Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Sture Allén & Staffan Wåhlin: Förnamnsboken. De 10000 vanligaste förnamnen

Marianne Blomqvist

Sture Allén & Staffan Wåhlin: Förnamnsboken. De 10000 vanligaste förnamnen. Tredje, utökade och reviderade upplagan. 323 s. Stockholm: Norstedts 1995. ISBN 91-1-955162-2.

När Sture Alléns och Staffan Wåhlins Förnamnsboken kom ut av trycket 1979, var den en sensation i den onomastiska världen. Aldrig förut hade en hel nations förnamnsskick databehandlats och presenterats i en för forskare och den stora allmänheten så lättillgänglig form. Vissa namns frekvenser överraskade mången läsare och namnbärare, andras bekräftade vad man länge haft på känn. Kronologiska och regionala variationer framgick, och på köpet fick man en bukett dalska gårdsnamn i funktion av personnamn. En andra upplaga (omtryck) utkom 1981.

Vid tiden för publiceringen av Förnamnsboken hade ett nyvaknat intresse för studier i personnamn spritt sig i Norden Allén & Wåhlin blev en guldgruva för forskarna som gjorde jämförelser framåt och bakåt i tiden. Med den vann också kategorisering av namn enligt grafisk form snarare än enligt uttal eller etymologi spridning. Också i små seminarieuppsatser om dopnamn inleddes källförteckningar i regel av Allén & Wåhlin.

Föräldrar tog boken till sig, den blev en bättre guide vid val av dopnamn än almanackan. Vid en forskarkurs i personnamn i Umeå 1983 upplevde jag en något originell användning av boken. Roland Otterbjörk hade vid en lunch lagt ut placeringskort vid kuverten, men han hade inte skrivit gästernas namn på dem utan siffror. Dessa visade sig återge frekvenserna för namnen på de inbjudna enligt Förnamnsboken. En som inte omedelbart hittade sin plats var gäst 96622.

Men åren går och statistik blir gammal, speciellt som folk blivit bortskämda med att medierna serveras dagsfärska nyheter belysta av tal, andelar och diagram. Också personnamnsforskningen går framåt och ställer nya krav på sina utövare. Efter tio år började man därför hoppas på en uppdaterad förnamnsbok. Den som likväl först stillade allmänhetens hunger efter namnfrekvenser och modenamn var journalisten Anders Malmsten, genom att 1991 ge ut Namnbok för 90-talet (se recension i SAS 10, 1992).

När så Förnamnsboken kommer ut i en tredje, utökad och reviderad upplaga är det med stora förväntningar man tar den i sin hand. Formatet på den visar sig vara detsamma som tidigare, men den är nu en aning digrare, utökad med 65 sidor. Den har också försetts med en preciserande underrubrik: "De 10000 vanligaste förnamnen". Den kännspaka, röda pärmen har likväl bytts ut och teckningen med den fyndiga repliken "av datatekniska skäl döper jag dig till 7755" har fått vika för en röd- och vitrutig babykolt. Marknadskrafterna råder också över onomastiken.

Materialet är givetvis nytt. Nu ligger förnamnen på alla svenska medborgare den 1 januari 1995 - tidigare 1 januari 1973 - till grund för undersökningen, sammanlagt 18,4 miljoner belägg. Eftersom det totala antalet belägg under de gångna 22 åren ökat med nästan en miljon, kan inte längre namn med minst tio bärare rymmas med, utan gränsen har dragits vid 19 bärare. Antalet olika namn har, som väntat, också vuxit, från 80000 till 149000. För tillskottet svarar, såsom författarna påpekar, dels fler invandrare, dels ett ständigt ökande antal ortografiska varianter av kända basnamn och kombinationer av dessa. Alltjämt är drygt hälften av de olika namnen unika.

Merparten eller drygt 200 av bokens sidor består nu liksom tidigare av de tiotusen - eller 10179 för att vara exakt - namnens frekvenser med uppgift om antalet bärare, kön, starkaste område, starkaste period och andel förstanamn. Ytterligare visar en kolumn antalet bärare 1973, varför man med lätthet själv kan fastställa om ett namn fått fler eller färre bärare sen början av 1970-talet.

Flertalet namn har naturligt nog ökat i antal, bland dem Emelie, Emma, Julia, Malin, Sara, Alexander, Andreas, Christoffer, Daniel och Robin, för att nämna några som varit aktuella på 1990-talet. Men det är inte heller svårt att hitta namn som minskat till följd av att de på senaste tid ratats som dopnamn. Till de sistnämnda hör bl.a. Agda 9717 > 3540, Anshelm 1151 > 412, Astrid 67410 > 49623, Gösta 70252 > 49386, Sigurd 16118 > 9913, Torsten 33955 > 25024 samt Karl 321408 > 247392 och Ada 3287 > l363. Att de två sistnämnda namnen upplevt en nedgång, torde ha bidragit till att de i tredje upplagan inta längre får figurera som typexempel utan har ersatts av paret Adam och Eva.

I det andra kapitlet upptas de hundra vanligaste namnen efter fallande frekvens. Tidigare togs endast 50 med. Jämför man listorna med varandra, i den mån de kan jämföras, märker man att stora skillnader inte skett. Maria och Erik leder fortfarande och endast 8-9 namn är nya bland de 50 i topp. Men då skall man komma ihåg att rangordningarna bygger på samtliga namn. För den som är intresserad av att veta vilka namn som är eller inte är på modet säger, listorna dessvärre inte mycket. Man frågar sig varför författarna inte för den här tabellen separerat förstanamnen, dvs. i de flesta fall tilltalsnamnen, från de övriga. Därmed hade de klarare gett läsarna information om bruket av namn. Mest saknar man en lista över favoritnamnen bland de år 1995 födda.

Det tredje kapitlet är nytt i upplagan. Det redogör för "betydelsen hos de 100 vanligaste namnen". Det är här fråga om ytterst korta, schablonartade etymologier som på intet sätt ersätter Roland Otterbjörks Svenska förnamn, som för övrigt också den småningom borde få en ersättare. Det förvånar en av författarna i det här kapitlet använder dubbla citationstecken kring betydelseuppgifterna, medan de i inledningen på professionellt vis nyttjar enkla.

Kapitel 4 och 5 innehåller listor som anger de 50 "mest typiska namnen" i olika regioner resp. olika perioder. Här kommer intressant regional och kronologisk variation fram, men samtidigt rätt mycket statistisk kuriosa, såsom att Gullie räknas som typiskt för Gotland (rangnr 49), genom att 4 av landets 102 Gullies finns där eller att Allvar (rangnr 17) var starkt på 1920-talet, genom att 41 av 106 herrar då fick den felstavade formen. Kunde man inte i det här sammanhanget också ha presenterat vilka namn som varit de 50 mest populära under 1900-talets olika decennier i olika regioner? Då hade t.ex. en gotlänning fått svar på frågan om hans föräldrar givit honom det på 1920-talet på Gotland mest omtyckta namnet eller inte.

De tvekönade namnen har - kanske inte oväntat - ökat i antal sedan 1973. Det sjätte kapitlet upptar en lista på drygt 300 namn som bärs av bägge könen. För tillväxten tycks inte minst namn burna av invandrare svara, såsom Chang, Ching, Chung, Dinh, Dong, Dung. Men kvar står också de i genren redan klassiska Andrea, Carol, Cay, Chris, Inge, Kaj, Kim, Louis, Maria och Tove och smekformer på -y och -ie. Frågetecken har jag satt efter Back, Busk, Daniels, Frost, Klockar, Nygårds m. fl. De förefaller snarare vara gårdsnamn i funktion av personnamn än tvekönade förnamn, speciellt som huvudlistan visar att de är starkast just i Dalarna.

Redan när den första utgåvan av Förnamnsboken utkom förvånades finländare över att kvinnor i Sverige kunde heta Kari, Matti och Olli. Här är det förstås inte fråga om direkt tvekönade namn utan om homonymer eller homografer som uppstått på olika språkområden. Finskans Kari (kortstavigt), som i Sverige bärs av 1934 män, går enligt Kustaa Vilkunas verk Etunimet tillbaka på det grekiska Makarios och skall således inte sammanhållas med Karin, såsom Förnamnsboken gör på s. 312. Den hänvisningen hade gällt det långstaviga, feminina, svensk-norska Kari. Fallet Kari/Ka:ri visar att uttalet inte är helt irrelevant vid kategoriseringen av namn. De finska mansnamnen Matti och Olli (uttalat med å-ljud) är i sin tur utvecklade ur Mattias resp. Olof, medan de kvinnliga varianterna är smekformer snarast av Matilda resp. Olivia (jfr SF).

Kapitel 7 upptar en förteckning över dalska gårdsnamn i ställning som förstanamn. Den har sedan 1973 blivit kortare. Borta är t.ex. Bengts, Bons, Brors, Byggmästar, Erkus, Flygar, Grev, Halvar, Hanses, Ivars, Mickels, Skinnar, Smids och Säb. Är det så att unga dalmasar och dalkullor börjar blygas för en gammal, särpräglad namntradition? Som efternamn lever de förhoppningsvis kvar, om inte i Dalarna så i varje fall i Österbotten.

De tre sista kapitlen, 8, 9 och 10, är nya för den tredje upplagan. De tar ur huvudlistan fram de namn som ökat resp. minskat med minst 50 %  sedan 1973 samt "almanackans" namn i alfabetisk ordning och efter fallande frekvens. Kapitlen om almanackan hade i mitt tycke vunnit på en nedbantning, för de 59 sidor de upptar blir rätt mycket en upprepning av information. De efterlämnar också en bismak av reklam för Svenska akademiens almanacka, för det är endast namnen i den som upptas, framgår det av s. 17. Sverige har dock för närvarande minst två almanackor med namnlängder.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att den nya utgåvan av Förnamnsboken förvisso innehåller en mängd intressant statistisk information om förnamnsskicket i Sverige - både för lekmän och forskare. Jämförelserna mellan den första och den tredje upplagan ger en bild av vad som hänt med Sverige under de senaste 22 åren, inte bara rent onomastiskt utan också socio-kulturellt. Gärna hade man likväl beretts möjlighet att gnaga lite mer onomastiskt kött av de statistiska benen.

Källa: Studia Anthroponymica Scandinavica 14(1996), s. 117-119.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]