[ Artikelns slut ]
Flera skribenter, både historiker, genealoger och adelsmän har forskat i och skrivit om adeln i Finland. Det faller sig naturligt att de flesta forskarna huvudsakligen har koncentrerat sig på den största och viktigaste gruppen inom adeln, dvs. den som är introducerad på Finlands Riddarhus (Aminoff 1825, Wasastjerna 1879-90, von Törne 1926, 1935, Carpelan 1942, Jutikkala 1979, Mikkeli 1954, von Born 1972, Konttinen 1989, Gronow 1999). Wirilanders (1964) arbete om den finska officerskåren behandlar bland annat det mycket betydelsefulla adliga inslaget i armén. Savolainen (1994) och Ylikangas (1984) har kvantifierat adelsmännens andel av den finska tjänstemannakåren under autonomins tid. Jutikkala (1932, 1945) och Hedberg (1937) har presenterat herrgårdarna, adelns mest traditionella uppväxtmiljö. Mäkeläinen (1972) och Åström (1993) har mera djupgående analyserat herrgårdskulturen. Ytterligare har det publicerats flera artiklar om adeln i Riddarhusets publikation Gentes Finlandiae och i denna tidskrift.
Några forskare har också intresserat sig för den ointroducerade adeln. Anthoni (1970) och Renvall (1939) har forskat i det finländska medeltida frälset. Blomstedt (1960) har studerat de på Finlands Riddarhus icke inskrivna efter 1809 i finskt adligt, friherrligt eller grevligt stånd upphöjda ätterna. Durchman, Hornborg, Hultman och Hildén har undersökt på Finlands Riddarhus icke upptagna adliga ätter av utländskt ursprung. Forskarna har däremot inte fäst något större avseende vid den ryska adeln i Finland under autonomins tid.
Denna artikel avser att ge en allmän bakgrund till den ryska adeln i Finland under den undersökta perioden. Därtill presenteras tidigare litteratur där forskningsämnet behandlat och arkivkällor för vidare historiska och genealogiska studier.
De två nyttigaste studier som berör den ryska adeln har skrivits av Jussila (1978) och Miettinen (1959). Jussila har studerat medborgarbegreppets utveckling under första hälften av 1800-talet och presenterar den grundläggande utvecklingen inom lagstiftningen beträffande det sätt på vilket ryska undersåtar inklusive adelsmän blev finska medborgare. Miettinen behandlar också den ryska adeln i sin studie om utlänningar som blev finska medborgare 1870-1905.
Den ryska adeln
Orsakerna till det ringa antalet publikationer om den ryska adeln i Finland kan diskuteras. En orsak kan vara att endast ett fåtal ryska adelsmän stannade permanent i Finland och ansökte om finskt medborgarskap. En annan orsak kan vara finländarnas inställning till ryssar och ryska adelsmän. Jussila (1984) konstaterar att de höga ryska tjänstemännens inställning till Finland avgjorde hur finländarna tog ställning till deras person. Om tjänstemannen i fråga hade förståelse för den finska synen på autonomin, kunde han karakteriseras som icke-ryss eller högadlig, men ifall han hade en negativ inställning kunde han karakteriseras som uppkomling eller knapadlig.
När Peter I inrättade en ny rangtabell officerare och tjänstemän genom en ukas av den 24 januari 1722 och klassifiserades den nya militärgradsbaserade adeln "lika högt som den högsta adeln i Ryssland. Förvärv av en viss rang eller orden gav således automatiskt adelskap i Ryssland. Denna rang höjdes gradvis från lägsta officersgraden till överstesgrad mellan 1845 och 1856. Den ryska adeln var alltså mera öppen än många andra och rekryterade ständigt nya medlemmar från den oadliga bildade klassen (Shepelev 1999).
Katarina II utgav en ukas 1785 som indelade adeln i sex kategorier (razriadi) för att underlätta registreringen i de provinciella adelsförsamlingarna. De kategorier som inte hade någon rättslig betydelse i Ryssland och som inte återspeglade skillnader i förmögenhet, tjänsterang eller utbildning var de följande: 1) personer eller deras avkomlingar som hade erhållit adelskapet i förvärv av ett adelsbrev fr.o.m. 1685, 2) personer eller deras avkomlingar som hade erhållit adelskapet i förvärv av en officersgrad, 3) personer eller deras avkomlingar som hade erhållit adelskapet i förvärv av en civil tjänstegrad eller en orden, 4) naturaliserade utländska adelsmän, 5) den betitlade adeln 6) den gamla adeln som åtnjöt adlig status före 1685 (Becker 1985).
Den första kategorins adel fick beteckningen "verklig adel" ursprungligen därför, att denna kategori kom till då Katarina II började dela ut adelsbrev enligt europeisk modell. Adelsbrev utdelades till högt uppsatta män och män som påstod sig tillhöra den gamla ryska adeln, men inte kunde bevisa det. Adelsbrevet upphöjde alltså denna kategori till "verklig" adel, vilken sålunda var och förblev en byråkratisk term.
Den gamla sjätte kategorins adel såg smått ned på den första, andra och tredje kategorins nya adel och betraktade endast den gamla adeln som verklig, blåblodig adel (Becker, 1985).
Riddarhusets grundande och ryssarna
Utvecklingen inom relationerna mellan Ryssland och Finland och mellan den ryska och finska adeln under autonomins tid var nästan unik jämfört med andra icke-ryska områden i ryska riket. Integrationen, och i synnerhet de allmänna förordningarna, var inte ensidigt fördelaktiga för Ryssland och den ryska adeln. Riddarhuset lyckades bibehålla sin historiska lagliga ställning och den finska adeln sin ledande roll i samhället utan någon nämnvärd konkurrens från den ryska adeln.
Riddarhusets grundande år 1816/18 hjälpte den finska introducerade adeln att definiera sin position i förhållande till den ryska adeln. Kejsaren-storfursten ville nämligen tillåta adelsmän från Gamla Finland att bli introducerade på Riddarhuset. Flera forskare har undersökt Gamla Finlands adel (Ahrenberg 1901, Akiander 1864, Blomstedt 1951, Floman 1992, Ollus 1977-78, von Knorring 1833, Paaskoski 1993, 1997). Riddarhusdirektionens åsikt beträffande Gamla Finlands adel inhämtades dock först. Greve C. Mannerheim framförde Riddarhusdirektionens hållning i frågan. Enligt detta ställningstagande kunde alla ryska adelsmän inom ramen för den finska konstitutionen åtnjuta adliga privilegier i Finland med undantag av adelsmän av den andra och tredje klassen, dvs. den s.k. tjänsteadeln. Kejsaren-storfursten upprepade ordagrant Riddarhusdirektionens utlåtande i sin ukas av den 30 juni 1816. Greve Mannerheims utlåtande var politiskt motiverat för att undvika en rysk invasion på Riddarhuset (Filpus 1979).
Det fanns socioekonomiska skillnader mellan den finska och den ryska adeln. Den finska adeln representerade en betydligt mindre procentandel av befolkningen än den ryska adeln och var således exklusivare men samtidigt mera beroende av andra stånd än den ryska adeln. I början av 1800-talet representerade den finska adeln 0,25 procent av hela befolkningen och i slutet av seklet hade procentandelen sjunkit till 0,12 p.g.a. de lägre samhällsklassernas starka tillväxt. Under samma tidsperiod ökade den ryska adelns andel av hela befolkningen från 0,6 till 0,9 procent.
Den första kategorin av den ryska adeln, alltså den ovannämnda "verkliga adeln", var den som finländarna ville jämställa den finska adeln med. Detta därför att de finska adelsmännen också hade erhållit adelsbrev. Den första kategorin omfattade visserligen framstående talanger och gunstlingar, men också män som inte kunde tjäna sig upp till den rang som berättigade till adelskap (Ustimovitch 1886) och således erhöll adelsbrevet genom anhållan. Ordet verklig i samband med den ryska adeln av första klassen adel underströks av finländarna som ville jämställa den finska adeln med denna kategori. I själva verket betraktade finländarna under hela autonomins tid den ryska adeln av andra och tredje klass som mindervärdig tjänsteadel, som därför fick en anstrykning av oriktig adel.
Ordet "verklig", "djeistvitelnoje" på ryska, i den första adelsklassens kontext kan som sagt närmast hänföras till det ryska byråkrati- eller lagspråket. Verklig hade olika meningar i det ryska lagspråket och det användes t.ex. i samband med titeln "verkligt statsråd" i en honorerande, förstärkande mening, men också i den ryska akademiska titeln "verklig student." En verklig student hade nämligen avslutat sina studier med vitsord som inte berättigade till kandidatstiteln. På detta vis hade det ryska ordet "verklig" inte samma exklusiva mening som det svenska ordet verklig fick i denna kontext. Det svenska ordet "verklig" kunde i det här fallet översättas med det ryska ordet "nastojaschtcij". Till exempel nastojaschtcij dvorjanin skulle översättas med verklig adelsman.
Ryska adelsmän introducerade på Riddarhuset
Knappt tjugo ryska adelsmän introducerades på det finska Riddarhuset. De adliga ätterna Briskorn och von Thomsen från Gamla Finland, naturaliserades 1818 samtidigt som de finska ätterna. Efter instiftandet av Riddarhuset 1818 upphöjdes några adelsmän från Gamla Finland tillhörande den andra och tredje ryska adelsklassen i finskt adligt stånd: von Daehn, Stewen, Thessleff, von Winther och von Wulffert (Carpelan 1942).
I princip kunde ryska (och utländska) adelsmän bli introducerade på Riddarhuset bara om de tjänstgjorde i Finland. I praktiken kunde endast personer med en tillräckligt hög tjänst bli introducerade. Generalguvernörerna grevarna Steinheil och Berg samt furst Menschikoff introducerades innan lantdagen började fungera på nytt 1863. Några högre tjänstemän, generalguvernörsadjointen friherre Rokassowskij, sändebudet och ministern friherre Nicolaij, verkliga statsrådet friherre Rosenkampff, adjointen hos ministerstatssekreteraren för Finland C. Fischer och expeditionschefen i generalguvernementskansliet i Finland E. von Weissenberg samt två inflytelserika jordägare friherre Freedericksz och greve Kuscheleff-Besborodko från Viborgs län introducerades också (Carpelan 1942).
Som ett resultat av den omfattande flyttningen till Ryssland blev en del finska adelsmän förryskade. Integrationen mellan den finska och den ryska adeln ägde rum genom äktenskap och tjänstgöring i Ryssland och inte genom lagkodifiering, som var fallet med andra icke-ryska delar av ryska riket. Enligt von Born (1917) tjänstgjorde cirka 20 procent av alla vuxna finska adelsmän i ryska armén och många av dem gifte sig med ryska adelsfröknar. Detta ledde till att en betydande del av den ryska adeln som flyttade till Finland var ingifta ryska damer.
Icke-introducerade ryska adelsmän i Finland
De flesta ryska adelsmän i Finland tjänstgjorde i armén och stannade inte länge i landet; alternativt ägde de jord i Finland men bodde i Ryssland och var högst antagligt inte intresserade av introduktion på Riddarhuset. Ytterligare en grupp som delvis bestod av ryska adelsmän var de tjänstemän som tjänstgjorde vid generalguvernörens kansli.
År 1851 utfärdades en förordning som tillät ryska adelsmän att skaffa sig och förvalta fast egendom i Finland utan att behöva ansöka om tillstånd av kejsaren. Emellertid kontrollerade generalguvernören de ryska adelsmännens intyg beträffande sitt adelskap. Det är intressant att observera några finländska namn bland dessa adelsmän, t.ex. Bjurberg och Paklén. Dessa uppgifter kan hittas i Generalguvernörs kansliets arkiv[1]. Dokumenten är huvudsakligen på ryska, men de är försedda med ett kronologiskt sakregister där dokumenten rubriceras på finska och även följande dokument som behandlar samma ärende anges.
Många ryska adelsmän blev aldrig finska medborgare fastän de var födda i Finland och hade bott hela sitt liv i landet. Frågan blev aktuell för många först efter den ryska revolutionen. Enligt den första riksomfattande folkräkningen från 1897 bodde 818 adliga ryska undersåtar i Finland. Av dessa 149 var födda i Finland.
Ryska adelsmän och finskt medborgarskap
Före 1858 fanns det ingen lag om ryska adelsmän som ville bli finska medborgare. Frågan om naturaliserade ryska adelsmäns rättigheter blev aktuell först 1856 när adelsmannen, statsrådet Ivan Kandorski, som hade köpt en gård i Finland, ansökte om finska medborgarrättigheter. År 1858 ämnade finska Senaten genom en förordning reglera hur ryska adelsmän och ståndspersoner kunde ges finskt medborgarskap. Senaten ämnade jämställa ryska adelsmän med utländska adelsmän i Finland. Denna punkt ströks dock av statssekreteraren, greve D.N. Bludov före kejsarens stadfästelse. I stället förordades enligt baltisk modell att ryska adelsmän bibehöll ryska adelsprivilegier i Finland. Däremot erhöll de inte de särskilda ståndsprivilegier som den på finska Riddarhuset introducerade adeln åtnjöt dvs. närmast representationsrätten vid lantdagen (Jussila 1978, Finlands Allmänna Författningar 29.3. 1858).
I praktiken var det alltså Senaten som avgjorde frågan om medborgarskap efter att guvernören i det område där sökanden ville etablera sig hade sänt in en ansökan. Senaten framlade ansökan och sin rekommendation för generalguvernören som i sin tur vidarebefordade ansökan till ministerstatssekreteraren som presenterade saken för kejsaren-storfursten, som alltid formellt fattade det slutliga beslutet.
Den ryska och den finska adelns privilegier var huvudsakligen desamma. Den största skillnaden var att ryska adelsmän i Ryssland kunde äga livegna före 1862, vilket de finska adelsmännen inte kunde göra i Finland, och att finska adelsmän hade representationsrätt på lantdagen. Bara ett fåtal ryska adelsmän ansökte om finskt medborgarskap trots att de utan större svårigheter erhöll sådant, eftersom finska Senaten favoriserade adelsmän och andra ståndspersoner också fast de var fattiga. Adelsmän var också befriade från avgifter som representanter för de andra stånden måste betala när de blev finska medborgare.
De enda fördelarna ryska adelsmän hade av ett finskt medborgarskap var att de kunde bli tjänstemän, att de inte behövde tjänstgöra i armén i Ryssland, att de slapp all officiell korrespondens med ryska myndigheter och kunde få lån från Finlands Bank. Tjänsterna på lägre nivå kunde ha en viss betydelse för en del ryska adelsmän. Lånen kunde vara viktiga för ryska adelsmän som verkade som borgare i Finland. Som kuriositet kan det också nämnas att en rysk borgare i Finland blev fast för att i sina dokument ha påstått sig vara adelsman.
Enligt Miettinens studie om utlänningar som blev finska medborgare åren 1870-1905 ansökte bara cirka 30 ryska adelsmän om finskt medborgarskap. Det är svårt att ange en exakt siffra eftersom 13 personer lämnade in sin ansökan i egenskap av adelsmän, men bland officerarna fanns det också 9 adelsmän. Det är troligt att det också fanns adelsmän bland de 21 tjänstemän som ansökte om medborgarskap. Miettinen använde Senatens ekonomiedepartementens protokoll som sin källa. Dessa ansökningar och beslut kan också återfinnas i en mer kortfattad form i Senatens ekonomidepartementens supplikakter. Samma uppgifter finns på ryska i generalguvernörs kansliets arkiv. Beklagligt nog finns det ingen fullständig lista över de adliga sökandena, men Miettinen anger följande adelsmän: överstelöjtnanten Wilhelm von Koskull (PTK 16.8.71 s. 468, 14.11.71 s. 226), fänrik Stanislaus Tschanovetsky (PTK 25.6.74 s. 1336), hovrådet Apollon Graves och hans bror geheimerådet Wladimir Graves (PTK 14.5.78 ss. 924-5, PTK 7.3.82), kollegiiregistratorn Anton Uljanoff (PTK 25.11.95 s. 755), underofficeraren Anselm Ljuschtschinsky (PTK 13.7.74 s. 17) och dr Julius Iversén (PTK 7.6.99 s. 4).
Ytterligare nämns Aejmelaeus, Creutz, Mickwitz, Hoyningen-Huene, Freese, von Knorring, Rehbinder, von Tobiesen och Stenbock bland de adelsmän som erhöll finskt medborgarskap, men utan hänvisningar till Senatens protokoll.
Som man kan notera fanns det flera icke-ryska baltiska och t.o.m. finländska namn bland sökandena. År 1899 trädde generalguvernör Bobrikovs förordning som förbjöd ryssar att bli finska undersåtar i kraft. Det fanns bara sex undantag, vilka hade skickat in sin ansökan före 1899 eller hade en tidigare anknytning till Finland. I två av fallen var det fråga om adelsmän: de ryska grevarna Arvid von Stenbock och Gustaf Creutz, vilka blev finska medborgare 1901 respektive. Den senares ätt hade upphöjts från finsk grevlig stånd till ryskt grevligt stånd år 1848 (Komaroff-Kourloff 1985) och hade finska riddarskapets och adelns officiella rekommendation (Miettinen 1959).
För den genealog som intresserar sig av enskilda ryska släkter är det enklast att först studera i Senatens ekonomiedepartementens supplikakter där uppgifter kan hittas med ledning av supplikantens namn. De kan därefter kompletteras med uppgifter ur Senatens ekonomiedepartementens protokoll. En fullständigare förteckning över den ryska adeln i Finland under autonomins tid skulle kräva en mödosam genomgång av dokument i Senatens och generalguvernörs kansliets arkiv. Det är att hoppas att någon i framtiden tar sig an uppgiften och presenterar dessa adelsmäns släkttavlor i denna tidskrift i framtiden.
[1] Se till exempel GGK 221/1855-1857, RA.
Litteratur
Ahrenberg, J., Den Viborgska adeln. Förhandlingar och Uppsatser 15, Svenska Litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 1901.
Akiander, M., Om Donationerna i Wiborgs Län. Helsingfors 1864.
Aminoff, G. & Wallenius, J., Finska adelns och riddarhusets historia. Åbo 1827.
Anthoni, E., Finlands medeltida frälse och 1500-talsadel. Helsingfors 1970.
Becker, S., Nobility and Privilege in late Imperial Russia. Illinois 1985.
Blomstedt, Y., Vanhan Suomen sotilas- ja virka-aatelin luettelot vuodelta 1812. Genos 1951.
Blomstedt, Y., Ättartavlor för de på Finlands Riddarhus icke inskrivna efter 1809 i finskt adligt, friherrligt eller grevligt stånd upphöjda ätterna. Åbo 1960.
von Born, N., La Noblesse Finlandaise. L’Ordre de la Noblesse. Paris 1978-1979.
von Born, V., Den nya adelskalendern. Finsk Tidskrift, Förra halfåret 1917.
Carpelan, T., Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna efter 1809 adlade, naturaliserade eller adopterade ätterna I. Helsingfors 1942.
Durchman, O., Bidrag till kännedom av å Riddarhuset icke upptagna adliga ätter av utländskt ursprung. II von Trocken. GSÅ 5 (1921), III von Köhler GSÅ 6 (1922), Weissman von Weissenstein GSÅ 3-4 (1919-20), V von Zweygberg GSÅ 6 (1922), VIII von Hausen IX GSÅ 8 (1924), de Pont GSÅ 11 (1927), GSÅ 13 (1929), von Hohenhausen PHT 22 (1921).
Filpus, O., Venäjän kansalaisten oikeuskysymys autonomian ajan Suomessa. Suomen historian laudaturtutkielma. Tampereen yliopisto 1979.
Finlands Allmänna Författningar.
Floman, P.-E., Guvernementsadeln i Wiborg. Wiborgs Nyheter 1/1992.
Gronow, T., La noblesse finlandaise. Bulletin de l’Association de la noblesse du royaume de Belgique. Bryssel 1999.
Hedberg, K.-G., Herrgårdar i Finland. Helsingfors 1937.
Hidén, K., Bidrag till kännedom av å Riddarhuset icke upptagna adliga ätter av utländskt ursprung. IV Lepsen. GSÅ 6 (1922).
Hornborg, H., Bidrag till kännedom av å Riddarhuset icke upptagna adliga ätter av utländskt ursprung. X Witting. GSÅ 11 (1927).
Hultman, O. & Durchman, O., Bidrag till kännedom av å Riddarhuset icke upptagna adliga ätter av utländskt ursprung. VII Böning. GSÅ 7 (1923).
Jussila, O., Kuka oli venäläinen, kuka suomalainen. Venäläiset Suomessa 1809-1917. Red. P. Kurkinen. HArk 83. 1985.
Jussila, O., Från ryska undersåtar till finländska medborgare - om medborgarbegreppets utveckling under första hälften av 1800-talet. HTF 1978.
Jutikkala, E., Läntisen Suomen kartanolaitos Ruotsin vallan viimeisenä aikana. Helsinki 1932.
Jutikkala, E., Suomen kartanot ja suurtilat. Helsinki 1945.
Jutikkala, E., Bonden - adelsmannen - kronan. Godspolitik och jordegendomsförhållanden i Norden 1550-1750. Lund 1979.
von Knorring, F., Gamla Finland. Åbo 1833.
Komaroff-Kourloff, N., Titres Nobiliaires 862-1917. Paris 1985.
Konttinen, E., The Restriction of Education as a Closure Strategy of the Nobility in Early Nineteenth-Century Finland. Jyväskylä 1989.
Miettinen, P., Vuosina 1870-1905 Suomen kansalaisiksi tulleet ulkomaalaiset. Pro gradu tutkielma, Helsingin yliopiston historian laitos 1959.
Mikkeli, A.-L., Aatelin osuus Suomen suuriruhtinaskunnan virkamiehistössä 19. vuosisadalla. Helsinki 1954.
Mäkeläinen, E.-Chr., Säätyläisten seuraelämä ja tapakulttuuri 1700-luvun jälkipuoliskolla Turussa, Viaporissa ja Savon kartanoalueella. Helsinki 1972.
Obshchii svod po imperii rezultatov razrabotki dannykh pervoi vseobshchei perepisi naseleniia, proizvedennoi 28 ianvaria 1897 goda. vol 1.
Ollus, H., Finländska Guvernementsriddarhuset i Wiborg. Tyrgilmuseets tidskrift för minnet från Wiborg 3-4/1977 och 1/1978.
Paaskoski, J., Vanhan Suomen aatelisnimikirja vuodelta 1806 - Dvorjanskaja Rodoslovnaja Kniga Finljandskoi Gubernii. Genos 1993.
Paaskoski, J., Vanhan Suomen lahjoitusmaat 1710-1826. Bibliotheca Historica 24. Helsinki 1997.
Renvall, P., Klaus Fleming und der finnische Adel in den Anfangsphasen der Krise der neunziger Jahre des 16. Jahrhunderts. Turku 1939.
Savolainen, R., Suosikkisenaattorit. Venäjän keisarin suosio suomalaisten senaattoreiden menestyksen perustana 1809-1892. Helsinki 1994.
Shepelev, L., Tsinovnyj mir Rossii XVIII - natchalo XIX v. Sankt Peterburg 1999.
von Törne, P., Finlands Riddarhus 1818-1918 I. Helsingfors 1926.
von Törne, P., Finlands Riddarhus 1818-1918 II. Helsingfors 1935.
Ustimovitch, P., Mysli i vospominaniia pri chtenii zakonov o dvarianstve. Moskva 1886.
Wasastjerna, O., Ättar-taflor öfver den på Finlands Riddarhus introducerade adeln. Borgå 1879-1890.
Wirilander, K., Herrasväkeä. Suomen säätyläistö 1721-1870. Helsinki 1974.
Wirilander, K., Officerskåren i Finland under 1700-talet. Falun 1964.
Ylikangas, H., Murtuva säätyvalta. Porvoo 1984.
Åström, A.-M., Sockenboarne. Herrgårdskultur i Savolax 1790-1850. Helsingfors 1993.
Selostus
Tito Gronow: Venäläinen aateli autonomian ajan Suomessa
Suomen ritarihuoneelle sisäänkirjoitettua suomalaista aatelia ovat tutkineet niin historioitsijat, sukututkijat kuin itse aatelisetkin. Sen sijaan suurempaa huomiota ei juurikaan ole kiinnitetty venäläiseen aateliin autonomisessa Suomessa. Artikkelissa esitellään aihepiiriä käsittelevää tutkimuskirjallisuutta ja arkistolähteitä.
Suomen venäläistä aatelia käsittelevän tutkimuksen vähäisyyteen voi olla syynä se, että vain harvat venäläiset aatelismiehet jäivät pysyvästi Suomeen ja hakivat suuriruhtinaskunnan kansalaisuutta. Toisena syynä voi olla suomalaisten suhtautuminen venäläisiin ja venäläiseen aatelistoon.
Niin Venäjän ja Suomen kuin venäläisen ja suomalaisen aatelin välisten suhteiden kehitys oli melkeinpä ainutlaatuista muihin Venäjän valtakunnan ei-venäläisiin alueisiin verrattuna. Integraatio ja etenkin yleiset määräykset eivät suosineet yksipuolisesti Venäjää tai venäläisiä aatelisia. Suomen ritarihuoneen onnistui säilyttää laillinen asemansa ja suomalaisen aatelin johtava asema yhteiskunnassa ilman mainittavampaa kilpailua venäläisen aatelin taholta.
Suomalaiset kritisoivat venäläistä järjestelmää, jonka mukaan määrätty ranki tai ritarikunta antoi automaattisesti aateluuden. Tällaisen asenteen tausta oli ainakin osin poliittinen: venäläisten tulva ritarihuoneelle pyrittiin estämään. Suomen ritarihuoneelle sisäänkirjoittautuneesta paristakymmenestä venäläisestä aatelismiehestä suurin osa oli joko korkeita virkamiehiä tai kuului Viipurin läänissä asuneeseen aatelistoon.
Ritarihuoneelle rekisteröityneiden ohella Suomessa asui myös sisäänkirjoittamattomia venäläisiä aatelisia, joista osa ei kirjoittautunut Suomen kansalaisuuden saamisesta huolimatta. Suurin osa maassamme asuneista venäläisistä aatelismiehistä ei hakenut kansalaisoikeuksia ennen vallankumousta. Ennen vuotta 1858 ei maassamme ollutkaan lainsäädäntöä, joka koski venäläisen aatelismiehen tuloa Suomen kansalaiseksi.
Tilanne tuli ajankohtaiseksi vasta v. 1856 aatelisen Ivan Kandorskin anoessa Suomen kansalaisuutta. Säädetyn lain mukaan venäläinen aateli säilytti aatelisprivilegionsa Suomessa, mutta se ei saanut suomalaisen aateliston erityisiä etuoikeuksia, kuten lähinnä edustusoikeutta valtiopäivillä.
Tutkimuksessa on aikaisemmin kirjallisuuden lisäksi käytetty lähteenä senaatin talousosaston pöytäkirjoja. Kansalaisuusanomukset ja niitä koskevat päätökset löytyvät suppeampina myös saman osaston anomusdiaareista. Samat tiedot löytyvät venäjänkielisinä kenraalikuvernöörin kanslian arkistosta. Niistä käy ilmi, että vain noin 30 venäläisestä aatelismiehestä tuli Suomen kansalaisia vuosina 1870-1905. Heidän joukostaan löytyy useita ei-venäläisten ja myös suomalaisten sukunimien kantajia.
Genos 71(2000), s. 8-13, 41-42
© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland
[ Artikelns början ]
Systematisk förteckning | 2000 års register | Årgångsregister