Genos 71(2000), s. 3-7, 41 (ADELN OCH DESS HISTORIOGRAFI)

Den svenska adelns, och därmed även den finska adelns, ursprung är höljt i ett visst dunkel. Man vet att det redan på vikingatiden fanns stormän som påtog sig vissa samhällsnyttiga uppgifter. De byggde t.ex. broar. Från dessa tider härstammar de äldsta svenska adelssläkterna Natt och Dag samt Bielke. Det som vi idag menar med adelsståndet uppstod år 1280 då Magnus Ladulås satt på den svenska tronen. Han inbjöd en skara stormän till sitt slott Alsnöhus. Den som var villig att göra krigstjänst som tungt beväpnad ryttare lovades skattefrihet eller frälse. Genom Alsnö stadga skapades en adel som framför allt var ett krigarstånd.

Till en början var det inte mycket som skilde en adelsman från en bonde. Flera adelssläkter uppgick också småningom i det stora bondeståndet[1]

Under Vasatiden utvecklades ståndssamhället och behovet av utbildad personal i den statliga förvaltningen och inom försvaret ökade. Adeln som tidigare i första hand varit en jordbrukararistokrati förvandlades nu till en tjänsteadel som huvudsakligen fick sina inkomster från staten. Adeln tog i och med detta avstånd från de borgerliga hanteringarna och inriktade sig pä karriäralternativ - den civila ämbetsmannens och militärens.

Jämfört med övriga europeiska länder var den svenska adeln fåtalig. Under 1500-talet räknade man med bara 500-600 vuxna manliga medlemmar samt ett hundratal änkor och andra kvinnor som ägde jord. Adeln bodde koncentrerat i de bördigare delarna av landet, i norra Finland och i landet norr om Uppland fanns det ingen adel alls.[2]

För att bli introducerad på Riddarhuset måste adelsätten kunna bevisa att den verkligen var adel. Därför har de adelsätter som blivit inskrivna på det svenska riddarhuset kontrollerats noga från början. Det förekom att personer lade fram förfalskade antavlor i ett försök att bevisa sin adliga börd. Namn ändrades och släktskap möblerades om för att passa den person som ansökte om introduktion. Ofta stannade detta vid endast ett försök, då riddarhusfiskalen genomskådade förfalskningen. Men det hände också att någon lyckades med sin bluff. Situationen var den samma i början av 1800-talet då ätterna i Finland skulle introduceras på det finska riddarhuset.[3]

Under 1600-talet ökade antalet adelsmän kraftigt. Någon automatik i adlandet fanns dock icke. Det var helt beroende av regentens preferenser. Någon kunde relativt lätt bli adlad, medan andra glömdes bort. De många och långa krigen på 1600-talet ledde till att flera militärer adlades för sina framgångar på slagfälten. Ibland hann den nyadlade stupa innan han fått ut sitt adelskap. I sådana fall kunde hans barn i stället bli adlade.

Namnet som den nyadlade valde hade ofta en anknytning till hans yrke. Som exempel kan nämnas en sjöofficer som kunde ta namnet Gyllenankar eller Gyllenbååt. En kavallerist fick namnet Gyllenpistol och en artillerist namnet Gyllengranat. Slumpen kunde också spela en roll vid namnvalet. Ryttmästare Bertil Jakobsson blev under 30-åriga kriget skjuten genom kindbenet under ögat. Han adlades under namnet Hufvudskott.

Den snabba ekonomiska utvecklingen i Sverige ledde till ett ständigt ökat behov av högt utbildade personer. Ofta fann man dem utomlands. Balter, tyskar, skottar och holländare sökte sig till den svenska armén och det svenska riket och visade sig ofta vara driftiga personer. Som tack för sina förtjänster kunde det hända att de adlades. Flera av de här ätterna blev helt naturaliserade och lever kvar än i dag både i Sverige och Finland.[4]

brev

I Riddarhuset uppbevaras många, men inte alla, av ätternas sköldebrev. Som ett exempel på hur ett sköldebrev ser ut är här adliga ätten 59 Fraser. Viktigt är framför allt vapenbilden och den beskrivning som finns. Riddarhuset, Finland.

Adelsmännen i Finland har oftast tillhört lågadeln. Andelen adelsmän har varit obetydlig. Vid mitten av 1700-talet räknade man med att adelsståndet utgjorde endast 0,3 % av befolkningen i Finland. Majoriteten av de adliga sätesgårdarna låg i Egentliga Finland, Nyland samt i södra Tavastland. I övriga delar av landet fanns det naturligtvis också adelsmän, framför allt officerare. De bodde på sina tjänsteboställen eller på andra mera ståndsmässiga gårdar eftersom de var skyldiga att bosätta sig inom sitt kompanis område. Av de adelsmän som var i offentlig tjänst återfanns hela nio tiondedelar inom officerskåren. Andra var tjänstemän, t.ex. vid hovrätten i Åbo och vid länsstyrelserna. Eftersom de adliga officerarna bodde utspridda över landet kom de, i likhet med prästgårdarna, att spela en viktig roll då det gällde att sprida innovationer såväl inom byggande och inredning som i fråga om livsstil.[5]

De s.k. sköldebreven, som utfärdades av regenten, utgjorde beviset på adelskap. I sköldebrevet fastställdes vapnets utseende samt det adliga namnet. I brevet ingår en ofta lång och detaljerad beskrivning av vapnet samt en avbildning. I Finlands Riddarhus uppbevaras de flesta av de finska ätternas sköldebrev, antingen i original eller som kopior. I Riddarhusets sal finns de i Finland representerade ätternas vapen upphängda på väggen.

Bland de äldsta vapnen finns det många s.k. talande vapen där vapenbilden stämmer överens med namnet. Detta gäller t.ex. de gamla svenska ätterna Bielke, Grip och Ros. En annan form av vapen är de s.k. bragdvapnen. Vapensköldarna ger då en bild av en speciell bedrift, t.ex. på slagfältet eller vid en drabbning till sjöss. Ett sådant vapen är släkten Tandefelts. Ryttmästare Arvid Henriksson blev 1650 adlad under namnet Tandefelt. Han hade vid slaget vid Breitenfeld år 1631 förlorat tre tänder efter ett pistolskott i munnen. Omkring ett år senare, vid slaget vid Lützen, blev han för andra gången skjuten i munnen. Denna gång fastnade dessutom kulan i halsen på honom. Där satt den kvar i åtta år ända tills en svägerska lyckades få ut den, vilket vållade Arvid Henriksson stort obehag! Vapnet påminner om denna händelse. Skölden är delad i två fält, med en blå överdel med tre tänder samt en svart nedre del med tre kulor.[6]

Finlands Riddarhus inledde sin verksamhet år 1818. Den första uppgiften blev då att klargöra vilka av de adliga ätterna i landet som hade rätt till inskrivning här. Medlemmar av i Finland bosatta ätter, som var inskrivna på Riddarhuset i Sverige, uppmanades att anmäla sig i och för immatrikulering. De som hade stamtavlor utfärdade av det svenska riddarhuset blev automatiskt immatrikulerade. Dessutom uppmanades alla efter den ryska erövringen i adligt, friherrligt eller grevligt stånd upphöjda personer att inbetala den stadgade introduktionsavgiften. Därefter anhöll riddarhusdirektionen hos tsaren om ett sköldebrev för dem. Samma regel gällde även för utländska adelsmän, som fått storfurstlig naturalisation som finländska adelsmän. Riddarhuset i Finland var alltså öppet endast för personer med finländsk adlig värdighet. En person som innehade rysk adlig värdighet kunde inte automatiskt introduceras här. Han måste först få naturalisation som finsk adelsman. Också de nyintroducerade skulle inlämna en utredning över sin härstamning samt över familjens medlemmar.

vapen

Flera vapen har en intressant bakgrund. Vapnet för friherrliga ätten 26 Tandefelt beskriver en händelse under 30-åriga kriget då ryttmästare Arvid Henriksson förlirade tre tänder. Riddarhuset, Finland.

Följande exempel visar att det krävdes ingående och hållbara utredningar för att en ätt skulle introduceras på Riddarhuset. Häradshövdingen och lagmannen Herman Ross ansökte om rätt att få använda sina förfäders vapen "såsom naturaliserad adelsman". Han hänvisade i sin ansökan till sina rötter i den skotska adliga ätten Ross (Ross of Balnagownie and Kindace). Tydligen tyckte riddarhusdirektionen att bevisen för en koppling till den skotska ätten inte var hållbara, eftersom han fick avslag. Däremot föreslog direktionen år 1819 att lagmannen p.g.a. sin långa tjänstetid kunde bli adlad och upptas på Riddarhuset som en ny ätt. Han sökte ändå aldrig om introduktion på Riddarhuset.[7]

När budet gick om att alla i Finland levande adelssläkter kunde söka introduktion på Finlands Riddarhus kunde man inte nå alla berörda. Antingen kände man inte till deras existens eller också visste man inte var de bodde. Det förekom också att ätten redan nedsjunkit till allmogeståndet. Det här var orsaker till att alla inte ansökte om introduktion. Efter år 1917 har nya introduktioner på Riddarhuset inte kunnat ske. Bara en monark skulle kunna öppna riddarhuset och att introducera en ny ätt. Däremot har det hänt att nya grenar införts på Riddarhuset. Det har då varit frågan om grenar som man, p.g.a. bristfälliga uppgifter, inte tidigare känt till eller vars samband med andra grenar varit okänt.

De släktutredningar som lämnats in vid immatrikuleringen samt det fortsatta arbetet med att följa de inskrivna ätternas genealogier utgör Riddarhusets huvudsakliga källmaterial. Prästerskapet ålades att till riddarhusdirektionen årligen insända uppgifter om förändringar inom ätterna. De här uppgifterna var naturligtvis mycket viktiga under en tid då kommunikationerna var föga utvecklade. Systemet fungerade fram till år 1906, då Riddarskapet och Adeln genom representationsreformen förlorade sin ställning som politiskt riksstånd.

Uppgifterna från församlingarna är så till vida intressanta att det rör sig om officiella ämbetsbetyg i original. I de fall något kyrkoarkiv har förstörts genom eldsvåda, krig eller andra olyckor har detta material ett särskilt värde. Helt fullständigt är materialet inte, p.g.a. slarv eller till följd av att vederbörande inte visste vilka släkter han skulle rapportera om. Att inte skicka in uppgifterna var tjänstefel. Det förekom att prästerna rapporterade även om sådana släkter som inte var inskrivna på Riddarhuset, men vars namn kunde låta påskina detta. De här uppgifterna finns också bevarade i Riddarhusets arkiv. Skyldigheten att rapportera upphörde i och med kejsarväldets fall. Trots detta var det flera präster som fortsatte med rapporteringen i decennier. På basen av bl.a. dessa uppgifter sammanställde riddarhusgenealogen Tor Carpelan digra och detaljrika stamtavlor för ätterna i Finland.

Vart tredje år sänder Riddarhuset ut frågeformulär till adeln som sedan tillsammans med övrigt biografiskt material utgör grunden för Adelskalendern. Riddarhusets biografiska samlingar växer alltså ständigt och kan även framöver utgöra källor för t.ex. socialhistoriska undersökningar.[8]

Högtstående forskning har bedrivits i Riddarhuset av både riddarhusgenealogerna och amanuenserna. Riddarhusgenealogen Tor Carpelan hade vid skapandet av ättartavlorna till sin hjälp ett vitt fält av forskare och personer som var beredda att hjälpa och lämna upplysningar. Samtidigt väcktes ett vidare intresse för forskning kring adeln i Finland. Ett naturligt forum för publicering och för diskussion angående olika forskningsproblem har såväl Genos som Gentes Finlandiae utgjort. Den senare är en skrift som utges av Finlands Riddarhus. Den första volymen utkom år 1966 på initiativ av riddarhusgenealogen Torsten G. Aminoff. Sedan dess har den utkommit med ett par, tre, fyra års mellanrum. Den senaste volymen utkom år 1994. Tyvärr har den forskningsinriktade verksamheten på Riddarhuset varit så pass blygsam under det senaste decenniet att någon ny volym inte utkommit sedan dess. Under arbete är ändå volym IX som utkommer före årets slut.

I Gentes Finlandiae har såväl adliga som icke adliga ätter fått frågetecken angående sitt ursprung uträtade. Så har t.ex. Åke Backström i flera volymer publicerat ättartavlor över de ätter - äkta eller falska - vilkas ansökan om introduktion på Finlands riddarhus inte bifölls. Man kan med rätta hävda att Gentes Finlandiae långt levt på den forskning som Torsten G. Aminoff och Åke Backström presenterat.

Intresset för genealogiska spörsmål rörande adeln har under de senaste decennierna avtagit, vilket t.ex. framgår ur släktforskarförteckningen från år 1996. Detta står i bjärt kontrast till det faktum att intresset för genealogi överlag vuxit enormt under samma tid. En orsak till att de adliga släkterna inte mera står i fokus kan vara att många uppfattar dem som mer eller mindre "färdigt" undersökta. En släkt med rötterna bland städernas hantverkare eller bland bönderna på landsbygden ger ofta mer stoff till ny forskning och nya upptäckter. En annan orsak kan vara den kraftiga inflyttningen till städerna under de senaste decennierna. De som nu ägnar sig åt släktforskning är ofta personer som har ett behov av och ett intresse för att finna sina rötter. Och dessa återfinns på landsbygden, bland bönder och torpare.

Samtidigt kan man konstatera att det ändå finns en hel del outforskade områden rörande ridderskapet och adeln. Som exempel kan nämnas olika sociala spörsmål. Även inom adeln har något som kan liknas vid ståndscirkulation skett. Val av t.ex. karriär eller giftermålsmönster kan vara intressanta att utforska. De kvinnliga linjerna är också, kanske av naturliga skäl, väldigt outforskade rörande adliga släkter. Som grupp utgör adeln dessutom ett utmärkt forskningsområde, då det material som finns samlat om individerna går flera århundraden bakåt i tiden.

För den som vill bekanta sig med redan befintlig forskning finns det flera verk att välja mellan. Flera av Riddarhusets genealoger har publicerat kvalitativt högtstående forskning. Oskar Wasastjerna gav redan i slutet av 1800-talet ut Ättar-taflor öfver den på Finlands Riddarhus introducerade adeln. Det viktigaste arbetet rörande den finska adeln är dock Tor Carpelans Ättartavlor som utkom åren 1942-66. De svenska adelsätterna har utretts av Gustaf Elgenstierna. Det digra verket som utkom på 1920- och 1930-talet håller inte samma höga kvalitet som Carpelan. År 1909 utkom Frälsesläkter i Finland intill Stora ofreden av Jully Ramsay. Verket är användbart, men man bör notera att det under knappt 100 år tillkommit en hel del rättelser och kompletteringar. De flesta av dem har publicerats i Genos. (Det kunde eventuellt vara skäl att publicera Ramsay i en ny version med korrigeringarna införda.) Utöver dessa standardverk finns det flera olika släktböcker rörande adelssläkter. För den som vill se ett exempel på hur en sådan släktbok kan läggas upp rekommenderas Berndt Herman Aminoffs Släkten Aminoff från år 1978, redigerad av Torsten G. Aminoff. Här presenteras släktmedlemmarna i omfattande biografier som bygger på grundlig och källkritisk forskning.

[5] Rainer Fagerlund, Kurt Jern, Nils Erik Villstrand, Finlands historia 2. Ekenäs 1996, s. 378.

Ruotsalaisen aatelin - ja sitä kautta myös suomalaisen aatelin - alkuperä on hämärän peitossa.Vanhimmat ruotsalaiset aatelissuvut Natt och Dag ja Bielke juontavat juurensa viikinkiajalta. Aatelisto nykyisessä merkityksessään sai alkunsa kuningas Maunu Ladonlukon antamasta ns. Alsnön säännöstä, jonka perusteella aatelista tuli sotilassääty: raskaasti varustettuna ratsumiehenä sotapalvelua suorittanut sai verovapauden.

Ruotsalainen aatelisto oli vähälukuinen muuhun Eurooppaan verrattuna. Siihen luettiin 1500-luvulla vain 500-600 aikuista miestä ja satakunta leskeä tai muuta maataomistavaa naista. Aatelisto keskittyi maan vauraampiin osiin, ja niin pohjoisessa Suomessa kuin Ruotsin puolella Upplannista pohjoiseen sen jäseniä ei asunut.

Aatelismiesten määrä kasvoi 1600-luvulla voimakkaasti. Aateluus ei kuitenkaan ollut automaattista; yksi saavutti aateluuden varsin helposti, kun taas toiset unohdettiin. Ko. vuosisadan pitkällisten sotien seurauksena useita sotilaita aateloitiin ansioistaan taistelukentillä. Joskus juuri aateloitu ehti kaatua ennen aatelisarvon saamista. Aateloidun sukunimi liittyi usein hänen ammattiinsa.

Suomen ritarihuone aloitti toimintansa v. 1818. Sen ensimmäisenä tehtävänä oli selvittää, keillä maan aatelisista suvuista oli oikeus sisäänkirjoittautua ritarihuoneeseen. Kirjoittautumiseen kehotettiinkin Ruotsin ritarihuoneeseen kirjattuja Suomessa asuvia sukujen jäseniä. Automaattisesti kirjoitettiin sisään ne, joilla oli Ruotsin ritarihuoneelta saadut sukutaulut. Venäläisten valloituksen jälkeen aateloituja ja vapaaherroiksi tai kreiveiksi korotettuja kehotettiin maksamaan säädetty kirjoittautumismaksu. Tämän jälkeen ritarihuoneen johto anoi keisarilta suvuille aateliskirjan. Sama menettely päti myös suomalaisena aatelimiehenä suurruhtinaan arvolla naturalisoituihin ulkomaalaisiin aatelisiin. Suomen ritarihuone oli siis avoin vain suomalaisen aatelisarvon saavuttaneille, joten venäläisen aatelismiehen piti saada naturalisointi suomalaisena aatelisena.

Suomen ritarihuonetta muodostettaessa kaikki asianosaiset eivät sisäänkirjoittautuneet. Heidän olemassaolostaan ei tiedetty, heidän asuinpaikkansa oli tuntematon tai suku oli voinut muuttua talonpoikaiseksi. Vuoden 1917 jälkeen sisäänkirjoittautuminen ei ole ollut mahdollista, sillä vain hallitsija voi avata ritarihuoneen ja aateloida uuden suvun. Sen sijaan ritarihuoneeseen on merkitty uusia sukuhaaroja jälkeenpäin, jolloin kyseessä on olleet mm. ennestään sukulaisuussuhteiltaan tuntemattomat haarat.

Vaikka sukututkimus on kasvanut parin viimeisen vuosikymmenen aikana, kiinnostus aatelia kohtaan on samanaikaisesti laantunut. Yksi syy aatelissukujen vähäisempään selvittämiseen voi olla se, että monet pitävät niitä enemmän tai vähemmän "valmiiksi" tutkittuina. Taustalla lienee myös viime vuosikymmeninä tapahtunut voimakas muutto maalta kaupunkeihin, jolloin nykyisten tutkijoiden juuret koostuvat talollisista ja torppareista. Samanaikaisesti voidaan kuitenkin todeta, että ritariston ja aateliston piiristä löytyy vielä tutkimattomia aihepiirejä. Ryhmänä aatelisto muodostaakin erinomaisen tutkimuskentän.

ADELN OCH DESS HISTORIOGRAFI

Riddarhusgenealogen, fil.lic. JOHANNA AMINOFF-WINBERG, Helsingfors