Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Arne Bye: Navnedagar og merkedagar

Marianne Blomqvist

Arne Bye: Navnedager og merkedager. [192 s.] Oslo: Chr. Schibsteds forlag A/S 1990. ISBN 82-516-1286-1.

Roland Otterbjörks konstaterande från 1960-talet att det endast är "i Sverige och Finland som namnsdagsfirande enligt vår mening förekommer" (Våra namnsdagar, 1966, s. 9) håller i dag inte längre streck. Till de namnsdagsfirande nationerna sällar sig sedan två-tre år tillbaka också Norge. I vad mån firandet faktiskt vunnit spridning, är mig obekant, men namnforskare har i varje fall gjort sitt bästa för att införa seden genom att publicera en ny namnlängd och information om förnamn. (Se P. Henningssons rec. av Navnedagskalender i SAS 7, 1989, och R. Kvilleruds rec. av Anne Svanevik & Johan Fredrik Køste, Den store navneboken i detta nummer.) Också amatörer har gett sig in på ämnet. Till dem får man räkna Aftenpostens journalist Arne Bye, som enligt titelbladet "samlet og redigert" föreliggande bok om namnsdagar och märkesdagar i Norge.

Navnedager og merkedager riktar sig till den stora norska allmänheten som nu förväntas fira namnsdag. Boken har pocketbokformat och är illustrerad med kalendariska tecken ur runstavar. Den saknar paginering, men en sådan blir kanske överflödig, då sidorna följer almanackans kronologi och längre sammanhängande texter saknas så när som på förordet på en knapp sida.

Boken är uppställd så, att på varje uppslag ryms fyra dagar. För varje dag anges först de namn som föreligger i den nya norska namnsdagskalendern. Därefter följer en kort etymologisk beskrivning av namnet och sporadiska uppgifter om namnens ålder, spridning, bruk och frekvens. Är det en helgdag med ett eget namn, redogörs kort också för dess ursprung samt folktraditioner kring den. Artiklarna avslutas med en presentation av helgonnamnet och helgonet i den gamla kalendern (1911), t.ex. för den 8 oktober: "Demetrius. Han forkynte evangeliet i sin Hjemby i Serbien, ble fengslet uten lov og dom og deretter drept."

Artiklarna har Bye tidigare, under år 1989, publicerat i form av namnsdagsrutor i Aftenposten. Det förklarar delvis de korta, ofta korthuggna satserna och de ställvis kontextlösa biografiska beskrivningarna. Det ar enorm detaljinformation som trängts samman på dessa sidor: föga nytt och mycket gammalt, från när och fjärran, mytologi, etymologi, martyrium. Här finns säkerligen någonting "til glede og nytte" (så i förordet) för många men också en hel del gammal skåpmat som gott kunde utgå eller ersättas, för att inte tala om en hel del sakfel eller felaktiga formuleringar som borde rättas till.

I stället för att öda rader på beskrivningar av hur romerska, anatoliska, syriska eller egyptiska martyrer halshuggits, stenats, piskats, torterats, stekts, ihjälrivits av lejon eller kastats i brunnar kunde exempelvis mer plats ha getts åt namn och händelser, som ligger norrmannen närmare och som betytt mer för den norska och nordiska namn- och kulturtraditionen, särskilt som det ofta finns outnyttjat spaltutrymme. Så kunde läsaren t.ex. informeras om att flicknamnet Gerd är hämtat ur Eddan, att det i den nordiska mytologin bars av Frejs sköna maka och att vi har E. Tegnér och H. C. Andersen att tacka för att Gerda kring sekelskiftet blev populärt i Norden. Att det keltiska namnet Niall mycket tidigt nått Island och att det sannolikt genom Njáls saga blev känt i det övriga Norden. Eller att Laila, som inte är ett finskt utan ett samiskt flicknamn, vann spridning genom novellen Fra Finmarken (1881), skriven av den norske prästen och forskaren i samiska språk J. A. Friis. De här uppgifterna kan utan större möda hämtas ur S. Allén & S. Wåhlins Förnamnsboken, R. Otterbjörks Svenska förnamn, O. Stemshaugs Norsk personnamnleksikon, K. Vilkunas Etunimikirja och E. G. Withycombes The Oxford dictionary of English Christian names. Men handböckerna lyser med sin frånvaro i Arne Byes inledningsvis presenterade källförteckning.

Det är svårt att redogöra populärt för etymologier, speciellt om man inte sitter inne med fackkunskaper. Det ger boken dessvärre många exempel på. Jag skall ta upp endast ett: Vanja. Om Vanja heter det: "Vanja er en russisk form av Johanne, utledet av det hebraiske guttenavn Jochanan (Herren är nådig). Det er også stavet Jehohanan". Nu är ju Vanja definitivt inte något ursprungligt femininum utan en diminutiv av det ryska Ivan, som ytterst återgår på det hebreiska Jochanan (Otterbjörk, Vilkuna). Att Vanja i Norge och Sverige kommit att uppfattas som flicknamn, är en annan sak. Namnet har tydligen förknippats med Anja och Sonja och inte med Tjechovs pjäs Onkel Vanja (1897).

Navnedager og merkedager avslutas, som brukligt är, av ett namnregister. Det är bra, för med hjälp av registret gör man snabbt ett överslag över vilka namn som finns upptagna i den nya norska namnlängden och dessutom på vilken dag resp. namn står. Namnen är ordnade i en enda alfabetisk lista. Här hade en tudelning på klassiskt vis i mansnamn och kvinnonamn i mitt tycke varit att föredra. Jag tänker exempelvis på alla invandrare, vilkas språkkänsla inte intuitivt säger vilket kön ett namn är knutet till. Också en nordbo kan vara betjänt av en uppdelning enligt kön. För mig är t.ex. Ane ett mansnamn, i dag visserligen mest känt som manifestation för korsordens "sagokung", och inte en sidoform till Anna. Vidare har vi bl.a. det nyssnämnda Vanja och de förbryllade parhästarna Arnljot m. och Bergljot f., som redan Terje Aarset gjort oss uppmärksamma på (i SAS 6,1988, s. 183).

Källa: Studia Anthroponymica Scandinavica 9(1991), s. 136-137.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]