Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Kaj Borg: Dopnamn i Dragsfjärd 1728-1855

Marianne Blomqvist

Kaj Borg: Dopnamn i Dragsfjärd 1728-1855. 82 s. Åbo: Filologiska institutionen. Nordisk filologi, Åbo universitet, 1989. (Filologiska institutionen vid Åbo universitet. Nordisk filologi. Meddelanden 7.) ISBN 951-880-385-4.

Dopnamnsforskningen i Svenskfinland har tagit ytterligare ett kliv framåt tack vare Kaj Borgs korta men innehållsrika studie i dopnamn i Dragsfjärd 1728-1853, ursprungligen en bilaudaturavhandling i nordisk filologi vid Åbo universitet.

Dragsfjärd är en kustbygd i Åboland. Närmaste städer är Ekenäs och Åbo; för sjöfarare har också Stockholm legat inom räckhåll. Trakten har fram till 1900-talet varit så gott som helt svensk. Den har ursprungligen levt av sin jord och sin skog, men storgårdar och bruk har medfört att olika samhällsklasser förekommit: från brukspatroner till bönder, hammarsmeder och statare.

Befolkningsstrukturen återspeglar sig naturligt nog i valet och bruket av dopnamn. När det gäller t.ex. flernamnssystemets uppkomst, visar Kaj Borg, att det i allmänhet tar sin början i högre samhällsklasser och att det sprider sig nedåt till bönder och obesuttna. Värt att notera är dock att den första tvånamnskombinationen, Anna Christina, inte ges i brukspatronens herrgård utan i en hammarsmedsfamilj. Året var 1733.

Förutom den sociala variationen behandlas i arbetet givetvis de traditionella aspekterna förekomst och frekvens av olika namn. Åskådliga figurer och tabeller klargör dels hela namnförrådets sammansättning, dels fördelningen av namn i position 1, 2 och 3 - en uppdelning som det för dopnamnsforskare är allt skäl att göra. Förf. har valt uttalsprincipen som kriterium för vad som skall räknas som samma resp. olika namn. Vilken indelningsprincip man än väljer - stavnings-, uttals- eller ursprungsprincipen - stöter man alltid på kategoriseringsproblem. Att knyta lite grövre maskor på nätet, såsom Borg har gjort, är enligt min mening helt motiverat, eftersom det gäller en äldre tidsperiod då olika skrivformer var godtyckliga varianter och ännu inte hade social relevans.

Dopnamnsskicket på svenskt språkområde har visat sig vara förbluffande likartat under nya tiden ända in på 1800-talet. Dragsfjärdsmaterialet ändrar inte den bilden. Av mansnamnen finns sålunda Carl, Johan, Anders bland de tre första i position 1 under hela undersökningsperioden, bland kvinnonamnen är Maria överlägsen etta, följt av Anna och Catharina.

Borg har också försökt sig på den vanskliga uppgiften att komma underfund med i vad mån namnlängden i almanackan påverkat namngivningen. Svårigheten ligger bl.a. i att det är omöjligt att veta vilken almanacka - om överhuvudtaget någon alls - som använts i de svenska Dragsfjärdshemmen. Resultaten antyder att almanackor fått större spridning - och därmed också namnlängden större inflytande - först sedan Åbo Akademi efter skilsmässan från Sverige börjat ge ut en kalender avsedd för Svenskfinland. (1809 tilldelades Akademien privilegiet på almanackor i Finland; rätten övergick 1828 på universitetet i Helsingfors, som fortfarande är privilegierad utgivare.)

Uppkallelse efter familjemedlemmar och personer i det svenska kungahuset resp. ryska kejsarhuset studerar Borg också närmare. Att benämna sonen efter fadern visar sig ha rätt stark tradition fr.o.m. mitten av 1700-talet. Av historiska skäl är det till en början faderns första eller enda namn som ges som första namn åt sonen, men vartefter tvånamnssystemet blir vanligare uppträder också andra kombinationer. Bunden namngivning förekommer också på spinnsidan, men inte i samma utsträckning.

Att de svenska kungligheterna varit omtyckta på östra sidan om Bottenhavet, framgår tydligast i valet av två namn. Carl August, Carl Gustaf och Gustaf Adolf hör nämligen till de mest frekventa kombinationerna också sedan Finland blivit storfurstendöme under Ryssland. För de enskilda namnen kan det vara svårare att peka på ett direkt samband. Ett säkert fall har förf. likväl lyckats spåra upp: Karl XIII kröntes 1809, 1813 döptes över 40 % av pojkarna i Dragsfjärd till Karl.

Kejsarhuset har enligt Borg däremot inte utövat något större inflytande på namngivningen i Dragsfjärd. Endast tre gossar i materialet döptes exempelvis till Alexander, och Maria, Anna, Elisabet, Helena och Catharina visar en nedgång, trots att de bars inom kejsarfamiljen.

I någon mån skulle Borg förmodligen få modifiera sin slutsats, om han följde upp utvecklingen fram till slutet av 1800-talet. En kejsarinna blev nämligen populär hos oss på 1870-talet: den danskfödda prinsessan Dagmar, mor till tsar Nikolaj II. 1876 kom Dagmar in i vår namnlängd.

Också med tanke på namnutvecklingen i övrigt hade man gärna sett att undersökningen omfattade senare halvan av 1800-talet. Tidigare undersökningar visar ju att det är då mera genomgripande förändringar sker, bl.a. till följd av att den finska nationalismen vaknar, grannländernas namn kommer på modet, engelskan gör sitt intåg osv. Men det vore för mycket krävt av en bilaudaturavhandling.

Källa: Studia Anthroponymica Scandinavica 9(1991), s. 134-135.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]