Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Förnamn, almanackan och namnsdagsfirande

Marianne Blomqvist

Hurudana förnamn finlandssvenskarna burit genom tiderna känner vi rätt väl till genom skriftliga källor. Materialet från medeltiden är knappt, men det växer ju längre framåt i tiden vi kommer, och i dag vet vi tack vare datoriseringen exakt vilka olika förnamn medborgarna i Finland valt under 1900-talet och vilka namnens frekvenser, förekomst som första-, andra- eller tredjenamn, fördelning på kön, per län m.m. varit.

De medeltida dokumenten visar att fornnordiska namn, sådana som vikingarna bar och som är kända från runstenar, hör till de äldsta i vårt namnskick. De fornnordiska förnamnen var ofta tvåledade, såsom Gunnar, Holger, Ragnvald, Thorsten, Bothild, Gunborg, Ingegerd och Sigrid. Lederna i namnen innehåller inte sällan ord med krigisk innebörd. De beskrivs närmare i Vängåvan i samband med förklaringar till ursprunget till enskilda namn. Också ett antal enledade förnamn påträffas, t.ex. Björn, Bo, Sven och Ulf. Smeknamn av typen Gulle, Sigge och Tobbe är inga språkliga nyheter utan användes redan av vikingarna. Som exempel på personer som i medeltida dokument omtalas från våra svenskbygder med nordiska namn kan nämnas en nybyggare Tobbe i Tjöck 1303, en förtroendevald Olaff Finwidzson i Sund på Åland 1410, en Inge Olsson i Ingå 1447 och en Gudhmundh i Wijcken i Korsholm 1491.

Ett förnamnsförråd förblir likväl inte länge konstant på en ort. Det växlar, ofta på grund av främmande inflytande. Inspirationskällor och mode som påverkat namnskicket i Svenskfinland har för det mesta kommit från kontinenten, väster- och söderifrån, men under det senaste seklet också från finskan. Något riktigt genuint finlandssvenskt förnamn har vi inte, om man undantar det av Tove Jansson myntade My.

Den första stora omställningen i historisk tid i förnamnsförrådet skedde i samband med kristendomens införande. Hedniska förnamn kom under senmedeltiden stegvis att ersättas av kristna namn såsom Johannes, Jakob, Petrus, Andreas, Mattias, Paulus, Benedictus, Laurentius, Nicolaus, av vilka många fick inhemska, folkliga former. Benedictus utvecklades t.ex. till Bengt, Gregorius till Grels, Laurentius till Lars och Nicolaus till Nils. Vid 1500-talets mitt, då Gustav Vasas skattelängder uppgjordes och man får en helhetsbild av vad folk hette, bar det stora flertalet av allmogen i Sverige och Finland kristna namn. Från fornnordisk tid överlevde endast ett fåtal, bl.a. Erik, Olof och Knut. Att just dessa tre klarade sig, berodde på att de fått status av helgonnamn.

Hanseaterna försåg oss med tyska namn eller namnformer: Bertil/Bertel, Fredrik, Herman, Klaus, Konrad, Sigfrid, Walter, Wilhelm och inte minst Henrik, som ju blev ett synnerligen populärt namn hos oss till följd av att det bars av vår första biskop, sedermera S:t Henrik. Under 1600-talet, inte minst under 30-åriga kriget, knöts nya kontakter med Tyskland. Till de kulturella nymodigheter som följde med dem hörde också en ny namnskatt bestående av bl.a. Berndt, Ernst, Evert, Fromhold, Georg, Lorenz, Otto, Reinhold och Werner - inte det kungliga Adolf att förglömma.

Också senare kulturella och politiska strömningar i samhället satte sina spår i namnen. På 1700-talet ser man t.ex. hur den franska smaken spred namn som Lovisa och Charlotta, i högre ståndskretsar ett och annat Annette och Emilie. Hundra år senare stod Emil, Eugen, Josefina och Napoleon i tur.

Under senare hälften av 1800-talet fick vi överlag många impulser från främmande kulturer. Förutom de nyssnämnda franska modenamnen tog vi till oss tyska nyheter som Bruno och Valfrid, Emma och Ida, ryska som Alexander, Alexandra, Olga och Vera - och för första gången i vår historia engelskt importgods som Alfred, Arthur, Alice, Edith och Ellen liksom ett flertal smekformer på -y: Hardy, Harry, Emmy, Fanny, Jenny och Nanny.

Men den fornnordiska kulturen blommade också upp på nytt, kanske som motvikt till det främmande. Med nyskandinavismen återkom många vikinganamn och också nya namn bildades, bland dem Hulda och Milda. Från de nordiska grannspråken lånade vi in Bjarne, Leif, Ove, Tryggve, Eivor, Hjördis, Solveig, Synnöve m.fl.

Ungefär samtidigt med nyskandinavismen vaknade intresset för den finska kulturen. Liksom skandinaverna sökte sina rötter i den fornnordiska hjältediktningen, gav den finska folkpoesin finnarna stoff. Också i svenskspråkiga familjer gavs barn under senare hälften av 1800-talet namn ur Kalevala eller nybildade finska namn som Armas, Ilmari, Onni, Aili, Aino, Helmi och Saima. Men den namngivningen upphörde med språkstriden.

På 1900-talet har antalet olika förnamn som finlandssvenskarna använt ökat ytterligare. Det kommer sig främst av de många dubbelnamnen, Karl-Erik, Karl-Johan, Johan-Erik osv., och av att namn stavas på ett flertal olika sätt. Den grafiska formen avgör nämligen i dag vad som räknas som ett respektive olika namn. Så är t.ex. Karl och Carl, Erik och Eric olika namn. Under 1900-talet har finlandssvenskarna hittills använt drygt 14000 olika förnamn. De tio populäraste förnamnen ca 1900-1990 totalt sett (dvs. om samtliga namn inberäknas oberoende av deras placering i namnkombinationen) har följande varit:

Erik

Anders

Maria

Anna

Karl

Vilhelm

Margareta

Sofia

Johan

Henrik

Elisabet

Elisabeth

Johannes

Gunnar

Linnea

Johanna

Mikael

Lars

Helena

Ingeborg

På senare tid har det blivit nästan regel att det första namnet fungerar som tilltalsnamn, medan de övriga för en rätt osynlig tillvaro i det dagliga livet. Modenamnen hittar man därför främst bland förstanamnen. Följande lista visar vilka förstanamn finlandssvenskarna favoriserat på 1980-talet. Av listan framgår att endast några av 80-talets modenamn, nämligen Johan, Mikael, Anders, Anna, Johanna, Maria och Sofia, återfinns bland topparna i frekvenslistan över samtliga namn i bruk ca 1900-1990:

Johan

Daniel

Linda

Heidi

Jonas

Fredrik

Anna

Sofia

Andreas

Mikael

Johanna

Malin

Niklas

Anders

Maria

Jessica

Kim

Jan

Jenny

Nina

Inspirationskällorna till våra förnamn kan vara många. Bibeln har t.ex. länge varit en rik källa att ösa ur, medan skönlitteraturens gestalter egentligen först på 1700-talet började tjäna som förebild. Att ge sina barn namn efter personer som verkligen existerat, dvs. att uppkalla, gjorde redan vikingarna. Också den traditionen lever vidare. Vi namnger fortfarande barn efter släktingar, faddrar eller bekanta. Kungligheterna fortsätter också att utöva en viss dragningskraft, men de har fått konkurrens av filmens, musikens och idrottens idoler.

En liten skrift som i några hundra år varit finländarnas hjälpreda vid val av namn är almanackan. Den innehåller ett begränsat men centralt namnförråd. Almanackan var ursprungligen en astrologisk-medicinsk hustavla som gav råd om när och hur man skulle åderlåta sig. Stegvis försågs den också med annan nyttig information, i slutet av medeltiden bl.a. med namnlängden ur den katolska kyrkans helgonkalendrar. Förteckningen över helgon- och martyrnamn kvarstod, märkligt nog, i de nordiska almanackorna också efter reformationen. Och den utgör fortfarande stommen i dagens namnlängd. Namnlängden i våra almanackor genomgick nämligen inga genomgripande förändringar på 1600-, 1700- och 1800-talet. Det var först 1908 som vi efter rikssvensk förebild kraftigt reviderade den genom att slopa en mängd föråldrade helgonnamn och i deras ställe ta in världsliga förnamn i gängse bruk. Crispina, Hegesippus, Hyginus och Nicephorus fick stryka på foten för Bror, Fjalar, Jarl, Dagny och andra. Vi fick därmed en s.k. profan namnlängd. Den var vi tillsammans med Sverige ensamma om i världen. Så sent som 1989 följde Norge vårt exempel.

I Finland har almanackornas namnlängd sedan 1908 med jämna mellanrum anpassats efter namnbruket, närmare bestämt inför åren 1929, 1950, 1964, 1973, 1989 (den finska 1984) - och nu senast 1995. Den finlandssvenska almanackan 1995 kommer i jämförelse med sin föregångare att uppta 63 nya namn, medan 18 byter dag och 8 stryks. Bland de nya namnen kan nämnas Andrea, Diana, Janina, Jessika, Pernilla, Sabina, Veronika, Andreas, Ben, Dennis, Fred, Jesper, Jonatan, Robin, Sebastian och Tobias.

I Vängåvan anges de namn som ingår i den finlandssvenska almanackan med stora bokstäver och fet stil. Efter namnet nämns inom parentes ungefär hur många finlandssvenskar som burit namnet i fråga på 1900-talet (exakt uttryckt, hur många belägg som påträffats bland finlandssvenskar som levde åren 1965-1991). Ibland upptas också vanliga sidoformer till almanackans namn, vilka likväl inte ingår i almanackan. Sådana skrivs med små bokstäver och fet stil. Också deras frekvenser anges. Som exempel kan nämnas MARTA (630), Martha (411) den 26 juli. Frekvenserna är hämtade ur Marianne Blomqvist, Personnamnsboken, 1993 (Oy Finn Lectura Ab).

Avsikten med almanackans namnlängd och revideringer av den är att så många som möjligt skall kunna fira namnsdag, en tradition som vi hyllat i några hundra år. Vårt namnsdagsfirande torde nämligen ha sina rötter i katolsk tid, för det är en katolsk och ortodox sed att fira helgondagar och de ur dem utvecklade namnsdagarna, medan protestantiska trossamfund mera betonat födelsedagen Det äldsta kända belägget på det svenska ordet namnsdag är från 1619 och ungefär lika gamla är de äldsta bevarad namnsdagsverserna.

Namnsdagssederna kom förmodligen från Sverige till oss. Till en början var det i högreståndskretsar och i städerna som man uppvaktade släktingar och bekanta på. namnsdagen, men småningom spred sig firandet också till landsbygden. Uppvaktande bestod i sång och hurrande hissande och deklamation och ibland sköts det skottsalvor. Zacharias Topelius dagböcker ger en en ganska god inblick i hur namnsdagsfirandet gick till i stadsmiljö på 1800-talet. På Kristinadagen 1836 hann han uppvakta rentav tre Christinor i Nykarleby. Den första blev uppsjungen och -skjuten redan kl. 6 på morgonen!

Namnsdagsverserna, som lästes eller sjöngs, kunde också överlämnas till jubilaren i form av en namnsdagstavla på vilken dikten var vackert textad och prydd med blommor och girlander. Illustrationen på nästa sida visar en gratulationstavla från Ekenäs från 1800-talets mitt. Namnsdagskort började vi skicka först kring senaste sekelskifte.

Källa: Vängåvan. Födelsedags- och namnsdagsbok, 1994, s. 5-9.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]