[ Artikelns slut ]
Arkitekt Uno Ullbergs skapelse, den vackra vita arkivbyggnaden på Tervaniemi krön med strålande utsikt över Viborgs stad och slott inhyste Viborgs landsarkiv fram till år 1944. Byggnaden och dess inredning är i stort sett samma som då och en avsevärd del av innehållet är det samma. Till en del har materialet redan utnyttjats av forskare från Finland och andra västländer.
Jag intervjuade nuvarande och pensionerad arkivpersonal på ort och ställe och kunde glänta en smula på förlåten till händelserna efter våra senaste krig, speciellt tiderna just efter 1940 och 1944. Många av gåtorna förblir kanske olösta för alltid. Stalin gjorde sitt bästa för att sopa igen de tidigaste spåren.
Efter vinterkrigets slut förstördes mycket kvarlämnat dokumentmaterial i Viborg, men en del räddades bl.a. genom att rätt mycket, främst polisiära akter, sändes till staden Kostroma vid Volga för att analyseras. Detta material kom tillbaka till Viborgsarkivet efter 1944. Tyvärr var den svenska och finska församlingens kyrkböcker bland det som troligen förstördes. "Kanske finns även de undangömda och glömda i något arkiv, t.ex. Stadsarkivet på Pskovska gatan i S:t Petersburg, här i Viborg finns de i alla fall inte" säger arkivets nuvarande chef Victor Panteleyev.
Victor Panteleyev började på arkivet 1980. De övriga intervjuade var Vera Ivanova Adaskina (77 år) och Emilia Jakovlevna Iljuva (69 år). Vera började vid arkivet 1949 och Emilia 1957. Både Vera, som är veps, och Emilia, som är karelare, har studerat finsk-ugriska språk, Vera vid Universitetet i Leningrad och Emilia vid Universitetet i Petroskoi. Båda förstår finska, vilket borde vara lika nödvändigt för arkivfunktionen i dag som det var före kriget. Helga Abakshina arbetade tidigare vid arkivet och bidrog med sina kunskaper i svenska. Tyvärr är språkkunskapen bland dem som arbetar i arkivet i dag rätt bristfällig. Den sista helt engelsktalande arkivtjänstemannen emigrerade nyss till Israel.
Vera var den första civila tjänstemannen i arkivet. "När jag kom till arkivet 1949 fanns där bara chefen, en officer Orlov, som inte visste någonting om vad som fanns i arkivet", säger Vera. Han hade haft en stab arkivutbildade specialister, men de hade alla försvunnit "inom 24 timmar" efter att de fått sitt arbete klart. Man kan förmoda att de, efter att ha gått igenom arkivets innehåll, enligt Stalins normer, satt inne med för mycket hemlig information för att få leva vidare.
Vera berättar att när hon kom till Viborg 1949 var det en helt finsk stadsbild som mötte henne: skyltar, neonljus, gatunamn, vägvisare, allt på finska. Det blev ett snabbt slut på detta efter ett besök av några höga officerare från Moskva, som blev mycket upprörda över stadens finska anlete och kommenderade omedelbar russifiering. Vera fick delta i arbetet att hitta på ryska namn för allting. Efter några dagars arbete var Viborg en rysk stad till sitt yttre.
På frågan om vad som hände i arkivet efter 1944 vet ingen helt säkert det rätta svaret. Följande är ett hopkok på vad de intervjuade hört:
Efter att finnarna lämnat staden i juni 1944 fanns det dokument överallt, i lösa blad längs gator och torg, inpackade i lådor för evakuering och i hem och på kontor. Då det var förbjudet för en vanlig sovjetmedborgare att plocka upp någonting, samlade militären och polisen upp det mesta och förde det till arkivet. Någon nämnde att man under några dagar samlat ihop 130 ton papper och böcker! En del förstördes nog under denna process, kan man förmoda. Efter detta kom den grupp arkivskolade personer till Viborg som sedan "försvann" efter att ha fått arbetet gjort.
 |
| En uppslagen mantalslängd i Viborgs arkiv. Foto: Hans Adersin. |
När Vera kom 1949 var arkivet fullt av handlingar. Hon och hennes kolleger, totalt fyra finskkunniga och två svenskkunniga, fortsatte arbetet med att klassificera materialet. "Detta skedde enligt de instruktioner som utarbetats av finnarna före kriget".
Enligt den 1997 publicerade katalogen[1] grundades arkivet i juni 1940 som en filial till det centrala NKVD-arkivet i Karelsk-finska Sovjetrepubliken. Efter fortsättningskriget fortsatte arkivverksamheten i hemliga polisens regi ända fram till 1949. År 1951 fick arkivet status av Leningraddistriktets statliga arkiv i Viborg. Härvid flyttades en del av arkivets innehåll till Petroskoi och Leningrad. Viborgsarkivet fick i detta sammanhang i stället motta nya arkivalier som det inte tidigare haft.
Vad finns nu i arkivet?[2]
Vi plockar ur den tidigare nämnda katalogen. I arkivbyggnaden finns totalt 3 400 olika arkiv (fond på ryska) innehållande 1 170 000 akter (delo på ryska). De äldsta är från 1700-talet (en akt som katalogen påstår vara från 1653 visade sig vara en på 1800-talet gjord avskrift av Fredrikshamns privilegiebrev) och den yngsta är från våra dagar. Biblioteket innehåller 27 000 volymer vilka kommer från det gamla finländska arkivet, Aaltobiblioteket 1944, och privata Viborgska bibliotek men även från sovjetkällor. Biblioteket har ett mycket bra sökkartotek (jag bad på måfå att få se på två gamla böcker, den ena "Kyrkohistoria", tryckt i Stockholm 1735 hittades inte, den var förmodligen stulen, den andra hade pärmarna och titelbladet bortrivna, förmodligen för att utplåna namnet på den tidigare ägaren).
Av de 3 400 arkiven är 540 finländska innehållande 140 000 akter. Mera påtagligt är att tala om hyllmeter. Totalt finns 10 000 hyllmeter av vilka 2 000 är av finländskt ursprung.
Man kan uppdela materialet i tre grupper:
I. Gammalt finländskt material
II. Material från Leningraddistriktet
III. Material som temporärt deponerats här på grund av platsbrist i S:t Petersburg.
Oss intresserar ju främst den första gruppen som givits rubriken "Arkiv behandlande institutioner, organisationer och företag från före detta Viborgs, Kuopio och S:t Michels län 1653-1944 (Arkiv ur Viborgs före detta landsarkiv i Finland)". Här finns länsstyrelsens i Viborg arkiv med 45 870 akter, bland dem ett antal bouppteckningar. Mantalslängder och skattelängder kan också innehålla värdefullt personhistoriskt material. Ytterligare finns stora mängder material rörande Viborgs hovrätt, magistrat och rådstuvurätt, industriella företag och handelsföretag av olika slag, medborgarorganisationer, politiska partier, skolväsende, hälsovård och sport, socialvård och välgörenhet samt religiösa samfund och kyrkor. Här finns också en omfattande kartsamling och några privatpersoners arkiv.
Materialet är av varierande mängd och kvalitet. En forskare från Sverige hittade redan för några år sedan intressant material om Viborgs spårvägar medan andra som forskat i firmor, föreningar och församlingar etc. funnit utbudet i arkivet mycket magert och av föga intresse.
Bland Länsstyrelsens (Fond 1) efterlämnade papper finns i avdelning VIII "Material om arvsangelägenheter", akter på totalt 1941 sidor av vilka jag kopierade 1 500 sidor. Akterna är numrerade 1611-1631 och ordnade i kronologisk följd från 1796 till 1906. De består huvudsakligen av bouppteckningar och arvskiften efter personer som innehaft fastigheter eller kronogods. Varje akt innehåller ett störe antal dokument omfattande allt ifrån en till 50 bouppteckningar. Materialet hänför sig till ett geografiskt område som utöver staden Viborg även omfattar städerna Sordavala, Villmanstrand, Kexholm och Fredrikshamn samt Karelska näset. De genealogiska uppgifterna är knapphändiga, födelsedatum anges aldrig, dödsdatum oftast, dessutom anges arvtagarna, makar, bröstarvingar, om sådana finns, samt sidoarvingar med angivande av släktskap. En av mig skriven rapport om dessa bouppteckningar kan fås genom att skriva eller sända e-post till mig. Dokumentkopiorna kommer senare att finnas i Landsarkivet i S:t Michel om någon önskar fler detaljer. Ett kort referat av innehållet följer nedan:
För den som vill studera hur personer levde på 1800-talet finns detaljerade inventarieförteckningar. Smedsåldermannen Anders Johan Granath dog 25.6.1841 som änkling och barnlös. Bouppteckningen innehåller en detaljerad förteckning över allt som fanns i smedjan, som var belägen i den Petersburgska förstaden i Viborg (Akt 1 623). Ungkarlen, handlande Henrik Tichvonius dog i augusti 1824. Ungkarlshemmet var burget och kan rekonstrueras utgående från den mycket detaljerade och klara bouppteckningen. Några plock: Kejsaren Bonapartets byst, fortepiano, sjubbskinnspäls med överdrag av blått kläde, koppar förgyllda invändigt, tyska, ryska och svenska spelkort, spelmarker, bofink med bur, näktergal med bur, 3 kanariefåglar med bur, kikare, 2 violiner med stråkar, konjak, Malagavin, portvin, Margaux, rom, etc. (Akt 1 614).
För den som önskar ett tvärsnitt av aktiva personer på en ort vid en viss tidspunkt finns förteckningar på personer som boet har fordringar på eller tvärtom. Den ovannämnde Tichvonius idkade tydligen ett slags bankverksamhet med en stor del av borgarna, tjänstemännen och officerarena i Viborg som klienter. I Sordavala förrättades 1796 auktion på handlanden Elias Åkerbloms kvarlåtenskap. Namnen på dem som ropade in varor kan tänkas representera den köpstarka delen av Sordavalas befolkning år 1796 (Akt 1 611).
För den språkintresserade finns rikligt med läsvärda dokument. Allt som rörde ovannämnde Elias Åkerblom (1796) är skrivet på tyska utom en inlaga som är på finska och en annan på svenska. Den första bouppteckningen på finska bland bouppteckningarna rör "Vallesmanni Abraham Sallinen", död 13.7.1851. Bland kvarlåtenskapen finns "schlafrokki, stryykyrauta, kalsongi, skaappi, svarvattu tuoli, korsteinin spelti, biblia ruotsinkielinen, virsikirja suomalainen, lakikirja suomalainen" (Akt 1 626).
De sociala och ekonomiska skillnaderna är markanta. Förutnämnde Tichvonius’ begravningskostnader belöpte sig till 2 005 rubel, vilket kan jämföras med arbetskarlen Henrik Pankas begravningskostnader, 30 rubel. Många till synes burgna hem var starkt konkursmässiga. Några få personer framstår som verkligt förmögna. Vi har konsulinnan Eleonora Amalia Richardt, född Rosenberg gift med kommerserådet Fredrick Richardt. De innehade två fastigheter inom fästningen 130 000:- och en inom Salakkalahti stadsdel 44 800:-, värdepapper 429 872:-, kontanter 12 750:-, skonerten Aurinko 5 000:-, utestående fordringar 921 000:-, en villa i Viborgs socken 42 717:-. De osäkra fordringarna 94 880:- och avkortningarna till 141 000:-. I nuvarande pengar motsvarar detta över 20 miljoner mark (Akt 1 631). En annan ännu förmögnare person var handlanden i Villmanstrands stad Nikolaj Heimbürger, död 12/24.5.1863. Han innehade en fastighet i S:t Petersburg, en villa i Viborgska förstaden, kontanter och obligationer, andelar i fartyg, 40 tavlor, hästar och stora utestående fordringar. Boets behållning var 211 347 rubel (Akt 1 630).
I några fall kan man erhålla en god bild av ett komplicerat släktskaps- eller äganderättsförhållande. Rättsprotokoll från åren 1757 och 1791 anger hur Alaurpala kronohemman i Wederlax kom i Johan Alfthans ägo. Den ursprungliga ägaren till Alaurpala Hans Seseman hade fyra barn: Johan, död ogift, Anna, g.m. Axel Johan Holmborn, Marie, död ogift och Margareta, g.m. Abraham Alfthan. De sistnämnda hade sönerna guvernementssekreteraren Johan Alfthan, Carl och Anton Alfthan, av vilka Johan tillerkändes äganderätten till Alaurpala den 25.10.1821 (Akt 1 612). Vid ett arvskifte efter statsrådet Johan Groen, död 4.11.1817 och statsrådinnan Margareta Groen, f. Seseman, död 29.9.1819 hade barnen i Margareta Sesemans första äktenskap med Abraham Alfthan blivit lottlösa. Det konstaterades att magistraten gjort fel och att kollegieassessorn i magistraten J. Burchman fick lov att betala ut Alfthanernas del av arvet (Akt 1 614).
Outforskat material
Arkivet i Viborg innehåller ännu en hel del outforskat material, främst inom länsstyrelsens digra arkiv (Fond 1) som omfattar 45 870 akter (en detaljerad innehållsförteckning finns nu på Landsarkivet i S:t Michel). Också inom rättsväsendets och lantmäteriets olika arkiv finns måhända några guldkorn att finna. Jag hittade några detaljkartor över delar av vår släktgård Niemenlautta, samt skrifter rörande gränstvister på 1800-talet. Däremot hittade jag inte de bouppteckningar efter mina förfäder som jag sökte.
Landsarkivet i S:t Michel har anförtrotts uppgiften att hålla kontakt med Viborgsarkivet. Man får hoppas att tillräckligt med resurser anslås för att utreda och tillvarata vad som finns av värde. Om en släktforskare så önskar kan han själv när som helst resa till Viborg och besöka arkivet. Tjänstvilligheten och öppenheten hos arkivpersonalen är det inget fel på. Helst bör man kunna ryska eller ha tolk med sig men man kan också försöka klara sig på engelska, vilket språk en av arkivets damer nödtorftigt förstår.
Noter
[1] Kratkij spravochnik do fondam Leningradskovo Oblastnovo Gosudarstvennovo Arhiva v Vyborge. S:t Peterburg 1997.
[2] En förteckning (Leningradin oblastin arkistossa Viipurissa säilytettävät suomalaiset arkistot) över de fonder den finländska delen av arkivet innehåller finns på Internetadressen www.joensuu.fi/humanisti/historia/oblast/index.html. Förteckningen är uppgjord av Jukka Partanen 11.12.1996. Förteckningen har även publicerats i Jukka Partanen och Pekka Peltonen, Suomalaiset arkistot Viipurissa. Historiallinen Aikakauskirja 4/1995, s. 375-380. Chefen för Landsarkivet i S:t Michel, Raimo Viikki, skrev den första rapporten om Viborgsarkivet: ’Kaikkea ei ehditty evakuoida luovutetulle alueelle talvi- ja jatkosodassa jääneistä arkistoaineksista’. Arkistoviesti 1/1994.
Selostus
Hans Andersin: Arkisto nykyisessä Viipurissa
Artikkelissa käsitellään Viipurissa sijaitsevan arkiston (ent. Viipurin maakunta-arkiston) vaiheita toisen maailmansodan loppuvaiheista alkaen ja kerrotaan arkistossa säilytettävistä asiakirjoista. Niin nykytilan ja menneisyyden valaisemiseksi kirjoittaja on haastatellut arkiston henkilökuntaa, sekä nykyistä johtajaa Viktor Pantelejeviä että entisiä virkailijoita Vera Ivanova Adaskinaa ja Emilia Jakovlevna Iljuvaa.
Jo talvisodan jälkeen tuhoutui paljon asiakirjoja, joiden joukossa todennäköisesti olivat myös suuri osa Viipurin kaupungin ruotsalaisen seurakunnan ja tuomiokirkkoseurakunnan kirkonkirjoista.
Suomalaisten poistuttua Viipurista heinäkuussa 1944 osin pitkin katuja lojunut asiakirja-aineisto kerättiin arkistoon. Sitä saapui järjestämään joukko arkistokoulutuksen saaneita henkilöitä, jotka "katosivat" työn päätyttyä. Saman vuosikymmenen lopulla arkiston henkilökunta koostui neljästä suomen kielen taitoisesta ja kahdesta ruotsin kieltä hallitsevasta.
Vuonna 1997 ilmestyneen luettelon mukaan arkisto perustettiin v. 1940 Karjalaissuomalaisen Neuvostotasavallan NKVD:n keskusarkiston sivuarkistoksi. Jatkosodan jälkeen toimintaa johti salainen poliisi vuoteen 1949 asti. Vuonna 1951 arkistosta tuli Leningradin piirin valtiollinen arkisto Viipurissa. Tuolloin osa aineistosta siirrettiin Petroskoihin ja Leningradiin.
Arkisto käsittää em. luettelon mukaan 3 400 arkistoa, jotka koostuvat 1 170 000 aktista. Varhaisimmillaan 1700-luvulle ulottuva suomalainen aineisto (540 arkistoa ja 140 000 aktia) käsittää mm. lääninhallituksen arkiston, henkikirjoja, Viipurin hovioikeuden, maistraatin ja raastuvanoikeuden asiakirjoja. Muita kokonaisuuksia ovat lisäksi esim. koululaitos, terveydenhoito, yritykset, poliittiset puolueet ja urheilu. Arkiston kirjasto sisältää 27 000 nidettä. Luettelo arkistossa säilytettävästä suomalaisesta aineistosta löytyy Internetistä osoitteesta www.joensuu.fi/humanisti/historia/oblast/index.html. Se on myös julkaistu Historiallisen aikakauskirjan numerossa 4/1995 (Jukka Partanen ja Pekka Peltonen, Suomalaiset arkistot Viipurissa, s. 375-380).
Palvelualttiin ja ystävällisen arkistohenkilökunnan kielitaito on varsin puutteellinen ja rajoittuu niukkaan englannin kielen taitoon, joten arkistossa kävijän olisi hyvä osata venäjää tai ottaa mukaansa tulkki.
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 2000 års register | Årgångsregister