Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Farfars Hilma och Kappas Emil. Om inofficiella personbenämningar i Replot kyrkby

Marianne Blomqvist

Att namnge en person efter hans eller hennes hemvist torde vara en företeelse som är känd i de flesta kulturer runtom i världen. För de nordiska ländernas del är de namngivningsmönster som än i dag är i inofficiellt eller officiellt bruk belagda redan i medeltida källor (Ekbo 1947 s. 276 ff.; Modéer 1967 s. 99 f.). Tre morfologiska huvudtyper kan urskiljas om man beaktar personnamn som innehåller ortnamn. De kan belysas med följande moderna typexempel: Lars i Berga, Backgårds-Lasse och Johan Falkberget (Melefors 1983 s. 106). I det första fallet är ortnamnet förenat med preposition, i de senare direkt kombinerat med förnamnet, antingen framför- eller efterställt.

I Dalarna, på Gotland, i de forna estlandssvenska bygderna och i Österbotten och östra Nyland i Finland har personerna i en bygemenskap mer systematiskt kommit att benämnas efter den gård de bebor eller härstammar från. I dessa trakter har gårdsnamnen också kunnat bli officiella släktnamn. (Jfr Thors i Modéer 1967 ss. 115, 126, 131.)

I del 2 av Svensk bygd i Österbotten upptar Karsten en hel del inofficiella personbenämningar bland de s.k. lokala namnen: "jyssos-ka:L", "påikanas-fredd", "sle:tos-härrin" osv. (Karsten 1923 s. 110; ljudskriften något förändrad.) De här beläggen är från Replot kyrkby i den nuvarande storkommunen Korsholm och bygger på K.V. Åkerbloms uppteckningar från 1906 (SLS 107). Vid insamlingen av namnen har Åkerblom enligt förordet till samlingen utgått från de familjer som upptogs i "kyrkoröstlängden för Replot församling för 1904-1907".

Åkerbloms förhållandevis tidiga uppteckningar har inspirerat mig till att närmare försöka kartlägga det inofficiella personnamnsskicket och dess utveckling i Replot kyrkby under 1900-talet. Somrarna 1980-83 samlade jag sålunda in uppgifter dels om bruket kring år 1930, dels om namnsituationen fram till i dag. För att fånga upp namnskicket för 1930-talet, som är ungefär en mansålder yngre än det Åkerblom dokumenterat, utgick jag från matlagens huvudmän och -kvinnor i mantalslängden för år 1930. Mina främsta meddelare har härvid varit Emil och Hilma Kapell. För dagens namnbruk har jag intervjuat ett tiotal personer.

Namnets funktion är som känt att identifiera en person. Hur han eller hon omtalas i vardagslag beror i stor utsträckning på talsituationen. I familjen eller gård emellan blir närmaste bekantskapskretsen vanligtvis identifierad medelst förnamn. Men i ett större sammanhang nyttjas ett system som har större räckvidd, som omfattar hela byn och t.o.m. når ut över byns gränser. Det är detta i hela byn gångbara namnskick jag kommer att presentera. I stort sett samma namnbruk har Åkerblom tecknat upp.

Vid insamlingen och analysen av 1930-talsmaterialet har jag fäst särskild uppmärksamhet vid de enskilda namnens morfologi, vid den sakliga bakgrunden till namnen, hur gamla gårdsnamnen är och i vad mån de kan ärvas. Dessutom har jag beaktat hur social status påverkat namngivningen. Om namnbruket av i dag har jag försökt ta reda på i vilken utsträckning det gamla systemet med personbeteckningar skapade av gårdsnamn kommer till användning och hur detta klarar sig i konkurrensen med de officiella släktnamnen.

Påpekas bör att med gårdsnamn avses här 'namn på hemmansdelar som har uppstått genom klyvning av storhemman', medan termen hemmansnamn anger 'namn på kamerala, numrerade gårdsenheter i en by' (jfr Ahlbäck 1981 s. 61).

Åkerbloms material omfattar sammanlagt 145 namn, varav 125 mansnamn och 20 kvinnonamn. I mitt material ingår 153 personer bestående av 132 män och 21 kvinnor. Kvinnorna är änkor, s.k. Amerikaänkor eller ogifta.

Om namnens morfologi kan följande iakttagelser göras. Av 1930-talsbeläggen visar sig alla utom tre bestå av typen binamn + förnamn: Abbis Herman, Finn-Jussi, Jusserikus Hannes, Kugg Karl, Vattuhaga Herman; Lillstu Selma, Riback Stina, Skräddars Dina, Stor-Fia o.s.v. Den typen är gängse i Österbotten.

Undantagen består av benämningarna på församlingens präst och klockare (kantor), som omtalas med endast yrkesbeteckning, och ytterligare av en prepositionskombination, nämligen Hilda i Mossen/utt. hillda i måsan/. Hon kallas alternativt Mossa Hilda. Och påpekas kan att ingendera benämningen är nedsättande. Typen förnamn + ortnamn (Johan Falkberget) saknas helt i materialet.

Åkerbloms belägg består också till övervägande del av sammansättningar: Grindback Herman, Kärr Gustaf, Marios Abbin, Tomtas Ant, Fressos Fi, Sakri Brit m.fl. I några enstaka fall nämner han som alternativnamn avledda s.k. husbondenamn i best. form, t.ex. "Kvä'nosin" eller "Röunbattjin" för "Röunbakk Heikk", eller benämningar innehållande ortnamn föregångna av preposition, t.ex. "Ant i Öijin" för "Öijas Andäs". Om far och son bar samma förnamn, krävdes en extra särskiljande namnled. Åkerblom anför "Si'mos I'sak" och "Si'mos gambäl I'sak" samt "Jyssos lill Ka'l" och "Jyssos gambä Ka'l".

Ledföljden i de sammansatta namnen är således genomgående den att förnamnet utgör senare led. Förleden, som mestadels består av ett ortnamn betecknande gård eller annan bosättning, är i regel genitivisk och utgår på -s, -as, -is, -os/-us eller vokal: Kristians, Manels, Nygärds, Sjudars, Skräddars; Isakas, Jåugas, Ollas, Pojkanas, Robertas; Antis, Drikosis, Jåunis, Kamaris, Smedis, Västis; Abbos, Fressos, Josserikos, Jyssos, Karlos, Klavsos, Svennos; Dali, Lillstu, Pettnisskata. Gårdsnamn på -os/-us bildade till mansnamn har konstaterats vara speciella för mellersta Österbotten, det forna Mussor (Ahlbäck 1981 s. 73; dens. 1983 s. 555). Replot är en västlig utpost i den modersocknen.

Endel s-lösa ortnamnsförleder påträffas också, bl.a. i Hästkärr Gustaf, Skaliverk Anna, Söderör Viktor och Ör Emil. I ortnamn på -backa och -skata förekommer efterledsapokope: Grindback Herman, Norrback Anders, Kvärnback Anders, Nyback Abbin, Riback Stina och Korvskat Mari (jfr Ahlbäck 1983 s. 555).

Flertalet av förlederna i personbenämningarna är som tidigare framgått gårdsnamn. Till sitt bildningssätt är de av olika ursprung. Den största gruppen utgör de som bildats till förnamn vilka syftar på en tidigare ägare, exempelvis Bennis < Benjamin, Davis < David, Herris < Herman, Manels < Emanuel, Villas < Vilhelm o.s.v. En annan rätt stor grupp innehåller yrkesbeteckningar, också syftande på en tidigare innehavare: Klockars, Kyrkvärdis, Väktaris; Länsis, Nämndis, Polisis; Sjudars, Skräddars, Smedis. Ytterligare kan man urskilja en grupp namn som primärt är natur- eller odlingsnamn men som kommit att beteckna eller omfatta en gård, gårdsgrupp eller ett bosättningsområde. Till den hör förlederna i bl.a. följande personnamn: Byängs Karl, Grindback Herman, Korvskat Johan Erik, Kugg Karl, Slätos Herman och Skaliverk Hilda. Om gårdens art berättar namnlederna Kamaris, Lillstu, Nybygg och Nystu.

Officiella släktnamn förekommer också i gårdsnamn. Att bilda gårdsnamn till ägarens släktnamn förefaller att vara främst ett 1900-talsmode. Mitt intryck från Replot är att gårdar som byggts på 1920-talet eller senare inte längre fått särskilda gårdsnamn utan att släktnamnet kommit till användning. Den som officiellt heter Herman Nystrand bor sålunda vid Nystrands och kallas i vardagslag Nystrands Herman.

Men äldre belägg finns. Ett släktnamn, som inte längre existerar som sådant i byn men som överlevt i form av gårdsnamn, är Forsdahl. 1930 fanns bl.a. en Forsdahls Hannes (officiellt namn Johannes Nygård) och 1906 en Forsdahls Kajs (officiellt Katarina Abrahamsdotter Nygård). Släktnamnet Forsdahl kom till Replot år 1817 då Johan Mattsson Forsdahl, kronofiskare från Sundom i det dåvarande Mustasari socken, bosatte sig på Nygård hemman (kommunionbok för Replot 1814-1820; födelselängder för Mustasari 1797, 1803, 1804; jfr Åkerblom 1958 s. 317 f.). Nämnde kronofiskare förefaller att ha antagit namnet i slutet av 1700-talet, men dess tillkomsthistoria förblir okänd. Möjligen är det fråga om ett soldatnamn.

Tilläggas kan att i lågspråken i de österbottniska städerna, bl.a. i Kristinestad, Vasa och Jakobstad, är det rätt allmänt att omtala en person med släktnamnet i genitiv + förnamnet. En Kurt Sand kallas sålunda Sandis Kurre, en Allan Lund Lundis Allan.

Förutom till ortnamn och släktnamn har förleder också bildats av appellativ och adjektiv. De är dock få i materialet och ingår i följande namn: Finn-Jussi, Lots-Erik och Lots-Betta, Målar-Herman, Post-Abbin och Stor-Fia. Den förstnämnde var en finne som gift sig till byn; den sistnämnda var stor till växten. De övriga förlederna betecknar yrke. Erik Abrahamsson Fågelklo var lots, Betty hette hans dotter. Bonden Herman Westerholm målade, "blommade", möbler på sin fritid och Abraham Aspholm förde posten mellan Replot och Vasa.

I personbeteckningarna förekommer också ett antal förleder som har sitt ursprung i något av byns 13 kamerala hemmansnamn1. Det är likväl snarast i sin funktion av gårdsnamn eller släktnamn som hemmansnamnen kommit att ingå i de inofficiella personbenämningarna. I exempelvis fallen Kappas Fredrik och Klavsos Herrin (1906) bör förlederna tolkas som gårdsnamn. Kappas kallas nämligen än i dag en central gårdsgrupp på Kapell hemman. Klavsos Klavus hemman har däremot bytts ut mot gårdsnamnet Nämndis till följd av att ägaren, Herman Eriksson Klavus (f. 1857), under en längre tid fungerade som nämndeman.

När backstugusittaren Kärr Emma ibland kallades Korf Emma och lotsen och bonden Kvarnback Emil på äldre dagar oftare benämndes Björkas Emil är det däremot släktnamnet Korf, respektive Björkas - utvecklade ur de likalydande hemmansnamnen - som ingår i personbeteckningarna. Officiellt hette nämligen dessa Emma Beata Korf och Emil Björkas.

Ser man närmare på åldern på förlederna i personbeteckningarna och särskilt på dem som består av gårdsnamn, finner man att de i allmänhet är rätt unga. De har varit i bruk i omkring 1-3 generationer. Men enstaka äldre gårdsnamn finns också. I det följande kommer jag att presentera tre typexempel ur 1930-talsmaterialet, nämligen Simons Hannes, Kyrkvärdis Siri och Pettnisskata Karl.

Simons /utt. si:mos/ är namn på en gårdsgrupp på Lassila hemman. Simons Hannes eller officiellt Johan(nes) Abrahamsson Gran blev husbonde i en av gårdarna år 1899. "Si'mos Hannes" kallas han också i Åkerbloms uppteckningar 1906.

Man får gå rätt långt bakåt i ägarlängderna för Lassila hemman för att upptäcka någon husbonde Simon som kunde ha ett upphov till gårdsnamnet, men då stöter man på tre sådana. Enligt Åkerblom klövs Lassila hemman första gången år 1701 och då föll ena halvan på en Simon Markusson som levde fram till år 1753. Nästa Simon är dennes sonson, Simon Larsson, bonde på 1780- och 90-talet. Omkring 1815 dyker det upp en innehavare Simon Carlsson, som står som husbonde i mantalslängderna inpå 1840-talet. Men därmed försvinner dopnamnet Simon bland bönderna på Lassila. (Åkerblom 1958 s. 311 ff.; mantalslängder för åren 1791, 1801, 1810, 1820 osv.)

Efter vilken Simon har då gårdsgruppen uppkallats? I brist på äldre belägg är det svårt att säga något definitivt. Möjligen är det efter den förste Simon, som var med om att klyva ett helt hemman och som dessutom nådde hög ålder. Namnet kan i och med de två senare Simon ha aktualiserats och stabiliserats. (Jfr Fortelius argumentering beträffande hemmansnamnet Hinders i Korpo i Fortelius 1972 s. 16.) Det här gårdsgruppsnamnet hör i varje fall till de äldsta i byn om man bortser från de gårdsnamn som går tillbaka på hemmansnamn. Simons lever fortfarande i dag och kan således vara omkring 280 år gammalt.

Kyrkvärdis Siri, med det officiella namnet Siri Jakobsdotter Lassila, var torparänka år 1930. År 1906 innehades torpet av hennes mor "Tjörkvä'dis Fredd". Torpet hade fått sitt namn efter Siris fader, Jakob Lassila, som tjänstgjorde som kyrkvärd åren 1869-1898. Gårdsnamnet lever fortfarande, tre generationer senare.

Pettnisskata Karl eller officiellt Karl Kristiansson Södergård (f. 1878) härstammade från en av Kappasgårdarna på Kapell hemmansnummer. Hans far kallades "Kappas Krisjan" (Åkerblom 1906). Vid storskiftesregleringen år 1912 kom sonen Karl att flytta ut till Pettnisskatan i Söderändan i byn. Utflyttargården kallades till en början Kristians Karlos, men småningom kom naturnamnet Pettnisskatan att omfatta också gården och t.o.m. bli den oftare använda benämningen på den. I Pettnisskata Karl finns ett av de yngre exemplen i materialet på att en ny gård och dess ägare namnges efter boningsplatsen. Kort efter 1912 gjorde de officiella släktnamnen sitt intåg.

Jämför man förlederna i Åkerbloms material från 1906 med dem från 1930, får man en viss uppfattning om vilka förändringar som kan ske i ett namnskick under en generation. Av de sammanlagt 115 olika förlederna faller 79 på materialet för 1906 och 97 på det för 1930. Det yngre materialet är således en aning större. Förklaringen ligger förmodligen i storskiftesregleringen på 1910-talet vilken innebar klyvning och utflyttning av enskilda gårdar från de gamla gårdsgrupperna i bykärnan. Nya gårdar och hushåll krävde nya namn.

Av dessa 115 förleder är drygt 50 gemensamma. Det finns således en klar kontinuitet i utvecklingen, om än namndöd och namnfödelse är påtagliga. Bland de gemensamma namnen lägger man märke till sådana som är namn på gårdsgrupper eller bebyggelseområden, exempelvis Grindback, Horrback, Kappas, Kugg, Nyback, Simons och Skaliverk.

Av de 79 olika förlederna i materialet för 1906 är det 18 som fallit ur bruk ett kvartsekel senare. Bland dem finns namn som Fressos, Kamaris, Mittjils och tre som innehåller kvinnliga förnamn, nämligen Emmas, Heddas och Karolinas. De nya förlederna år 1930 är 36 till antalet. Av dem består sju av släktnamn men lika många av kvinnliga förnamn: Annstinos, Dinas, Fios, Kajsos osv. Gårdsnamn bildade till kvinnliga dopnamn är således inte ovanliga i Replot, men tycks vara kortlivade.

Förledernas och närmast gårdsnamnens ålder är nära förknippad med deras ärftlighet. Mönstret för hur gårdsnamn ärvs är dock mera komplext än man föreställer sig. Att ett gårdsnamn går i arv från far till söner och döttrar och särskilt till den son som övertar gården är grundregeln. Exempel härpå finns det också gott om i materialet: Kappas Fredrik > Kappas Israel > Kappas Emil, Jåogas Anttin > Jåogas Erik > Jåogas Sigfrid osv.

Men yttre omständigheter gör att en namnkedja kan brytas. Sådana är exempelvis när en gammal gård rivs och en ny byggs, när en gård flyttas, när en ny husbonde till följd av skifte eller köp träder till eller när han byter yrke eller får ett förtroendeuppdrag i bysamhället.

Mågen hör i regel till de manspersoner som byter namn efter gården han gifter sig till. Så kallades t.ex. Emil Johan-Eriksson Gammal som ungkarl Ör Emil. Men då han år 1912 gifte sig med Alina Johansdotter Björkman, Kappas Lina, och blev svärson i huset, fick han heta Kappas Emil. Dessutom antog han svärfaderns släktnamn och kom officiellt att heta Emil Björkman. Ett annat exempel hittar man i Kyrkvärdis Karl, f.d. Västis Karl. Han bytte namn sedan han år 1900 gift sig med Kyrkvärdis Siri och blev svärson i kyrkvärdens gård.

Hur är det då med kvinnorna som gift sig till en annan gård, bevarade de sitt flicknamn eller fick de husbondens gårdsnamn? Då jag ställde den frågan till min sagesman, svarade han kort och gott så här: "I Replot är det med kvinnorna som med skutorna, de byter namn då de får ny ägare!" Så kom hans egen hustru, som i hembyn Södra Vallgrund gått under namnet Farfars Hilma, att bli Kappas Hilma. Och enligt samma mönster bytte exempelvis den ena grannens hustru, Påttis Signe, till Kristians Signe och den andra grannens hustru, Påvars Elli, till Jåogas Elli. De tog med andra ord - liksom mågarna - seden dit de kom.

Ytterligare en fråga som man kan ställa sig är den om personernas sociala status på något sätt påverkat namngivningen. Kallas exempelvis besuttna annorlunda än obesuttna? För att få en uppfattning om det har jag analyserat 1930-årsmaterialet. Jag har gjort en grov klassindelning i tjänstemän, självägande bönder och övriga. Tre typer av benämningar räknar jag med, nämligen yrkesbeteckningar, egentliga binamn och släktnamn. (Patronymika förekommer inte i det inofficiella namnskicket.)

Tjänstemännen, dvs. prästen och klockaren (kantorn), skiljer sig namnmässigt klart från de övriga personerna i byn. Det är de som kan omtalas med endast yrkesbeteckning, för de är de enda i sitt slag i samhället. Till samma kategori hör i allmänhet också länsmannen. 1930 är ingen länsman mantalsskriven i kyrkbyn men i Åkerbloms material från 1906 finns "Länsin" eller "Mannin", dvs. kronolänsman O.R. Sjöberg, upptagen.

Mellan de två andra samhällsklasserna är skillnaderna namnmässigt däremot inte stora. De framförställda bebyggelsenamnen dominerar givetvis bland bönderna, men också bland torparna är dessa i flertal. Förklaringen synes vara den att bond- och torpargårdar har likartade namn och att personer som härstammar från en sådan behåller gårdsnamnet, också fastän han eller hon upphört att bruka jorden.

Binamnstypen Finn-Jussi, Post-Abbin osv. visar heller ingen klar social fördelning. Finn-Jussi får man heta för att man är av finskt ursprung, oberoende av om man är bonde, torpare eller backstugusittare. Och postiljonssysslan kunde man förr sköta vid sidan av husbondeskapet.

Släktnamn finns framför allt bland backstugusittarna på byns mark. De bärs av personer som av någon anledning inte längre förknippas med en viss hemgård. Släktnamnet har då fått träda i gårdsnamnets ställe: Beijar Axel, Korf Emma, Österholms Edvard och Erik. Också sjöfolk som vistats en längre tid borta från hemorten kan bli mera kända under sina släktnamn.

En liten analys av förnamnen i de två materialen kan också vara på sin plats. De bjuder nämligen på endel intressanta detaljer. År 1906 finns det som tidigare nämnts 145 personer, 125 män och 20 kvinnor. Antalet olika förnamn är 25, respektive 14. Som varianter av samma förnamn har då räknats Abb och Abram av Abraham; Janne, Jocka och Joss av Johan osv. År 1930 är matlagen 153 och förestås av 132 män och 21 kvinnor. Antalet olika förnamn är då 29, respektive 15.

De här siffrorna visar att förnamnsfloran är en aning brokigare hos den yngre generationen replotbor än den äldre. Det är 1800-talets modenamn och nya namnkombinationer som nått också Replot kyrkby. Bland nymodigheterna kan nämnas Anton, Axel, Emil, Selma, Siri, Vendla och Viktor. Åke, däremot, saknas helt i materialet, men så är det också enligt Otterbjörk (1973 s. 137) "ovanligt som ofrälsenamn före 1900".

Studerar man vilka de tio namnen i topp är i de två materialen - och beaktar endast mansnamnen eftersom kvinnonamnen till antalet är så pass få - övertygas man däremot om att stommen i namnskicket bland husfäderna år 1906 och 1930 är densamma. Av de 10 frekventaste namnen är nämligen 8 gemensamma och i bägge fallen bärs de av drygt 70 % av den manliga populationen. I bägge fallen är också Karl det populäraste förnamnet. Nymodigheterna år 1930 utgör, med undantag av Emil, engångsbelägg. Namnen och rangordningen är följande:

1906

1930

1. 

 Karl

15 belägg

1. 

 Karl

23 belägg

2. 

 Erik

14 belägg

2. 

 Johannes

18 belägg

3. 

 Abraham

13 belägg

3. 

 Herman

15 belägg

4. 

 Johannes

13 belägg

4. 

 Anders

10 belägg

5. 

 Anders

11 belägg

5. 

 Abraham

9 belägg

6. 

 Herman

9 belägg

6. 

 Edvard

8 belägg

7. 

 Isak

9 belägg

7. 

 Emil

6 belägg

8. 

 Johan

9 belägg

8. 

 Erik

6 belägg

9. 

 Henrik

6 belägg

9. 

 Isak

6 belägg

10. 

 Johan Erik

5 belägg

10. 

 Johan Erik

6 belägg

Av förnamnen förekommer en del i dialektal form medan andra har en form som är gemensam med högspråket. Materialet från 1906 uppvisar i regel fler dialektala belägg än det från 1930. Ett närmande till skriftspråket har tydligen skett. Bland de dialektala varianterna märks bl.a. Ant, Anta av Anders, Edo av Edvard, Heik av Henrik, Mittjil av Mikael, Villa, Ville av Vilhelm; Fi av Sofia, Fredd av Fredrika, Kajs av Katarina osv. (Jfr Sjöberg 1917-18 s. 72 ff.)

Man fäster sig också vid att Karl genomgående uttalas "Ka:l" och att smekformen Kalle inte används. Hannes, Janne, Jocka och Joss är svenska varianter av Johan(nes), medan Jussi är en inflyttad finne. Abb av Abraham och Herr av Herman står ofta i bestämd form: Västis Abbin, Hagas Herrin. Vid sidan av formen Abb(in) förekommer också Abram. Nämnas kan att den senare uppträder t.o.m. i offentliga handlingar bl.a. från förra hälften av 1800-talet. I mantalslängden för 1810 för Replot finner man exempelvis på Korf hemman bönderna Abram Ericsson och Abram Abramsson. Och i vigsellängden antecknas år 1832 en brudgum Abram Ericsson Norrgård, år 1842 en Abram Israelsson Nåls.

Det som ovan sagts om de inofficiella personbenämningarna i Replot kyrkby gäller i stort för de första fyra årtiondena av det här seklet. Hur ser då namnsituationen ut i dag? Vilka förändringar har skett?

Den allmänna trenden är den att de gamla, inofficiella gårdsnamnsbenämningarna småningom ersätts av de officiella släktnamnen. Att bära ett fast släktnamn blev i Finland obligatoriskt genom släktnamnslagen av den 23 december 1920. Fr.o.m. 1920-talet har i allmänhet heller inga nya egentliga gårdsnamn tillkommit, utan gårds- och släktnamn har blivit ett. Dessutom gör sig en uppfattning bland vissa personer och i fråga om vissa namn gällande att släktnamn är "finare" än gårdsnamn. Man vill, för att nämna ett exempel, inte bli omtalad som "Vatuhagaris" utan som "Granlunds". Andra igen är stolta över de gamla, genuina gårdsnamnen.

Att det inofficiella namnskicket fortfarande lever starkt kvar särskilt bland äldre replotbor, blir man likväl övertygad om när man rör sig i bygden. Här reder sig inte en främling som behärskar endast kyrkbokens eller telefonkatalogens namnformer. För den som skall bo och verka i det samhället är det helt nödvändigt att kunna båda namnsystemen. Det kan församlingens inflyttade diakonissa intyga. Man fäster sig vidare vid att s.g.s. enbart gårdsbenämningar används om äldre, avlidna personer. Vill man veta hans eller hennes släktnamn, händer det, att sagesmannen eller -kvinnan måste tänka efter för att komma på det.

Men också den yngre generationen känner ännu rätt bra till namnen som brukas gårdemellan. Och kommer man till Replot kyrkby och frågar efter Bennis Ellen eller Kappas Emil; vet t.o.m. skolbarn vem de är. Däremot kanske ungdomarna inte vet att dessa personer officiellt heter Ellen Nylund och Emil Kapell.

NOTER

1 De 13 hemmansnumren heter: Lassila, Nabb, Korf, Nygård, Väst, Kapell, Nåls, Björkas, Gammal, Rönn, Gist, Klavus och Fågelklo. Jfr Karsten 1923 s. 109 f.

KÄLLOR

 

Källa: Festskrift till Åke Granlund 28.4.1984. SNF 65. SLS 517(1984), s. 17-27.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]