Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Ny almanacka i Sverige

Marianne Blomqvist

I artikeln presenteras den reviderade namnlängden som utgör
grunden för den rikssvenska almanackan för år 1993. Vid
revideringen av den rikssvenska namnlängden har en del
gamla namn fallit bort och i stället har det bl.a. kommit in
nya finska och engelska namn. Marianne Blomqvist är
engagerad i arbetet med namnlängden i den finlandssvenska
almanackan. Hon är biträdande professor i nordiska språk
vid Helsingfors universitet.

Att ett år går till ända och att ett nytt närmar sig, påminner oss höstlöven och mörkret om - men också bokhandlarnas hyllor med nästa års almanackor. I Sverige ser innehållet i almanackan för 1993 inte helt lika ut som under de gångna åren, såvida man inhandlar en av Esseltes utgåvor. Där finns nämligen en stor nyhet: en reviderad namnlängd. För omarbetningen svarar en sakkunnigkommitté som har bestått av namnforskare och språkvårdare. Huvudansvaret har vilat på fil.lic. Per Henningsson.

Det är inte lätt att revidera en namnlängd, om man vill följa de principer som utkristalliserat sig under århundradens lopp. Det bör man i alla fall göra, om man vill att en så traditionsrik och för vår kultur betydelsefull institution som namnlängden och det med den förknippade namnsdagsfirandet skall leva vidare.

Att hålla fast vid traditionen brukar därför vara reviderarnas princip nummer ett. Och traditionen är som bekant lång i namnlängdens fall, genom att den går tillbaka ända till medeltiden och den katolska kyrkans helgonkalendarium.

Helgon och martyrer

Inom katolska kyrkan firades och firas fortfarande minnet av helgon och martyrer. Då namnet på dem som 'var värda en mässa' antecknades i kalendariet och minnesdagarna småningom blev fasta, uppstod en namnlista eller vad som på svenska har kallats en namnlängd. Den längden stannade märkligt nog kvar i vår almanacka efter reformationen, trots att all helgondyrkan upphörde. Att så skedde berodde förmodligen på att folkets vardag så till den grad hade inrutats av de katolska minnesdagarna att reformatorerna fann det omöjligt att avlägsna dem. Bertelsmäss, Ersmäss och Mickelsmäss var inte endast märkesdagar för svensken och finländaren, utan de hade blivit fasta tidsbegrepp. Vid Bertelsmäss skulle bonden t.ex. så sin råg, och vissa andra dagar skulle han noga iaktta väderleken. En gammal väderspådom som vi ännu känner till och som anger tiden enligt helgonkalendern är Anders braskar, julen slaskar. Det vill säga att om det är kallt på Andersdagen den 30 november, blir det töväder till jul.

Under reformationens första århundraden skedde vissa förändringar i namnlängden i den svenska almanackan. Bland annat kom bibliska namn in och ett och annat martyrnamn ersattes av namn på medlemmar ur kungahuset. T.o.m. ett och annat modenamn kunde få plats. Men den största delen av helgonnamnen stod kvar på sina gamla dagar: Birgitta den 7 oktober, alltsedan heliga Birgitta kanoniserats den dagen år 1391, Anders den 30 november, Erik den 18 maj, Knut den 13 januari osv.

Det faktiska namnbruket

En riktigt genomgripande omarbetning av den svenska namnlängden företogs först kring sekelskiftet. Den nya längden förelåg i almanackan för 1901, då Sverige fick en s. k. profan namnlängd. Det betydde att de sista helgon- och martyrnamnen som inte förekom i levande namnbruk lyftes ut, och in togs i stället förnamn som svenskarna gav sina barn. Inte mindre än 150 namn uteslöts, medan hela 177 nya namn bereddes plats.

Vid revisionen 1901 hyllades en ny princip: hänsynen till det faktiska namnbruket. Det var också en viktig princip, för utan den hade kanske namnsdagsfirandet dött ut i Sverige, såsom det gjort bl.a. i Danmark och på Island. Men genom att levande namn infördes i almanackan, kunde långt fler svenskar börja fira namnsdag. Man blåste således nytt liv i namnsdagsfirandet.

Rätten och ansvaret att ge ut almanackor hade i Sverige alltsedan 1747 varit ett privilegium för Kungliga Vetenskapsakademien. När Finland skildes från Sverige övergick ensamrätten i vår landsända på Åbo akademi och därifrån vidare på Helsingfors universitet. Sedan följde vi, som så ofta, svenskarna i spåren och reviderade grundligt vår almanacka. Året var 1908. Därmed var vi det andra landet i världen som fick en sekulariserad namnlängd. Efter oss har veterligen endast ett land följt, nämligen Norge. Det skedde så sent som 1989.

I motsats till Sverige har vi i Finland med jämna mellanrum sett över almanackans namnförråd: 1929, 1950, 1964 osv. I Sverige blev 1901 års namnlängd däremot gällande ända fram till 1972, då Vetenskapsakademien fråntogs privilegiet. Efter 1972 har Sverige egentligen inte haft någon officiell namnlängd. Den gamla längden dröjde sig kvar i de flesta almanackor, men olika utgivare kompletterade den med nya namnförslag.

Ett interregnum inträdde således i den svenska almanackans historia. Det blev fritt fram för vem som helst att ge ut almanackor och namnlängder. Följden var att ingen namnlängd längre hade officiell status och att namnsdagsfirarna började bli alltmer förbryllade av olika varianter som stod till buds.

Men under de tjugo år som gått sedan dess har marknadskrafterna i Sverige sållat fram ett almanacksförlag som nu de facto har fått monopol på utgivningen av almanackor. Det förlaget är Esselte. Redan 1986 gav Esselte Almanacksförlag ut "Nya namnsdagskalendern" med ett förslag till ny namnlängd, sammanställt av den kände personnamnsforskaren Roland Otterbjörk. Förslaget från år 1986 har nu grundligt omarbetats och föreligger i förlagets almanacka för 1993, som sedan några månader tillbaka finns till salu hos bokhandlarna.

Traditionella namn står kvar

Esseltes sakkunniga har vid revideringen såsom väntat hyllat principerna tradition och levande namnbruk. Man har sålunda bevarat en hel del medeltida helgonnamn, kungliga namn från seklers lopp och nordiska och främmande namn från 1800-talet. Det är de gamla, stabila namnen som får stå kvar, dem som svenska folket vant sig vid att hitta i almanackan och som fortfarande bildar stommen i svenskarnas förnamnsförråd.

Till dem hör sådana namn som Birgitta, Elisabet, Katarina, Margareta, Anders, Johan, Gustav och Lars. Genom att de också står kvar på sina gamla dagar, kan rikssvenskar och finlandssvenskar som bär de här namnen fira namnsdag samma dag. Bland de nordiska namn som fanns med 1901 och som ännu är i bruk, kan nämnas Göta, Svea, Frida, Hulda, Folke, Björn och Sven. Den enda tvånamnskombination som tillåts är, liksom hos oss, Gustav Adolf, som firas den 6 november.

Sekelskiftets namn moderna på nytt

Egentligen har förvånansvärt få namn strukits ur 1901 års almanacka. Det kanske visar hur traditionella vi är i vår namngivning. Dessutom har ju namn en tendens att komma igen. De kan vara lågfrekventa eller rentav mer eller mindre försvunna i två eller tre generationer och så dyker de upp på nytt. I födelseannonser kan man också se att flera av sekelskiftets modenamn nu har kommit tillbaka: Charlotta, Edit, Ida, Amalia, Amanda, Sandra osv.

Men vissa namn har inte fått förnyat mandat. Till dem hör Eufemia, Götilda, Holmfrid, Napoleon, Nikodemus och Teofil. Helt utdöda är de här förnamnen likväl inte i Sverige. Sture Alléns och Staffan Wåhlins Förnamnsboken, som redovisar förnamnsfrekvenser i Sverige 1973, upptar nämligen 392 Götildor och 2737 Napoleoner. Men eftersom de flesta var födda kring 1900, kanske de inte längre gör anspråk på en plats i almanackan.

De nya namn som pockat på en plats i almanackan är framför allt engelska kort- och smekformer som via massmedierna erövrat Sverige. Hit hör Benny, Betty, Bill, Conny, Dick, Eddie, Willy, Dennis, Jerry och många fler. Vem som inspirerat i fall som Ronald, Ronny och Nancy, kan man naturligtvis spekulera i. Ronald och Ronny står i varje fall på samma dag, redan av den orsaken att de etymologiskt sett hör samman.

I den nya almanackan har man följt principen att namn som språkligt sett har samma ursprung kan dela dag. Ursprungligen fanns det i huvudsak endast ett helgonnamn per dag och därför också endast ett profant namn per dag. Men redan 1929 var tvånamnsprincipen rätt vanlig hos oss i Finland. Då delade t.ex. Erik och Erika dag, liksom Margareta och Greta.

Tvånamnslängd

När man låter sammanhörande namn stå på samma dag, blir det också plats för fler namn i almanackan. I Esseltes nya namnlängd tillåter man högst två namn per dag. Den är således en tvånamnslängd i motsats till 1986 års version som var en trenamnslängd. Men i och med att revisorerna dragit en gräns på rent formella grunder, tvingas de i många fall ge avkall på samhörighetsprincipen. Det är avkall som i en finländares ögon ibland ter sig mindre meningsfulla. Ett exempel får belysa situationen.

I Finland finns veterligen ingen fixerad gräns för hur många namn som kan tas in på en och samma dag, utan behovet får avgöra. Därför står hos oss exempelvis Birgitta och hennes "döttrar" Brita och Birgit på samma dag. Folk förstår därmed att de namnen har ett historiskt samband. I den svenska kalendern är det Britta som får dela dag med Birgitta den 7 oktober, medan Birgit och Britt flyttar fram några dagar, till den 13 oktober. Brita däremot får alls inte plats, trots att det enligt Förnamnsboken finns mer än 28000 Britor i Sverige. Sådana orättvisor tycks kunna uppstå, när formen och inte substansen styr.

Tvånamnslängden har också gett upphov till en ny princip, som egentligen endast för gott med sig. Enligt den kan man sammanföra allittererande namn, dvs. namn med begynnelserim, av olika ursprung. Så delar t.ex. Lage och Laila, Linus och Love, Vera och Virginia plats i den nya svenska kalendern. Allitterationen är ju känd och utnyttjad sedan tidigare, men den begränsades till namn av samma ursprung, såsom de tidigare nämnda Birgitta, Brita och Birgit.

Kungligheter och litteratur

Kungahusets medlemmar brukar, som nämnts, hedras av almanacksredaktörer. I mannaminne har också svenska döttrar och söner uppkallats efter kungligheter. Så har det varit, och så tycks det förbli. Karl, Gustav, Lovisa och Ulrika finns sedan gammalt i almanackan, något yngre är Oskar och Viktoria. Nykomlingar i 1993 års namnlängd är, som man väl kan gissa, Silvia och Madeleine. Det förra namnet delar dag med Sylvia, det senare får göra helgonkalenderns Magdalena sällskap.

Litteraturens gestalter brukar också kunna ge upphov till namnmode och därmed komma in i almanackan. Selma finns t.ex. i den svenska och finlandssvenska almanackan tack vare Ossians sånger och Frans Michael Franzéns Selmadikter. Hanna fick i sin tur spridning genom Runebergs dikt med samma namn, medan Tegnér bidrog till att göra Svea och Fritjof till modenamn. Ida, Hjalmar och Hulda svarade skillingtrycken för.

Dagens omtyckta författare heter Astrid Lindgren och Tove Jansson. Via deras böcker har figurerna Ronja och Lilla My blivit bekanta. Den 8 april är härefter i Sverige alla Ronjors dag, medan My kan ställa till med namnsdagskalas den 26 oktober. Pippi har däremot inte, kanske tvärtemot vad man trott, blivit frekvent som officiellt förnamn. Därför saknas det också i Esseltes almanacka. Men som vi vet är Pippi många flickors inofficiella smeknamn under längre eller kortare tid.

Nya utländska namn

Sverige har omkring en miljon invandrare. Blir de beaktade i Esseltes almanacka? Såvida invandrarna bär allmänt kända internationella namn som inlemmats i den svenska namnskatten, såsom André, Cornelia, Diana, Henry, Jennifer, Oliver osv., kan de känna gemenskap med den. I annat fall inte - på ett undantag när. Reviderarna har nämligen ihågkommit sina två infödda minoriteter: finnarna och samerna. Och därmed blir också den största invandrargruppen, våra landsmän, inkluderade.

Namn i listan som jag närmast uppfattar som finska är Aina, Eila, Maija, Ritva, Roine och Toini. Urvalet förvånar en kanske något. Det är inte Matti, Pekka, Juhani eller Liisa som fått komma med, utan något ovanligare namn. Förklaringen måste vara den att man ansett att Juhani eller Liisa lätt kan associeras med motsvarande svenska namn, medan t.ex. Aina, Ritva, Roine och Toini saknar svenska pendanger. Samerna representeras av Laila.

Det är som sagt ett grannlaga arbete att revidera en almanacka, genom att olika principer skall följas. Ibland kolliderar principerna och då gäller det att prioritera. I det stora hela tycker jag Per Henningsson lyckats lösa problemen på ett tillfredsställande sätt. Rikssvenskarna kan skatta sig lyckliga att de äntligen fått en almanacka med en namnlängd som är sakkunnigt och pietetsfullt gjord. Gammalt blandas smakfullt med nytt, och ung och gammal får möjlighet att fira namnsdag.

Källa: Språkbruk 1992:3, s. 7-10.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]