Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Förnamn i långa rader

Marianne Blomqvist

Vad ska barnet heta? är väl en fråga som ställts alltsedan Kain och
Abel kom till världen. Goda råd har bl.a. släkten, prästen och kloka
gummor gett. Men redan i några århundraden har finländarna haft
en tryckt liten guide att rådfråga: almanackan. Dess namnlängd har
varit i flitig användning. Än i dag bär över 90 % av finländarna förnamn
som står i almanackan. Under 1900-talet har universitetets lilla grå fått
konkurrens av grannare publikationer. Biträdande professor Marianne
Blomqvist presenterar här tre av dem som kommit ut 1995-96.

Fram till 1980-talet var namnforskning i stort sett liktydigt med ortnamnsforskning. Under omkring hundra år hade man hos oss riktat in sig på att tolka namn på landsbygden och i skärgården, bl.a. i hopp om att få svar på frågorna när och varifrån finlandssvenskarna kommit. Men på 80-talet började forskarna aktivt söka nya marker. Man återupptäckte personnamnen och fann vägen också till gator och torg, stall och fähus.

Det var också på åttiotalet som datorn togs i språkforskarnas tjänst. Pionjär på området var den dåtida professorn i datalingvistik vid Göteborgs universitet, Sture Allén. Ett stort material, om vi håller oss till onomastiken, som han redan på 1970-talet gav sig i kast med var förnamnen, närmare bestämt förnamnen på alla medborgare i Sverige den 1januari 1973. Bearbetningen resulterade 1979 i volymen Förnamnsboken.

Förnamnsboken en sensation

Förnamnsboken var någonting av en sensation när den först kom ut. Redan den knallröda pärmen med en fyndig teckning av en dopceremoni åtföljd av texten "Av datatekniska skäl döper jag dig till 7755" väckte uppmärksamhet. Tidigare böcker om namn, i synnerhet vetenskapliga, hade med sina smutsgrå omslag sällan appellerat till den stora allmänhetens köplust. Annat var det nu, om något år blev det dags för en andra utgåva.

Förnamnsboken gav svenskarna en överblick över hur många olika förnamn som var i bruk i Sverige, hur frekventa de var, i vilka regioner och under vilka decennier de varit populära. Inom pärmarna rymdes inte mindre än 10000 olika namn, dvs. namn som bars av minst tio personer. Men det var endast en åttondel av det totala antalet olika namn som fick plats. I det invandrarvänliga Sverige påträffade man nämligen omkring 80000 olika förnamn. Att siffran blev så stor, berodde på sättet att räkna. Datorn utgick från stavningen, och då blev t.ex. Gustav och Gustaf två olika namn. Så klassificerar i dag också forskarna i Finland såväl förnamn som släktnamn. Och det är förmodligen det enda rätta, för stavningen har visat sig ha både kronologisk, regional och social relevans. En Gustav med v hos oss är sålunda snarast österbottning, medan en Gustaf med f sannolikt är född i Nyland.

Svenskarna studerade med intresse Förnamnsboken. Det var namn och siffror i långa rader, drygt 230 sidor. Mycket förvånade, bl.a. att namn som Barbro, Matti, Olli och Kari kunde bäras av både flickor och pojkar. Annat hade man mer eller mindre haft på känn, t.ex. att Maria och Erik var de vanligaste förnamnen. Almanackan hade nu fått en konkurrent bland nyblivna föräldrar som sökte namn åt sina barn.

Statistik har en tendens att föråldras, samtidigt som massmedierna skämmer bort tittarna med dagsfärska procenter. Efter tio år började därför namnintresserade hoppas på en reviderad förnamnsbok. Man fick vänta drygt 15 år, innan den tredje, omarbetade utgåvan kom (Sture Allén & Staffan Wåhlin, Förnamnsboken. De 10000 vanligaste förnamnen).

Volymen är nu digrare än tidigare, den fylls av hela 300 sidor frekvenser. Till grund för nyutgåvan ligger alla förnamn på svenska medborgare den l januari 1995. Då antalet olika förnamn nästan fördubblats, från 80000 till 149000, kan endast namn som har minst 19 bärare medtas. Men för den som söker ett dopnamn, torde urvalet vara tillräckligt, för här finns allt från mansnamnen Abel, Arturo, Fale, Malkus och Sven-Hugo till kvinnonamnen Elda, Jasminka, Oddbjörg, Ringmor och Älva.

Alléns och Wåhlins bok är förvisso frekvenstung och informationsrik. Men många med mig är en aning besvikna över sorteringen av materialet. Den reviderade versionen saknar nämligen nya grepp. Man hade t.ex. väntat sig att få ta del av de hundra-i-topp bland tilltalsnamnen 1995. Modet växlar som känt i dag snabbare och påverkar mer än tidigare, därför borde forskarna hålla namngivarna (= föräldrarna) upplysta om vilka namn som är i omlopp, vilka inte.

Den luckan i informationen blev journalisten Anders Malmsten medveten om redan 1986, då han och hans hustru började fundera över vilket namn deras förstfödda skulle få. Till glädje för också andra föräldrar kontaktade han svenska statens folkbokföring, beställde datalistor och sammanställde en bok om förnamn givna i Sverige under år 1989. Boken fick namnet Namnbok för 90-talet. Texten reviderades och gavs ut ett par år senare under titeln Nittiotalets namnbok. I fjol uppdaterades statistiken ytterligare och hans tredje bok heter Svenska namnboken.

Svenska namnboken

Malmstens senaste bok tar upp dels statistik över de trendiga förnamnen, dels etymologier och historia kring de 1000 mest populära flick- respektive pojknamnen givna de senaste åren. De fem populäraste flicknamnen 1995 i Sverige var Emma, Elin, Amanda, Hanna och Sara, de populäraste pojknamnen Markus, Oskar, Erik, Simon och Viktor. Namnen känns igen, för det är i stort sett samma sekelskiftesnamn som går igen hos oss.

Förteckningen är givetvis till nytta både för den som vill och den som inte vill ge ett modenamn åt sitt barn. Den som söker något säreget namn ger Malmsten också tips. Han listar nämligen ett tusental ovanliga namn. Den listan kunde, som han påpekar, göras ännu längre, för i Sverige liksom hos oss är omkring hälften av alla namn sådana som bärs av en enda person. Bland dem finns inte minst sällsynta stavningar av kända namn och en mängd bindestrecksnamn, typ Amalia-Aurora. Ur Malmstens listor kan man plocka rariteter som Adelia, Björna, Humlan, Rödhövda och Zenita; Bastian, Hampe, Jolo, Stjärnljus och Vidfamne.

Det förekommer som ovan framgått en regional variation i fråga om val och bruk av namn. Man är därför Malmsten tacksam för att han tagit fram de vanligaste namnen registrerade 1993-95 per kommun. I exempelvis Arjeplog var i 90-talets början Sandra favoritnamnet bland flickor, i Umeå Emma, i Härnösand Frida, i Stockholm Sara och i Skinnskatteberg Amanda. Av pojkar blir det i lekis i Lund i sinom tid många Erik, i Båstad många Karlar, i Ljusnarsberg många Linusar och på Gotland en hel del Rasmusar.

Flertalet sidor i Malmstens namnbok upptas inte av blotta tabeller utan av beskrivningar av de vanligaste namnen. Det finns därmed mer text att läsa, inte bara staplar att ögna i. De onomastiska och historiska uppgifterna har författaren hämtat bl.a. ur Roland Otterbjörks Svenska förnamn och Alf Henriksons Alla årets dagar. Men för moderna namn har det gällt att studera press, film, barnböcker m.m. Inspirationskällorna kan vara mångahanda. Det finns uppenbarligen i dag ett nytt intresse för namnhistoria bland den stora allmänheten. Och vad är bättre än det, för den sätter in namnen i sitt kulturella sammanhang och väcker bortglömda associationer till liv. I boken blir man t.ex. upplyst om att Dennis är en engelsk kortform av Dionysius, att Vanja är ett flicknamn i Sverige eller att Jolin kan vara ett namn på kommande. Dess förebild torde vara ett amerikanskt Jolene < Jo+lene, tidigast belagt på 1940-talet.

Helsingfors universitets namnsdagsalmanacka

I Finland har som nämnts almanackan varit en första hjälp för föräldrar som söker lämpliga namn. Och många vill fortfarande ha ett namn som står i almanackan och därmed kanske fira namnsdag. Jag blir då och då uppringd av personer vilkas namn inte finns i namnlängden och som därför undrar vilken dag de lämpligast kunde välja till "sin", för namnsdagskaffe vill de bjuda på.

År 1995 upphörde Helsingfors universitets privilegium att ge ut almanackor i landet. Det blev fritt fram för marknadskrafterna. Universitetet lät sig inte nedstämmas utan svarade på utmaningen med att ge ut en ny typ av almanacka, en namnsdagsalmanacka. Den första upplagan kom ut för året 1996, den andra för 1997. Den första var tvåspråkig och innehöll landets tre namnlängder sida vid sida: den finska, den finlandssvenska och den ortodoxa. För i år infördes ytterligare en nyhet: en samisk namnlängd, den första i sitt slag i världen.

Namnsdagsalmanackan innehåller också statistik, dvs. förteckningar över de hundra populäraste pojk- och flicknamnen givna bland finskspråkiga under föregående år och de 50 vanligaste bland finlandssvenskarna. Dessutom har man skilt åt förstanamn och senare namn i namnfrasen. Läsarna får därmed en bild av både mode och tradition. De tio-i-topp bland svenska barn i Finland 1995 var följande:

Förstanamn

Andra- eller tredjenamn

1. Ida
2. Anna
3. Amanda
4. Sara
5. Emilia
6. Julia
7. Jessica
8. Johanna
9. Emma
10. Sandra

1. Robin
2. Sebastian
3. Anton
4. Simon
5. Emil
6. Jonas
7. Rasmus
8. Daniel
9. Alexander
10. Kevin

1. Maria
2. Sofia
3. Alexandra
4. Emilia
5. Johanna
6. Elisabeth
7. Helena
8. Linnea
9. Kristina
10. Anna

1. Alexander
2. Mikael
3. Erik
4. Johannes
5. Johan
6. Wilhelm
7. Karl
8. Sebastian
9. Henrik
10. Carl

Tio-i-topp; de vanligaste flick- och pojknamnen år 1995.

Utom namnlängderna och frekvenserna ingår i den nya varianten av almanacka alltid två artiklar om förnamn, den ena på finska, den andra på svenska. År 1996 skrev professor Eero Kiviniemi om hur namnlängden genom tiderna reviderats och undertecknad om ovanliga förnamn bland finlandssvenskarna under 1900-talet. I årets utgåva tar Kiviniemi upp Vuokko, Orvokki, Rosa m.fl. blomnamn som förnamn, medan Blomqvist under rubriken "Varför just Emma och Robin?" diskuterar namnmode. Emma och Robin var 1994 de mest omtyckta förnamnen. Ett år senare var Emma-vågen förbi, medan Robin kvarstod som klar etta. Namnsdagsalmanackans omslag går i ljusgrönt, groddens och det unga livets färg.

Sture Allén och Staffan Wåhlin: Förnamnsboken. De 10000 vanligaste förnamnen. Norstedts 1995. 323 sidor.
Anders Malmsten: Svenska namnboken. Rabén Prisma 1996. 279 sidor.
Universitetets namnsdagsalmanacka 1997. Utgiven av Helsingfors universitet. Yliopistopaino, Helsingfors 1996.

Källa: Språkbruk 1997:2, s. 15-18.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]