Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Reviderad personnamnslag i Finland 1991

Marianne Blomqvist

1. Något om bakgrunden

Den 23 december 1920 godkändes i Finland en första lag som för samtliga medborgare reglerade antagande och ändring av släktnamn. Det var en snabblag som bereddes och behandlades omkring ett är och som trädde i kraft drygt en vecka efter att den stadfästs. Lagen om släktnamn 1920 kompletterades nio år senare av en paragraf i äktenskapslagen (§ 32), som gjorde det obligatoriskt för kvinnan att anta mannens släktnamn när hon gifte sig. Om hon önskade, kunde hon också bära ett s. k. dubbelnamn, dvs. det namn hon hade som ogift förenat med mannens namn, typ Harling-Kranck (jfr Blomqvist 1989, s. 134 f.).

På 1980-talet blev det dags att återgå till det gamla, dvs. att låta kvinnan få behålla sitt flicknamn när hon ingår äktenskap. Det blev möjligt i och med att släktnamnslagen 1985 godkändes. I motsats till vad fallet var med 1920 års lag, tog det den här gången betydligt längre tid, omkring tio år, att lotsa lagen i hamn. Den blev gällande den 1 januari 1986. (Se närmare Blomqvist 1987, 1988,1989.)

Den omstridda "jämställdhetslagen" hann vara i kraft endast ett halvt år, innan justitieministeriets nämnd för namnärenden, som enligt lagen fungerar som sakkunnigorgan i släktnamnsfrågor, fann det motiverat att ta initiativ till en revidering av lagen. Målet var att göra namnlagens tillämpning smidigare och därmed förkorta ansökningstiden och att minska myndigheternas arbetsbörda. Ansökningar hopade sig nämligen på myndigheternas bord. Vad släktnamnslagens beredare och stiftare inte kunnat förutse var, att debatten kring lagen hos allmänheten skulle väcka ett livligt intresse för namn och följaktligen också en ökad benägenhet att ändra namn.

Revideringsförslaget gick bl.a. ut på att en hel del ärenden som gällde namnbyte skulle bli anmälningsärenden och att vissa formuleringar i lagen skulle ses över. Dessutom föreslogs att den separata lagen om förnamn från 1945 skulle moderniseras för att svara mot dagens levnadsförhållanden och eventuellt tillsammans med släktnamnslagen bilda en enda lag.

Initiativet har nu resulterat i en rätt grundlig omarbetning av släktnamnslagen. Populärt kan man säga att släktnamnslagen 1985 och förnamnslagen 1945 slagits samman till en enda lag under rubriken namnlag. Juridiskt sett har den 8 februari 1991 Lag om ändring av släktnamnslagen (nr 253/91) stadfästs, varvid bl.a. lagens rubrik ändrats till namnlag. Den trädde kraft den 1 november 1991.

2. Tillägg och ändringar rörande släktnamn

Av namnlagens helt nya eller omarbetade paragrafer som gäller ändring av släktnamn är för den vanliga medborgaren förmodligen § 4-6, 8 a, 17 och 18 mest välkomna. Samtliga syftar nämligen till att göra det konkreta förfarandet vid namnändring enklare, snabbare och billigare.

De förstnämnda paragraferna underlättar namnbytet för föräldrar som vill ändra sina minderåriga barns släktnamn, till följd av att de själva av olika orsaker har eller har haft olika namn. Paragraf 8 a berör äkta makar som under äktenskapet vill anta eller avstå från ett dubbelnamn. Bytet förutsatte tidigare en skriftlig ansökan men kan nu åtgärdas genom anmälan. Byte kan likväl ske endast en gång under ett och samma äktenskap. I § 17 jämte förordning stadgas om ansökningar för vilka länsstyrelserna inte skall inbegära utlåtande av namnnämnden. Namnändringar för vilka utlåtande inte krävs behöver heller inte kungöras i den officiella tidningen (§ 18).

Vid sidan av nyssnämnda stadganden, som berör det tekniska förfarandet, innehåller namnlagen också ändringar av mer onomastiskt intresse. Jag skall gå närmare in på dem.

Släktnamnslagen 1985 begränsade möjligheterna att anta existerande släktnamn, om namnen inte funnits i den egna släkten. Å ena sidan fick man inte ta ett släktnamn som var "mycket allmänt", å andra sidan var de släktnamn skyddade som "enligt vad som är allmänt känt är vedertaget i viss inhemsk eller utländsk släkt".

Namnnämnden, till vars uppgift också hör att tolka lagen och garantera att den tillämpas lika i hela landet, konstaterade i ett tidigt skede att formuleringen "mycket allmänt" var diffus, eftersom det är svårt att fastslå vilket namn som skall klassificeras som "mycket allmänt" och vilket som bara "allmänt" (jfr Blomqvist 1989, s. 136). Samma måttstock kan exempelvis inte tillämpas på finska och svenska namn. Virtanen, som är det vanligaste finska släktnamnet, heter drygt 25000 individer, medan det svenska Johansson bärs av närmare 9000. Gränsdragningen kompliceras ytterligare av att ett namn ur rikssynpunkt kanske inte är speciellt frekvent men kan vara det på lokalnivå. Och det är ju i närsamhället namn i första hand används. Där bör de ha särskiljande funktion. En prövning i varje enskilt fall blev därför nödvändig. (Jfr nedan.)

Oklar var också ordalydelsen om de s. k. skyddade namnen (jfr Blomqvist 1989, s. 136). Lagberedarna hade uttryckligen inte avsett att alla släktnamn skulle vara skyddade, endast sådana "som kan anses uttrycka medlemskap av en viss släkt" (Propositionen 1984, s. 31). Också här ankom det på namnnämnden att tolka och pröva lagrummet. För den enskilda individen, som kände sig kränkt av att hans släktnamn antagits av utomstående, återstod i sista hand möjligheten att hos länsstyrelsen göra en anmärkning.

Vid tolkningen av begreppet "skyddat namn" utgick namnnämnden från befolkningsregistrets exakta frekvensuppgifter. Alla namn kom därmed att behandlas lika, oberoende av om de vunnit ryktbarhet i samhället eller inte. Flertalet medlemmar var vidare av den åsikten att ett släktnamn inte behöver tillhöra en enda släkt för att vara skyddat. Det kan tillhöra två, tre, kanske fler. I ett litet, släktkärt land som Finland är folk nämligen medvetna om att ett namn förekommer i olika delar av landet och man har rätt väl reda på vem som tillhör respektive släkt. Att låta helt nya släkter uppstå under redan existerande namn uppfattas därför som omotiverat, speciellt som de flesta sökande genom att forska i sin egen släkt med lätthet kunde finna namn som på nytt kunde tas i bruk - för att inte tala om alla gårdsnamn som kunde få funktion av släktnamn.

I propositionen till den nya namnlagen hade lagberedarna bytt ut formuleringen "vad som är allmänt känt är vedertaget i viss inhemsk släkt" mot "särpräglade släktnamn som i Finland finns antecknade i befolkningsregistret" (Propositionen 1990, s. 25). Namnnämnden fann den nya ordalydelsen lika odemokratisk, svävande och omotiverad som den tidigare. Hur definiera ett "särpräglat" namn?

Riksdagens lagutskott informerades om namnnämndens åsikt, och följden blev att det i namnlagens § 12 på tal om skyddade namn nu heter: "Såsom nytt släktnamn kan inte godkännas släktnamn som i Finland finns antecknade i befolkningsregistret". Därmed är alla lika inför lagen. Samtidigt kunde också ett av hindren för godkännande av nytt släktnamn helt strykas såsom varande överflödigt, nämligen den ovan diskuterade punkten "mycket allmänna" släktnamn.

Skyddade är, som av texten indirekt framgår, nulevande släktnamn i Finland. För utdöda namn och för utländska namn kvarstår däremot orden "allmänt känt" och "vedertaget i viss släkt". Här kan en mera löst formulerad regel vara på sin plats. Det skulle helt enkelt ställa övermänskliga krav på en myndighet, närmast på namnnämnden, att känna till eller ta reda på vilka namn som tidigare förekommit i hemlandet eller som bärs utomlands. Utländskt släktnamn kan de facto sägas åtnjuta dubbelt skydd hos oss, genom att man dels inte får anta kända utländska namn dels är förhindrad att anta ett namn som "i fråga om form eller skrivsätt står i strid med namnskicket här i landet".

Termen namnskick har nu funnit vägen in i lagspråket. Tidigare talade lagen om "språkbruket". Att det råder skillnad mellan bruk och skick, vet varje språkforskare.

Namnnämnden har rätt ofta haft anledning avslå ansökningar med stöd av momentet "som står i strid med namnskicket här i landet". I integrationens kölvatten tycks nämligen ett ökat intresse för utländska namn följa, speciellt för engelska och tyska. Men också översättningar mellan landets två officiella språk kan aktualisera momentet i fråga. Jag skall nämna ett exempel.

En helt finskspråkig person med det svenska släktnamnet Enqvist ville byta till ett finskt och föreslog översättningen Yksoksa (fi. yksi '1' + oksa 'kvist'). Namnnämnden förordade inte ansökan, eftersom tvåledade svenska släktnamn av den typ sökanden bar i regel bildats till naturbetecknande leder: träd-, blom-, terrängbeteckningar osv. Också finska översättningar har följt det mönstret. Räkneord i primära släktnamn är däremot hämmande. I ortnamn förekommer räkneord då och då, såsom i Tredjebacken, Tvåstenarna eller Yxpila av fi. yksi '1' + pihlaja 'rönn', men de har sällan fått funktion av släktnamn. Ett namn som Yksoksa bryter med andra ord mot våra namnbildningsprinciper.

Släktnamnslagen 1985 har tillämpats på personer som har "hemvist" i Finland, i praktiken finska medborgare men också t.ex. andra nordbor bosatta i Finland. Den följer vad man kallar domicilprincipen och inte nationalitetsprincipen.

För islänningar bosatta i Finland har släktnamnslagen medfört olägenhet, eftersom lagen krävt att "var och en skall ha ett släktnamn", medan islänningarna i regel saknar släktnamn och i stället enligt gammal, nordisk sed använder patro- och metronymikon. I namnlagen har det här förbiseendet rättats till, och en islänning med hemvist i Finland kan härefter åberopa isländsk namnlagstiftning, t.ex. när hans/hennes nyfödda barn skall registreras.

Under den senaste tiden har det förekommit att nygifta, som kanske först behållit sina respektive släktnamn, senare velat ta ett gemensamt släktnamn. Men makarna har inte kunnat komma överens om vems namn de skall välja, mannens eller hustruns, och har då försökt kompromissa på så sätt, att de ansökt om ett nytt namn som de bildat till leder i sina respektive namn. Ett fingerat exempel är Stål och Järv, som kunde ge ett nytt släktnamn Ståljärv eller Stål-Järv eller eventuellt vice versa.

Att sammanskriva två existerande släktnamn hör inte till finländsk namntradition. Däremot påträffas i det finländska släktnamnsförrådet en del äldre ärftliga bindestrecksnamn, t.ex. adelsnamn som Hisinger-Jägerskiöld och Yrjö-Koskinen, reminiscenser från nationalismens dagar såsom Gallen-Kallela och Aspelin-Haapkylä samt gårdsnamn som fått funktion av släktnamn såsom Stor-Pellinen och Yli-Marttila. Vid sidan av dem förekommer de i inledningen nämnda, icke-ärftliga dubbelnamnen, typ Harling-Kranck.

Namnnämnden har inte ansett det motiverat att låta sammanskrivningen av två släktnamn vinna större spridning, när sökandenas enda anförda skäl till namnbyte är att få ett gemensamt släktnamn. Den har heller inte funnit det ändamålsenligt att låta antalet ärftliga bindestrecksnamn växa, av den enkla anledningen att de är opraktiska för både bärare och brukare Om namntypen bleve populär, skulle samhället en generation senare drabbas av en mängd icke-ärftliga dubbelnamn som Stål-Järv-Stor-Pellinen. De första beläggen har redan sett dagens ljus.

Den nya namnlagen upptar därför en ny punkt bland de allmänna hindren. Den föreskriver att man inte "utan synnerliga skäl" får anta ett släktnamn som man bildat genom att förena två släktnamn.

3. Tillägg och ändringar rörande förnamn

Stadgandena i förnamnslagen från 1945 återkommer i den nya lagen i reviderad form som kapitel 6 a. Av den gamla lagen kvarstår stadganden som att man får ha högst tre förnamn, att man inte får anta "olämpliga" namn, att man inte får ge pojkar flicknamn och flickor pojknamn, att syskon eller halvsyskon inte får bära samma namn, såvida det inte kombineras med ett annat förnamn osv.

Nyheter i lagen är framför allt följande:

Domicilprincipen gäller nu också vid ändring av förnamn och inte nationalitetsprincipen. Det betyder att i Finland fast bosatta utlänningar, t.ex. adoptivbarn, flyktingar, återflyttare och andra som lever på utländskt pass, får på sin boningsort byta förnamn och kan göra det samtidigt som de eventuellt byter släktnamn.

Åldern för när man får ansöka om förnamnsbyte har också justerats. Enligt den gamla förnamnslagen måste man ha fyllt 18 för att själv få ansöka om förnamnsbyte, medan en 15-åring sedan 1986 själv kunnat ändra sitt släktnamn. Alltsedan 1986 har föräldrar heller inte kunnat ändra ett barns släktnamn utan barnets samtycke, om barnet fyllt 12 år. T.o.m. före fyllda 12 har det haft rätt att yttra sig i saken, om det varit "så utvecklat att avseende [kunnat] fästas vid dess vilja". Förnamnslagen gav inte minderåriga någon talan alls. De här missförhållandena har nu rättats till, så att samma villkor och ålder gäller för byte av såväl för- som släktnamn.

Paragraf 32 b, som förtecknar de allmänna hindren för godkännande av förnamn, har fått ett nytt första moment. Det är lånat ur släktnamnslagens motsvarande moment och stadgar att man inte utan skäl får anta "namn som i fråga om form eller skrivsätt står i strid med nam[n]skicket här i landet. (jfr ovan). Den gamla lagen talade endast om "språkvidrigt" namn.

Slutligen är det värt att nämna att fyra typer av namnändringar, för vilka man tidigare varit tvungen att skriftligen söka ändring hos länsstyrelserna, nu har blivit anmälningsärenden. De räknas upp i § 32 c. Det gäller för det första fall då man har endast ett eller två förnamn och vill ta ytterligare något, sammanlagt dock högst tre, för det andra den motsatta proceduren, dvs, att man vill avstå från något namn. Minst ett förnamn måste man dock ha. För det tredje kan man ändra ordningsföljden på sina förnamn, och för det fjärde kan man foga till eller avlägsna bindestreck. Möjligheten att ändra förnamn med stöd av den här paragrafen begränsas till en enda gång.

4. Några kommentarer

Den nya lagen som nu trätt i kraft hade lagberedarna velat kalla för- och släktnamnslag. Lagutskottet fann likväl den benämningen klumpig och föredrog det kortare namnlag, trots att ortnamn, firma- och varunamn inte omfattas av lagen. Namnforskarna hade föreslagit personnamnslag, men deras sakkunskap blev som synes inte i någon instans beaktad.

Lagens syfte, att förenkla ändringsproceduren och minska myndigheternas arbetsbörda, kommer inom nära framtid säkerligen i viss mån att uppfyllas. Men när man har löst ett problem, brukar nya dyka upp. Det är också vad som skett med namnlagen. Jag skall ta upp endast två problem. Det ena berör antagande/ändring av förnamn, det andra den svenska översättningen.

Alla med hemvist i Finland kan nu, såsom ovan framgått, hos befolkningsregisterföraren på sin hemort anmäla att de vill foga till eller avlägsna ett förnamn eller endast ett bindestreck. För de sökande är det bara att fylla i ett av de många formulär myndigheterna tillhandahåller. Men på registerföraren ställs fler krav. Han frågar sig nu: Vad räknas som ett namn och vad som tre, då lagen säger att bindestreck mellan "två förnamn" kan tillfogas eller slopas? Får en Anna-Stina Brita Helena avlägsna bindestrecket i det första namnet och måste hon samtidigt avstå från ett namn, för att det totala antalet förnamn skall bli tre? Och räknas allt detta som en enda namnändring? Förordningen ger dessvärre inga klara direktiv.

Registerföraren skall vidare i dag mer än tidigare ta ställning till om ett namn är ett mansnamn eller kvinnonamn, vilket är en aktuell fråga, eftersom dagens föräldrar gärna tycks vilja nyskapa originella förnamn. Dessutom skall han avgöra om det föreslagna namnet överensstämmer med namnskicket i landet. Hur gör han det? Jag förmodar att det i de flesta fall görs på känn, i något fall kanske med hjälp av litteratur i ämnet (Vilkuna 1988, Kiviniemi 1982, Otterbjörk, Allén & Wåhlin 1979), i kvistiga fall rådfrågar han Nimitoimisto (Finska namnbyrån) eller hänskjuter det till namnnämnden.

Problemet är, att någon aktuell lista över acceptabla finska och svenska förnamn i Finland inte finns att tillgå, en lista som också visade vad som företrädesvis är mansnamn, vad kvinnonamn. Namnforskarna vet på basis av databehandlat material, att omkring 34000 förnamn är i bruk och att en stor grupp förekommer hos båda könen. 119 finska förnamn bärs rentav av minst tio män och kvinnor, bland dem Aino, Hille, Rauni, Varma och Vieno (Kiviniemi 1982, s. 175, 192 ff.). Men hur sprida denna kunskap till myndigheterna och den stora allmänheten?

Olika instanser föreslog, när revideringen av släktnamnslagen inleddes, att en riktgivande förnamnsförteckning skulle uppgöras, en datalista som efter hand kunde kompletteras. Namn som finns upptagna i den skulle registerförare utan vidare godkänna, dessutom kunde den bättre än almanackan fungera som handledning och inspirationskälla för intresserade.

Ärendet stötte likväl på patrull hos justitieministeriet, som ansåg att en sådan "kunde försvåra en naturlig utveckling av förnamnspraxis" (Propositionen 1990, s. 17).

Namnnämnden planerar ta upp frågan på nytt. Man får hoppas att den oro och osäkerhet som nu råder ute på fältet i kombination med insikten om att en lista betydligt skulle minska myndigheternas arbetsbörda skall få ministeriet att ändra åsikt.

Ett annat problem är den svenska översättningen av lagen, förordningen och propositionen. Den får lågt betyg. I den svenska versionen stöter man nämligen på i stort sett alla fel en medelmåttig översättare brukar göra sig skyldig till: skrivfel (jfr nam[n]skick ovan), ordfel, klumpiga formuleringar och stilbrott. En sats får belysa situationen.

I § 32 b, där det stadgas om hinder för godkännande av förnamn, heter det i den finska bastexten att man inte får ta ett släktnamn som förnamn, såvida det inte är "isän tai äidin etunimestä muodostettu poika- tai tytärloppuinen nimi". I den svenska lagtexten talas det felaktigt om "ett namn som har härletts från faderns eller moderns förnamn och som slutar med ordet son eller dotter".

Den översatta satsen innehåller två fel. För det första är son och dotter i farsnamn och morsnamn inga fristående ord utan namnleder, vilket det finska originalet helt korrekt anger. På svenska brukar den här relationen uttryckas "som slutar på -son eller -dotter". För det andra är muodostaa 'bilda' och johtaa 'härleda' inte samma sak. En korrekt översättning av satsen vore således "ett namn som är bildat till faderns eller moderns förnamn och som slutar på -son eller -dotter".

Något tillspetsat kunde man alltså påstå, att en finlandssvensk som vill ge sin dotter förnamnet Christersdotter dels borde kunna härleda namnet för att få ta det, dels kunde skriva det på gammalt sätt, nämligen Christers dotter.

Källor och litteratur

Summary

Marianne Blomqvist
Revised personal names legislation passed in Finland in 1991

On 8 February 1991, the Parliament of Finland passed an Act Amending the Family Names Act. As well as iconstituting a revision of the Family Names Act 1985 (cf. Blomqvist in SAS 7), the new legislation incorporates a revised form of the Forenames Act 1945. The law, which has the new short title of the Names Act (Namnlag), came into force on 1 November 1991.

The new law was primarily intended to streamline the application of the Family Names Act, to modernize the Forenames Act, and to reduce the workload of the authorities concerned.

Simplifications have been introduced, in the sense that some routine changes of name, for which a written application to the provincial administration used to be required, can now be effected merely by notifying the local population registrar.

The provisions of certain sections of the 1985 Act have also been made more precise. For example, the protection afforded to family names in Finland, which used to apply, somewhat unclearly, to a family name "adopted by a particular native family", has been broadened to cover "any family name recorded in the population register in Finland".

The provisions of the old Forenames Act, now incorporated in Chapter 6 a of the Names Act, have been adapted to present-day conditions and brought into line with the corresponding provisions on family names. Among other things, the domicile principle, and not the nationality principle, now applies with regard to changes of forename, and the ages at which individuals can apply to change their name and at which they have a right to be consulted on the matter have been lowered.

The new Names Act had not even had time to take effect before shortcomings were discovered in it. A revision of this revision is therefore planned. In Finland, laws are written in Finnish and translated into the country's other official language, Swedish. Deficiencies in the Act even include linguistic errors in the Swedish version.

Källa: Studia Anthroponymica Scandinavica 10(1992), s. 91-98.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]