Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Leden FÄLT i svenska släktnamn i Finland

Marianne Blomqvist

1. Inledning

En av de många leder med vilka svenska släktnamn har bildats är FÄLT. Den ingår i enledade namn och som för- och efterled i tvåledade namn men saknas, i varje fall i Finland, som huvudled i avledda namn.

FÄLT hör inte till de vanligaste lederna i svenskt släktnamnsskick. Noreen, som i Vårt språk 5 (1904, s. 426) redogör för antalet olika släktnamn i den svenska rikstelefonkatalogen 1901, upptar visserligen leden -feldt på sjunde plats bland efterlederna med 189 olika släktnamn. Men det är skäl att lägga märke till att han i leden inkluderar 9 olika grafiska varianter. Han konstaterar att namnen i gruppen "trots sitt stora antal [har] en synnerligen ringa frekvens".

Av en sammanställning jag (Blomqvist 1990 b) gjort över de 1000 vanligaste svenska släktnamnen i Finland 1970 framgår, att endast tre FÄLT-namn får plats i den, nämligen det enledade Fält med rangnr 342 och de två tvåledade namnen Åkerfelt och Blomfelt med rangnr 717 resp. 848 (se närmare 3.1).

Syftet med den här studien är att närmare undersöka de svenska släktnamn i Finland som innehåller namnleden FÄLT. Jag anlägger följande aspekter på ämnet: I hur många olika namn ingår leden och hur många personer bär dessa namn? När och hur kan namnen ha bildats? Kan man se en kronologisk, social och geografisk variation? Vilket modersmål har eller har namnbärarna haft?

2. Källor, material, avgränsning

Materialet för studien har jag främst hämtat ur Folkpensionsanstaltens datalistor från 1970, som består av dels en alfabetisk lista över samtliga finländares släktnamn, dels en lista med släktnamnen ordnade efter fallande frekvens, dels en baklängeslista och ytterligare en lista som upptar namnbärarnas personsignum, födelseort, boningsort m.m. Baklängeslistan har varit till ovärderlig hjälp, genom att jag av den direkt fått fram släktnamn med en viss efterled.

Utvecklingen från 1970 fram till 1990 har jag försökt följa upp med hjälp av Befolkningsregistercentralens frekvensuppgifter. De saknar likväl slutledsregister, varför det varit ytterst svårt att spåra nya belägg med efterleden -FÄLT.

1970 års datalistor omfattar samtliga finska medborgare, med andra ord såväl i Finland som utomlands bosatta. Hur många av dem som var närvarande resp. frånvarande framgår inte. 1990 års listor upptar däremot de här kategorierna var för sig och ytterligare bl.a. antalet utländska medborgare i Finland. I mitt material för 1990 har jag valt att ta med endast namn på i Finland bosatta finländare för att få en bild av vilka namn som är etablerade i landet. Siffrorna för FÄLT-namnen 1990 blir därmed en aning lägre än om samtliga belägg hade beaktats.

Appellativet fält stavades i äldre tider på ett flertal olika sätt: felt, fält, feldt, fäldt, fällt, fälth (SAOB F 2077-2085). De fyra förstnämnda onografiska varianterna återfinns i dagens släktnamn i Finland, därtill formen felth. I enlighet med officiell praxis i landet utgår jag från den grafiska principen, när det gäller att skilja mellan homonymer och olika namn. Åkerfeldt, Åkerfelt och Åkertfält räknas därmed som olika namn.

Skrivningen feld har jag tolkat som en tysk manifestation för 'fält'; field som dess engelska motsvarighet. Då jag beaktar endast svenska namnbildningar, har jag uteslutit namn i vilka de här lederna ingår. Ett mindre antal finländare bär sådana namn, t.ex. Feldmeier och Bloomfield. Många av dem är bosatta utomlands.

Speciellt är det finländska adelsnamnet Blåfield, utt. blå:fjeld (jfr Släktnamn i Norden, s. 20), som sin stavning till trots inte är engelskt utan bildat till sv. fjäll, äldre stavning fiäld, field 'fält ( i vapensköld, sigill, dekoration o.d.)' (SAOB F 694). Ätten bär ett djurhuvud i blått fält i sitt vapen (Finlands adelskalender). Namnet står adelsnamn på -felt nära (se närmare nedan).

Dubbelnamn av typen Järnefelt-Jansson har utelämnats. De visar vilka namnkombinationer gifta kvinnor valt, men några nya FÄLT-namn bidrar de inte med.

Obeaktade blir också två f.d. soldatnamn som är bildade till ett sammansatt appellativ, vars förled innehåller elementet fält, nämligen fältmarsch 'musikstycke avsett att reglera marscherande truppers gång' (SAOB F 2095). Namnen är Fältmarsch och Fältmars.

Släktnamnen Åkerfeldt, Åkerfelt och Åkerfält kunde också tolkas som bildade till ett sammansatt sbst., dvs. åkerfält. Min uppfattning här är likväl att släktnamnen bildats efter mönster av de övriga FÄLT-namnen och att de med andra ord som namn är tvåledade. Att man eftersträvar en "betydelse" hos släktnamn och att namn därmed till formen sammanfallit med appellativ, är inte ovanligt. Man kan jämföra med namn som Björkkvist, Eklöf och Rosenblad.

3. Släktnamnsleden FÄLT i Finland

3.1 Frekvenser av namn och namnbärare

1970 förekom det i Finland 130 olika släktnamn med leden FÄLT. Namnen bars av 2597 personer. Fram till 1990 hade antalet olika namn sjunkit till 84 och antalet namnbärare till 2229, men samtidigt hade åtminstone tre nya namn tillkommit, vilket gör att minst 133 olika FÄLT-namn funnits i Finland under de senaste drygt tjugo åren. Se tabell 1.

Antalet olika namn är överraskande stort och överraskande många namn har få namnbärare (jfr Noreen ovan). Det här beror till en del på att etymologiskt sett samma namn kommit att skrivas på olika sätt. Ortografisk variation möter främst i efterleden men också i förlederna.

Vacklande skrivsätt förekommer än i dag, trots att lagen påbjuder fasta släktnamn. Belysande är att under arbetets gång en familj Bifelt genom länsstyrelsens beslut officiellt ändrat sitt namn till Bifeldt (Diarienr 02079 222 90 121).

Förenade man namn som etymologiskt hör samman, vore antalet olika FÄLT-namn 1970 endast 94 mot 130 då ortografiska varianter beaktas.

1970 bars inte mindre än 47 namn av endast 1-2 personer. Dör en eller två namnbärare, flyttar de utomlands eller byter de namn, reduceras antalet släktnamn lätt. Det är också vad som skett. En minskning med 29 namn från 1970 till 1990 beror exempelvis på att namnbärarna bosatt sig utomlands, närmast i Sverige, medan 20 namn helt dött ut. Nedgången, kan man tillägga, återspeglar i viss mån också utvecklingen bland finlandssvenskarna över lag.

För merparten av namnen svarar de tvåledade med senare leden FÄLT: 124 olika namn 1970, 77 år 1990. Tvåledade namn med rörleden Fält- finns det 1970 två olika, 1990 tre olika. De enledade är fyra under båda undersökningsperioderna.

Tabell 1.
Antalet olika släktnamn i vilka namnleden FÄLT ingår 1970 och 1990 samt antalet namnbärare.

 

1970

1990

Namntyp

namn

namnbärare

namn

namnbärare


Feldt
Felt
Fäldt
Fält
Fält-
-feldt
-felt
-felth
-fält

1
1
1
1
2
35
68
1
20

78
40
76
400
34
257
1569
2
141

1
1
1
1
3
15
48
 
 14

65
43
70
335
31
206
1359
  
120


Sammanlagt

130

2597

84

2229

Utvecklingen från 1970 till 1990 präglas alltså av namndöd. Men nykomlingarna Fältklint och Björkfelt visar att leden ännu är produktiv. Det är också skäl att påpeka att alla enskilda namn inte uppvisar sjunkande siffror, utan att några, bland dem Svenfelt och Järnefelt, rentav vuxit.

De tio i topp åren 1970 resp. 1990 är följande: Fält (400;335), Åkerfelt (186;162), Blomfelt (153;134), Granfelt (99;80), Brofelt (89:54), Svenfelt (86;112), Lindfelt (80;60), Feldt (78;65), Järnefelt (75;79) och Brofeldt (63;72). Totalt bärs de tio vanligaste namnen de två undersökta åren av 1309 resp. 1153 individer eller i stort sett av hälften av alla bärare av ett namn på FÄLT under nämnda år.

3.2 Namnens ålder, ursprung och sociala fördelning

Det visade sig vid närmare analys av FÄLT-namnen att det föreligger en rätt klar relation mellan å ena sidan namnens ålder och ursprung och å andra sidan namnbildarnas/namntagarnas sociala ställning. Det är därför motiverat att vid en analys beakta de här tre aspekterna samtidigt.

3.2.1 Adel

I inledningen nämndes att namn på -FÄLT allmänt taget inte hör till de högfrekventa på svenskt språkområde. Inom en viss samhällskategori under en viss period var de likväl mycket omtyckta, nämligen bland adeln under stormaktstiden. Det visar en undersökning av G. Utterström (1980, s. 12 och Tabell 4, s. 31; jfr Tegnér 1882, s. 24). Åren 1625-1720 togs bland nyadlade i Sverige inte mindre än 119 namn med senare leden -felt.

Tyska adelsnamn anses ha tjänat som förebild för svenskar och finländare som på 1600-talet nobiliserades och introducerades under ett släktnamn. Särskilt framhålls de tvåledade ortnamnen, som betecknat gods, slott och borgar, men som sekundärt fått funktion av släktnamn. Till de efter tyskan präglade namnen brukar också felt-sammansättningarna föras. (Se Tegnér 1882, s. 22 ff.; Modéer 1967, s. 119 ff.; Utterström 1980, s. 22 och passim.)

När det gäller de svenska FÄLT-namnens ursprung förefaller det mig som om man borde räkna med många inspirationskällor. Direkt kopiering efter existerande tyska namn är bara en. Man skall t.ex. inte glömma de danska förebilderna. En mycket känd ätt, som tillhörde den danska uradeln, var Ulfeld(t), av vilken en gren naturaliserades i Sverige 1664 (Elgenstierna VIII, s. 487 f).

Det är också skäl att se närmare på appellativet fält. Det är ett ord som lånades in på 1500-talet från tyskan men som av SAOB:s betydelsebeskrivningar och belägg att döma vann större spridning först under 1600-talet (Söderwall; SAOB F 2077 ff.). 30-åriga kriget gjorde det tydligen till ett modeord.

Det militära fält hade ett vitt betydelsespektrum: från 'slagfält' till 'terräng', 'krig, tjänst vid fälthären', 'slag, fälttåg', 'armé', 'krigshär', 'läger' och 'del av en kanon som sträcker sig från mynningen till kammaren eller tappstycket'. För Gustav II Adolfs militärer, som kanske rentav stridit vid Breitenfeld 1631, måtte fält har varit ett centralt begrepp. Av de adliga felt-namnen, som togs under stormaktstiden, hade också, visar det sig vid närmare kontroll, 38 % tagits i slutskedet av eller kort efter 30-åriga kriget.

Fält har också haft en fredligare innebörd, förutom 'åker' den heraldiska 'fält i vapensköld' (ä.b. 1619, SAOB F 2080). Den betydelsen delar fält med fjäll (jfr Blåfield ovan). Att också den heraldiska innebörden hos ordet kan ha aktualiserats hos nyadlade, har påpekats redan av Tegnér (1882, s. 23; jfr Utterström 1980, s. 22). Relationen mellan namnets innebörd och vapensköldens heraldiska utformning blev hos oss bestående ända tills adlandet upphörde i början av detta sekel (se Blomqvist 1990 a, s. 147).

Tyskt inflytande, både onomastiskt och appellativiskt, ligger således bakom stormaktstidens felt-namn. Skogekär Bergbo hade kanske också dem i tankarna, när han 1658 i Thet swenska språketz klagemål skaldade: "Hwem Adels Nampnet gifwes, / Ehurudant thet är, /Thet effter Tyskan skrifwes, / som them nu är så kär." (SAOB s.v. adelsnamn; Svenska kvinnor och män 6, s. 359 f.).

Sex av namnen i mitt material är adelsnamn, nämligen Armfelt, Granfelt, Grotenfelt, Järnefelt, Kuhlefelt och Tandefelt. Alla ätter härrör från 1600-talet: Kuhlefelt adlades 1645, Armfelt 1648, Tandefelt 1650, Järnefelt 1651, Grotenfelt 1677. Ätten Granfelt adlades visserligen först 1756, men den ansåg sig ha fått löfte om frälse redan 1656 och släktnamnet, som också existerade som ofrälse namn, antogs på 1600-taletl. (Elgenstiernas och Carpelans ättartavlor.)

Samtliga nobiliserades för sina militära insatser. Av finländskt ursprung var Granfeltarna och Tandefeltarna, av tyskt ursprung Järnefeltarna ( < Kehldunck), Kuhlefeltarna, som först kallade sig Kugelfelt ( < Siwers) och Grotenfeltarna ( < Groth), medan Armfeltarna har jämtländska rötter.

Ytterligare förekommer i materialet ett namn Korpenfelt som visat sig tillhöra en släkt som på 1600- och 1700-talen var hemmansägare och militärer i Tavastland. Släkten påstod sig ha fått löfte av Karl XII om adelskap men blev inte trodd. (Kyrkoböcker för Asikkala; Ramsay 1909, s. 239 f; Lewenhaupt 1921, s. 354; Blomstedt 1982, s. 475 ff.).

Folkpensionsanstaltens lista upptar också ett belägg för namnet Edelfelt. Det måste enligt min mening tolkas antingen som en felskrivning av Edfelt eller som en plagiering av adelsnamnet Edelfelt, som hos oss dog ut 1934 (Carpelan, Ättartavlor).

Vidare kan nämnas att det i Finland före Stora ofreden förekommit ytterligare 12 ätter med ett namn på -felt. De hade tjänstgjort i finländska regementen under 1600-talet och ägt frälsejord i landet, men är numera utdöda. Bland dem kan nämnas Brennerfelt, Crantzfelt, Falkenfelt och Grönfelt, som adlades redan 1613 och därmed synbarligen är den äldsta felt-ätten. FÄLT-namn har med andra ord varit väl representerade bland första ståndet i äldre tid i Finland.

3.2.2 Soldater

I officerarnas fotspår gick manskapet, i den bildliga bemärkelsen att de kunde tilldelas eller lägga sig till med adligt klingande namn. Efterbildningen uppfattades tydligen av den privilegierade klassen som ett intrång, varför kungen i ett brev 1752 påbjöd att "ryttare, dragoner och soldater [icke måge] bruka adeliga släkters namn". (Se Wahlberg 1990, s. 54 och där cit. litt.)

"Fina", om än inte alltid adliga namn, hittar man gott om i generalmönsterrullorna från 1700-talets Finland. Olav Panelius (1984, s. 195), exempelvis, nämner från Nylands och Tavastehus dragonregemente namn som Frögdendahl, Lüttermarck och fyra exempel på -feldt: Ekfeldt, Landsfeldt, Kanckfeldt och Qvickfeldt.

Också Pirjo Mikkonen (1986, s. 62 f.) framhåller att tillnamn bland soldater i Tavastehus regemente kunde ha ädel klang och att felt-namnen var förhållandevis vanliga. Hon anför bl.a. Blomfelt, Pampenfelt, Reenfelt, Rosenfelt, Steenfelt och Åfelt.

Jag har på genealogisk väg försökt komma underfund med i vad mån 1970 års finländska FÄLT-namn återgår på gamla soldatnamn.

Till min stora överraskning har jag lyckats återföra omkring tjugo namn på rotesoldater eller dragoner, trots att det förflutit 200 år och i vissa fall mer sedan de gavs. Genom ytterligare släktforskning kunde man förmodligen komma ännu fler på spåren. Jag skall nämna dem jag kunnat knyta till en eller flera soldater och ytterligare ta upp några som med sannolikhet återgår på någon soldat.

Av österbottniskt ursprung är endast två namn: Grundfeldt (Majorens kompani) och Flinkfelt (Livkompaniet). Av dem lever dock endast det senare kvar i Österbotten, medan det förra genom utflyttning sedan förra hälften av 1800-talet blivit ett Helsingforsnamn (kyrkböcker Laihela och Vasa; Wanne 1947, s. 130). Ett tredje namn, Liljenfeldt, påträffas i dag i Österbotten, men det har på omvägar, från Tammerforstrakten via Sverige, kommit till slättbygderna (kb Messukylä; släktutredning i familjens ägo).

De nyländska beläggen är betydligt fler: Bifel(d)t (Bromarv; släktutredning), Dunderfel(d)t (Orimattila), Kankfelt från Borgåtrakten (jfr Panelius ovan), Numfeldt (Helsinge kompani 1780-talet och Tusby 1804; enligt Panelius a.a. ursprungligen bildat till bynamnet Numminen i Mäntsälä), Ramfelt, vars förfader var regementssadelmakare vid dragonregemenet på 1790-talet, Renfelt - Renfält (Lappträsk och Nurmijärvi), Stenfelt (Sammatti), Åfelt och Åfeldt i Karislojotrakten härstammande från en, möjligen två dragoner-soldater vid Lojo resp. Raseborgs kompani och Åkerfel(d)t (dragon i Pojo 1740-talet).

Namnet Brofel(d)t kan ha olika ursprung. Det finns den kända prästsläkten, vars anfader anses vara en torpare i Idensalmi i mitten av 1700-talet (Carpelan 1903, s. 275 f.; Colliander, sp. 562). Man stöter också på regementskvartermästare med detta namn under 1700-talet (Wirilander 1953, s. 164, 250 f), och i 1800-talets början dyker del upp en stalldräng Matts Andss Brofelt på Malmgård i Pärnå som möjligen var f.d. soldat (kyrkböcker).

Namnet Grönfel(d)t kan också ha olika härkomst, men i Åbotrakten förefaller de att gå tillbaka på dragonerna Georg Grönfeldt (1740- och 50-talet), Thomas Grönfeldt (1760-talet) och/eller Johan Grönfeldt, som ännu 1845 omtalas som "afsked. soldatenkl." i Nådendals kyrkböcker (jfr Lindqvist 1990, s. 14). Som dragonättlingar torde de åtta personer i landet med namnet Stockfelt också kunna räkna sig. Stamfader var antagligen dragonen Thomas Stockenfeldt, bosatt i S:t Bertils i slutet av 1700-talet.

Namnet Kjöllerfeldt, som ännu 1970 förekom i Åbo men som numera är utdött i landet, kan föras tillbaka på en smed- och hovslagarmästare Mathias Köllerfeldt, död i Tavastehus 1787 (kb Tavastehus; Hougberg 1895, s. 86 ff.). Också det namnet kan ha burits av en soldat. En soldat Erik Johansson Köllerfelt påträffas nämligen 1779 vid Eura kompani vid Björneborgs infanteriregemente.

De tio personer i Finland som i dag heter Ropsfelt - Roppsfeldt vill man gärna sammanhålla med ett soldatnamn Råpsfeldt, som kan beläggas vid Livkompaniet vid Björneborgs läns infanteriregemente 1779. Namnet är så pass originellt att det förefaller osannolikt att det uppstått separat på annat håll.

Ett möjligt soldatnamn är också Rydenfelt, vars äldsta påträffade förfäder, Daniel och Arved Rydenfelt, fr.o.m. 1740-talet omtalas som styvsöner på ett hemman i Jaakkima i Karelen.

En sen utlöpare till ett soldatnamn är Fridfelt, som tas av en dräng, en utomäktenskaplig son till en soldatdotter, när han 1845 gifter sig.

Soldatnamn är också det enkla FÄLT, som redan i 1700-talets rullor stavas på ett flertal olika sätt. Man påträffar namnet i de flesta infanteri- och dragonregementen i Finland; man vågar påstå att det i likhet med Hurtig. Örn, Lilja o.a. hör till standardnamnen inom ett kompani. (Jfr t.ex. Ekman 1954, s. 4; Petander 1973, s. 142; Lindqvist 1990, s. 39 f.)

3.2.3 1900-talsnamn

Förutom adelsnamnen och soldatnamnen kan man i materialet urskilja en tredje grupp som har det gemensamt att de är yngre, vanligtvis bildade kort före eller strax efter släktnamnslagen 1920, som ju påbjöd att alla medborgare i landet inom ett år skulle ha ett visst släktnamn. Drygt 30 olika namn har visat sig vara tagna i början av 1900-talet.

Till Österbotten har jag spårat Ahlefelt (Esse), Armfelt (Kristinestad), Backfält (Nedervetil), Bergfeldt (Pedersöre), Blomfelt (Lappfjärd), Byfält (Kronoby), Dalfält (Pedersöre), Edfelt (Purmo), Hagfält (Nedervetil), Janfelt (Munsala), Lindfelt, Lindfält (Larsmo; Nedervetil; Pedersöre), Ljungfält (Nedervetil), Nyfelt (Larsmo; Nedervetil), Sandfält (Nedervetil), Sundfelt (Jakobstad), Svenfelt (Kronoby), Åkerfelt (Larsmo).

Bland ålänningar och åbolänningar påträffar man Axfelt (Eckerö), Bergfelt (Houtskär), Björkfält (Brändö), Egenfelt (Lumparland), Stenfelt (Korpo), Stjärnfelt (Eckerö), Strandfelt (Iniö), Strandfält (Brändö), Svanfelt (Saltvik), Widfelt (Kimito), Åkerfelt (Houtskär).

Nyländska är Jungfelt, Lönnfel(d)t och Lövenfält, tagna i Lovisatrakten.

De österbottniska namnen har i huvudsak tillkommit på landsbygden, ibland i samband med lägenhetsskiften. Oftast har det varit fråga om byte av namn och, såsom några informanter påpekat, för att "det låg i tiden att byta" och framför allt att "byta bort hemmans- eller son-namnet". Det är samma företeelse som jag redan tidigare iakttagit på andra håll i Österbotten (Blomqvist 1988, s. 74 ff., 228 f., 233 ff.).

Av intervjuerna har jag dragit den slutsatsen att namnen närmast bildats efter modell av tidigare tvåledade namn. Leden -FÄLT har varit ett alternativ bland många men ett ovanligt alternativ, vilket också eftersträvats. Till hemmansnamnet Byskata i Kronoby bildades sålunda kring 1920 både släktnamnet Bystrand, Bystedt och Byfält; till gårdsnamnet Dalabäcken i Pedersöre förutom Dalfält också Högdahl och Dalin, och till gårdsnamnet Svennas i Larsmo Svenfelt och Svenlin (muntl. meddel.; mantalslängder 1922).

I någon mån har namnbildarna inspirerats av sbst. fält 'åker', vilket stavningen med ä kanske antyder. Gårdarna som t.ex. familjerna Byfält och Dalfält bebor vetter mot öppna åkerfält, men inget som skulle bära namn på -fält. Ortnamn med senare leden -fält är, såsom Gunilla Harling-Kranck visat (1990, s. 78), rätt sällsynta i det finlandssvenska ortnamnsförrådet. Man skall väl beträffande de unga släktnamnen på -fält därför resonera som så, att de som valt ett sådant namn troligen funderat på olika alternativ men stannat för fält-varianten, dels för att den råkat vara betecknande för eller associerat med hembygden, dels för att den uppfattats som ovanlig.

På Åland och i Åbolands skärgård förefaller åkerfält i mindre utsträckning ha tjänat som motiv. Idén till namnbyte har man snarare fått vid besök i Stockholm och Åbo.

För lovisabornas del kan man inte komma ifrån att herrgårdarna i Pernå kan ha spelat en roll. Armfelt, Edelfelt, Järnefelt m.fl. var kända namn i trakten.

Vilka inspirationskällorna än må ha varit, är det ett faktum att några av de på 1900-talet nytagna släktnamnen helt eller delvis sammanfaller med gamla, svenska adelsnamn. På Riddarhuset i Stockholm introducerade ätter är bl.a. Ahlefelt, Arenfelt, Bergenfelt, Lindsfelt, Ljungfelt, Stiernfelt, Svanfelt och Åkerfelt. Lövenfält saknas, men dess svenska kusin Leijonfelt finns däremot upptaget.

3.3 Namngeografi

Man upptäcker också en förenande länk mellan å ena sidan namnens ursprung, ålder och sociala hemvist och å andra sidan namnens geografiska utbredning.

Medlemmar av de adliga ätterna har i allmänhet levt och verkat i de sydliga delarna av landet, såvida de inte befunnit sig i krigiska eller fredliga uppdrag utomlands.

På i stort sett samma områden eller i de forna Åbo och Björneborgs, Nylands och Tavastehus, Nyslotts och Kymmenegårds län påträffar man också de flesta soldatnamnen i fråga. Det var här som indelningsverket först genomfördes (Luukko 1967, s. 638-645) och här som namnen bäst överlevt. Flyttningsrörelser har naturligtvis förekommit och i likhet med andra migranter har också soldatättlingar sökt sig till tätorterna i söder.

En detaljstudie av utbredningen av dagens enledade namn FÄLT (se karta 1) visar att omkring 80 % av namnbärarna bor i de nämnda länen. På Åland och i Norra Karelens län saknas de däremot. Orsaken antar jag för Ålands del är, att landskapet militärt sett var underställt amiralitetet (Luukko 1967, s. 529, 645) och att namn som FÄLT uppenbarligen inte lämpade sig för båtsmän (se kyrkböcker för t.ex. Eckerö, Finström och Saltvik). I Norra Karelen igen kom indelningsverket aldrig att genomföras helt och därmed gavs heller inte soldatnamn systematiskt (se kyrkböcker för t.ex. Libelits och Pielisjärvi). Då fara var på färde tillgreps där i stället utskrivningar och man gick "man ur huse" (Saloheimo 1976, s. 341 ff.: 1980, s. 23 ff.).

Men hur skall man förklara att Vasa län och speciellt de svenskspråkiga socknarna på ett namn när saknar FÄLT-namn från indelningsverkets dagar? Det enda autoktona belägget är Flinkfelt. De 31 belägg som finns i länet på det enkla Fält förekommer alla i finska socknar eller har kommit till trakten med inflyttare.

Ett skäl är kanske att roteringen infördes sent, först 1733. Men något vägande skäl är det knappast, eftersom soldatnamn mera sällan gått i arv sedan 1700-talets början. Ett annat skäl vore att namn på -FÄLT inte gavs lika ofta i de österbottniska kompanierna som i de sydliga. Det är en sak som närmare borde undersökas. Helt främmande har de inte varit. Enbart i Laihela under senare hälften av 1700-talet stöter man förutom på Grundfeldt (jfr ovan) på belägg som Kråkfelt, Renfelt, Rutfelt och Wittfelt (kyrkböcker).

I någon mån förklaras avsaknaden av att två av socknarna, Pedersöre och Kronoby, inte ställde upp rotesoldater, utan timmermän för flottan med stationering i bl.a. Karlskrona (Tegengren 1943, s. 318-346). FÄLT-namn aktualiserades inte här (se kyrkböcker), lika litet som på Åland.

En hypotes som jag vill lägga fram är att soldatnamn i svenska Österbotten över lag inte gått i arv i samma utsträckning som i andra delar av landet. Man hade här konkurrerande namngivningsprinciper, bl.a benämning efter hemman och gård. Soldatnamnen var kanske heller inte populära, ansågs inte "vackra" och "fina", och soldaterna hade kanske värvats från andra orter och stannade inte kvar efter 1810, då den svenska armén upplöstes. Det här är intryck jag fått då jag studerat släktnamnsskicket i Vasatrakten (jfr Blomqvist 1988, s. 69 f.), men de har möjligen större giltighet. Hypotesen borde prövas.

När man ser på den geografiska utbredningen för de på 1900-talet nytagna namnen, märker man att de vunnit spridning framför allt i de trakter som saknar eller är fattiga på adelsnamn och soldatnamn på -FÄLT. Det förvånar kanske, men har vid närmare eftertanke sin naturliga förklaring. Några informanter har nämligen påpekat att deras far och farfar sökt ett ovanligt namn, och ovanliga var i deras hemtrakter bl.a. FÄLT-namnen. Samtidigt kunde man kanske beskriva de österbottniska, åländska och åboländska FÄLT-namnen som sena ekon av adelsnamn i småbrukar-, fiskar- och sjöfararbygder.

3.4 Namnbärarnas modersmål

Leden FÄLT har varit produktiv vid bildning av svenska släktnamn i snart 400 år. I ett tvåspråkigt land betyder detta inte utanvidare att namnlagarna varit eller namnbärarna är svenskspråkiga. Adeln i vårt land har som känt varit flerspråkig (jfr Blomqvist 1990, s. 151 f.), om än svenskan ofta varit huvudspråket för den. När den finska nationalismen vaknade på 1800-talet, spred den sig också till adeln. På 1900-talet har man betonat sin finskhet bl.a. genom att förfinska sina släktnamn, också inom adelsätterna. Bland felt-namnen noterar man att t.ex. Järnefelt bytts ut mot såväl Jerimo, Keto, Rauanheimo som Rauta-aho, medan en gren av Granfelt förfinskat sitt namn till Kuusi och en gren av Grotenfelt blivit Kotkatlahti (adelskalendern).

Rotesoldaterna i finska socknar var i regel finskspråkiga, men i den svenska armén gav befälet dem mestadels svenska namn. Därför har större delen av dagens bärare av ett soldatnamn med leden FÄLT finska som modersmål.

1900-talsnamnen bildades av svenskspråkiga och är i dag ännu i huvudsak svenska, om namnbärarna bor i Österbotten, på Åland eller i den åboländska skärgården. Men äktenskap över språkgränsen brukar åstadkomma förskjutningar i språkbruket i en familj till majoritetsspråkets fördel. Så har också skett familjer med FÄLT-namn.

4. Slutord

Studien av FÄLT-namnen visar hur en namntyp tas i bruk på 1600-talet i samhällets högsta skikt, bland officersadeln - och närmast efter främmande förebild - , hur den därifrån sprider sig till meniga inom armén, till rusthållen och soldattorpen, och hur den omkring 300 år efter det första belägget i landet når de österbottniska, åländska och åboländska stugorna. Det är kronologisk, social och geografisk variation i sino prydno.


Karta 1. Den geografiska utbredningen av namnel Felt (40 belägg), Fält (400 belägg), Feldt (78 belägg) och Fäldt (76 belägg) länsvis. Förkortningar: K = Kuopio län, Ky = Kymmene län, L = Lapplands län, M = S:t Michels län, MF = Mellersta Finlands län, N = Nylands län, NK = Norra Karelens län, T = Tavastehus län. U = Uleåborgs län, V = Vasa län, Å = Landskapet Åland, ÅB = Åbo-Björneborgs län.

LITTERATUR

Marianne Blomqvist:
The element FÄLT in Swedish family-names in Finland

The paper deals with the element FÄLT in Swedish family-names in Finland. In 1970 the element was contained in 130 different family-names that were borne by a total of 2,597 individuals. From a historical point of view it is an element that was originally reserved for the use of the nobility, particularly the officer-class (Kuhlefelt, Tandefelt), but which later spread into use among dragoons and soldiers (Flinkfelt, Liljenfeldt). At the beginning of the present century it experienced a renaissance, but this time among seamen, farrmers and the lower middle class (Byfält, Sundfelt).

Källa: NORNA 50(1992), s. 191-207.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]