarhusgenealogen, fil. lic. Johanna Aminoff-Winberg, ett konkret förslag som skulle befrämja adelsforskningen. Friherrinnan Jully Ramsays Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden (1909), som korrigerats och kompletterats ända sedan 1920-talet, är ställvis så föråldrad att det skulle vara skäl att börja sammanställa en uppdaterad version av verket. Det välkomna förslaget understöds säkert varmt av alla genealoger. I detta sammanhang skulle Riddarhuset självt ha en utmärkt möjlighet att profilera sig som en släktforskningsbefrämjande institution, som vid sidan av publikationsprojekt kunde koordinera forskningsprojekt kring enskilda släkter med nära anknytning till Riddarhuset.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikkelin alku | Artikelns början ]
Aiheenmukainen hakemisto - Systematisk förteckning | Vuoden 2000 hakemisto - 2000 års register | Vuosikertahakemisto- Årgångsregister