Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Finländska adelsnamn

Marianne Blomqvist

1. Inledning

Syftet med föreliggande studie är att ge en bild av de finländska adelsnamnens språkliga struktur. Med finländska adelsnamn förstås här 'namn burna av ätter introducerade på Finlands Riddarhus 1818-1918'. Ointroducerad adel och före 1818 utdöda adelsätter av finländskt ursprung beaktas således inte.

Materialet har samlats främst ur Tor Carpelans Ättartavlor I-IV (1942-1965), P.O. von Törnes Finlands Riddarhus 1818-1918 I-II (1926-1935) och urkunder i Riddarhusets arkiv.

De enskilda adelsätternas genealogier har mer eller mindre utförligt klarlagts av olika forskare och finns till stor del samlade i Carpelans nyssnämnda arbeten. Senare tillägg har publicerats i bl.a. Riddarhusets skriftserie Gentes Finlandiae och Genealogiska Sällskapets i Finland skrifter. I samband med släktutredningarna har i allmänhet också namnens ursprung påvisats och diskuterats. Klarlagda namnetymologier går jag inte närmare in på här utan hänvisar till tidigare forskning.

Onomastikerna har hittills i ringa utsträckning intresserat sig för de finländska adelsnamnen. Ett undantag utgör Gudrun Utterström, som i sitt arbete Tvåledade svenska adelsnamn under stormaktstiden (1980) också behandlat den finländska adelns namn.

2. Historik

Ärftliga släktnamn började som känt tas i bruk bland nordborna först mot slutet av medeltiden. Att bara släktnamn var en modeföreteelse, och som flertalet novationer hos oss hade också den kommit från kontinenten, närmast med hanseaterna.

År 1573 måste konung Johan III, när han gjorde upp sin ättartavla - 16 på fädernet och 16 på mödernet - fortfarande konstatera "att her i Swerige icke haffwer varitt icke heller är thet bruk som i fremmande landh medh tillnampnn eller Slecht-nampnn" utan att man har nämnts med "faders nampnet". Till undantagen hör, tillade han, de få släkter som nyligen har tagit sig ett släktnamn.1

Johan III:s beskrivning av namnbruket i riket passar också in på det finländska frälset. Flertalet riddare och svenner bar under medeltiden och på 1500-talet endast förnamn jämte patronymikon med tillägg av titel och ibland boningsort, t.ex. Niclis Olafson J Serkelax a wapn (1433), Clawes Henrixson, lagman j Syderf inne lagsagw (1490).2 Till de namn som började gå i arv hör Balk, Boije, Grabbe, Karpelain av Karpalainen - som senare fick formen Carpelan - Kurck och Tawast.3

För de rent finska förhållandena stämmer den kungliga beskrivningen däremot inte helt. Ärftliga släktnamn tycks nämligen ha förekommit redan under medeltiden bland finska borgare och bönder.4 Att två av frälsenamnen som tidigt gick i arv - Karpalainen och Kurck < kurki 'trana' - var finska, är således ingen överraskning utan exempel på ett existerande namnbruk.

Riddarhusets grundande 1626 i Stockholm kom att betyda en förändring i namnbruket i första hand bland adeln men småningom också i andra samhällsklasser. Den svenska Riddarhusordningen 1626 innehöll likväl inget egentligt påbud för adeln att anta släktnamn, vilket däremot den hundra år äldre danska förordningen gjorde, utan man utgick uppenbarligen från att ätterna, när de introducerades, skulle skriva in sig under ett visst släktnamn. Däremot ingick det en bestämmelse om att två ätter inte fick bära samma namn eller vapen, utan den som först upptagit namnet hade rätt att behålla det, medan en yngre släkt med andra ord måste välja sig ett annat.5

När ätterna skrevs in uppstod diskussioner mellan äldre släkter, som råkade bara samma namn, om vem som skulle få behålla det. Släkten Jägerskiöld (nr 79)6 hette exempelvis ursprungligen Jägerhorn, men tvingades 1689 byta, de två andra ätter, nämligen Jägerhorn af Spurila (nr 5) och Jägerhorn af Storby (nr 19), åberopade förstahandsrätt till namnet.7

Namnskyddet gällde explicit endast inom adeln, vilket påpekats av olika författare.8 Genom att det förr inte förelåg något entydigt förbud för ofrälse att anta existerande adelsnamn och genom att endel adlade behöll sina borgerliga namn, kom i vissa fall samma namn att bäras av såväl adliga som icke-adliga släkter, i Finland bl.a. Arppe, Bruun, Falck, Granfelt, Gripenberg, Mellin, Molander, Munck, Snellman, Starck, Tawast och Örn.

Adelskap har som känt inneburit ett slags belöning, ersättning beviljad av en monark för militära eller civila Insatser. Förfäderna till de finländska adelsätter som tillkom under svenska tiden utmärkte sig främst i fält: ryttmästaren Ekestubbe, löjtnanten Pistolekors, kvartermästaren Rennerfelt osv. Men också civila förtjänster premierades. Till Åbo-professorn Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, meriter hörde bl.a. att han ''åthskillige Professioner till den der Studerande Ungdomens goda Information och underwijsning, uti booklige Konster särdeles och in jure patrio wähl och berömligen förestådt hafwer, och åthskillige nyttige tractater låtit af trycket uthgåå''.9

Också under Storfurstendömets dagar (1809-1917) adlades militärer: von Ammondt, Etholén, Gadolin, Indrenius, Nordmann, Thesleff m.fl. Men under 1800-talets lopp ökade antalet nobiliserade civila tjänsteman klart. Bland dem fanns hovrättspresidenter (Bergenheim, Fellman, Forsman), senatorer (Mechelin, Norrmén, von Trapp), statsråd (von Collan, af Hellen, von Wahlberg), guvernörer (Antell, Lavonius), professorer (Estlander, von Haartman, Pippingsköld) och rektorer för Helsingfors universitet (af Hällström, Rein, af Ursin). Därtill kom brukspatroner och industriidkare (Björkenheim, Hackman, von Julin, von Nottbeck, af Petersen).10

1808 och 09 års krig och skilsmässan från Sverige innebar inte något avbräck i adlandet av finländare. Den 29 juni 1809 adlade sålunda Gustav IV Adolf ledamoten av krigsförvaltningen Natanael Gerhard Schultén (> af Schultén), den 19 juli nobiliserades biskop Jakob Tengströms barn av Alexander I (af Tengström). Och svenska kungen upphöjde t.f. befälhavaren över norra armén Carl Natanael af Klercker i friherrligt stånd samma dag som Schultén adlades, medan kejsaren den 18 juli 1809 baroniserade landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, Knut von Troll.11

Men det räckte närmare tio år innan Storfurstendömet Finland fick ett eget riddarhus. Först den 24 januari 1818 kunde nämligen immatrikuleringen börja, varvid samma principer följdes som under svenska tiden, dvs. numrering i kronologisk ordning. Nr 1 bland adelsmännen blev ätten Boije af Gennäs, bland friherrarna Fleming af Liebelitz och bland grevarna Creutz.

På Finlands Riddarhus 1818-1918 har sammanlagt 357 ätter varit introducerade, varav 1 furstlig, 11 grevliga, 63 friherrliga och 282 adliga. Kronologiskt faller det sig naturligt att dela in dem i ätter som adlats, naturaliserats eller upphöjts i högre värdighet under svenska tiden och ätter som tillkommit under ryska tiden. Till de förra hör då 2 grevliga, 22 friherrliga och 163 adliga ätter, till de senare förutom den furstliga ätten Menschikoff 9 grevliga, 41 friherrliga och 119 adliga ätter.l2

Adeln som politisk faktor upphörde att existera i Finland 1906, då ståndslantdagen ersattes av en enkammarlantdag, vald med allmän och lika rösträtt. Den 6 december 1917 förklarades landet självständigt, men först i och med republikens tillkomst upphävdes rätten att adla. Regeringsformens (17.7.1919) 15 paragraf uttalar nämligen ett entydigt förbud: "I republiken må ej förlänas adelskap eller annan ärftlig värdighet." Den sista person som adlades i Finland var ministerstatssekreteraren Carl Fredrik August Langhoff, som baroniserades 1912.

3. Finländska adelsnamn
3.1 Namnens form
3.1.1 Typindelning

Svenska släktnamn brukar med hänsyn till deras form traditionellt delas in i tre kategorier, nämligen enledade, tvåledade och avledda. Som typexempel kan tas Björk, Björkholm och Björkell.

Äldre släktnamn tagna och burna av präster, borgare och bönder låter sig i allmänhet inordnas i de här kategorierna. När det gäller adelsnamn är en treindelning däremot inte tillräcklig, utan man blir tvungen att fördubbla antalet formkategorier. De tre tilläggskategorierna kallar jag prefixnamn, appositionsnamn resp. bindestrecksnamn.

Till prefixnamnen räknar jag släktnamn som föregås av prefix, närmare bestämt nobiliseringspartiklarna von, af och de, som von Blom, af Frosterus, de Carnall. Appositionsnamnen består av ett huvudnamn till vilket fogats en efterställd bestämning: Jägerhorn af Spurila, Jägerhorn af Storby. Appositionens funktion har i allmänhet varit differentierande, avsedd att skilja åt ätter som har identiska huvudnamn (jfr ovan). I bindestrecksnamnen har två vanligen fristående namn förenats av bindestreck: Stålarm-Tawast, Yrjö-Koskinen.

Att avgöra vilken formkategori adelsnamnen skall hänföras till är i allmänhet inte svart, så länge det rör sig om inhemska namn. Enledade är namn som bildats till existerande ord i språket: Uggla, Spåre, Örn; tvåledade sådana som skapats med hjälp av två namnleder: Furu+marck, Pipping+sköld, Wasa+stjerna; avledda sådana som bildats med suffix: Est-l-ander, Ethol-én, Hising-er.

I fråga om utländska namn, vilkas ursprung kan vara oklart, blir kategoriseringen mera komplicerad. Här har jag stött mig dels på etymologin, dels på språkkänslan. Namn som Charpentier och Fischer räknar jag sålunda som enledade, eftersom de är bildade till franskans ord för 'timmerman' resp. tyskans 'fiskare'. Aminoff och Clementeoff blir avledda, då vi i Finland vant vårt öra vid ryska namn och uppfattar -off som ett suffix. Vi har ju själva kunnat bilda ordet stobakoff 'drummel, slöfock' efter ryska släktnamn på -off.13

3.1.2 Typernas frekvens

Vid typologiseringen av adelsnamnen enligt nyss beskrivna modell har jag utgått från den otitulerade adelns namn. De utgör stommen i materialet (282 st.) och låter sig bäst kvantifieras. De grevliga och friherrliga namnen i Finland skiljer sig inte nämnvärt från de adliga. Ett flertal namn återfinns t.o.m. i två klasser som en följd av att ätter eller grenar som upphöjts i högre värdighet behållit sina tidigare namn. Exempelvis Bergenheim, Boije af Gennäs, von Born, Gripenberg, Indrenius, Molander, Ramsay, Stjernvall, Tandefelt, Walleen och von Willebrand bärs/har burits av såväl adliga som friherrliga ätter, Mannerheim av en friherrlig och en grevlig ätt och Aminoff och Armfelt av såväl adliga, friherrliga som grevliga ätter.14 Av utrymmesskäl kommenteras de friherrliga och grevliga namnen endast kort.

Den formella indelningen av den otitulerade adelns namn framgår av nedanstående tabell:

Tabell 1. För enligt formkategori av den på Finlands Riddarhus otitulerade adelns namn

enle-
dade
namn
 

tvåle-
dade
namn
 

avled-
da
namn
 

pre-
fix-
namn
 

apposi-
tions-
namn
 

binde-
strecks-
namn
 

Svenska
tiden
 

22

81

12

40

8

-

Ryska
tiden

9

33

26

47

-

4


31

114

38

87

8

4

Tabellen visar att av de olika formkategorierna de tvåledade totalt sett är den största bland den otitulerade adelns namn. Av namn tillkomna under den svenska tiden är i det närmaste hälften av det tvåledade slaget: Adlercreutz, Ehrenstolpe, Nordenswan, Ståhlhammar osv. Det överraskar inte, för det är den kategori som blev synnerligen produktiv vid massadlandet under stormaktstiden - mycket tack vare dess rika möjligheter till variation. Den kom dessutom att bli typiskt svensk, om än paralleller och delvis förebilder fanns i bl.a. Danmark (Gyldenstierne, Rosenkrands) och i tyska släktnamn som hade sitt ursprung i ortnamn, såsom Königsmarck, Wernstedt.15

Också bland de friherrliga namnen är de tvåledade i flertal: Cedercreutz, Cronstedt, Klinckowström, Rosenkampff.

Betecknande för de tvåledade adelsnamnen är att förleden ofta är tvåstavig: Finck-en+berg, En-e+skjöld, Lag-er+mark osv.16 Fogen -en- har ju tyskt ursprung. I finländska adelsnamn är den företrädd i förleder som Falcken-, Freden-, Glansen-, Langen-, Lillien-, Norden- och Rosen-. Fogen -e- härrör väl ur sydsvenska och götiska ord och ortnamn. I adelsnamn hör den till standardformen: Ekestubbe, Eneschiöldh, Järnefelt, Kuhlefelt, Lindelöf, Olivecreutz, Pistolekors, Tandefelt.

Under ryska tiden är det inte de tvåledade namnen som är i flertal bland de nyadlade och naturaliserade ätterna, utan prefixnamnen: von Collan, von Etter, von Hellens, af Björksten, af Björkesten (släkt med föregående), af Gadolin osv. Inte mindre än 47 eller ca 40 % av ätterna nobiliserade eller naturaliserade under autonomin valde eller bar ett prefixnamn, vilket naturligtvis bidragit till att hos allmänheten befästa uppfattningen att adelsnamn är någonting som börjar på von eller af (se närmare avsnitt 3.2.2).

Gruppen enledade namn är som väntat störst under den svenska perioden. Det är bland de äldsta namnen man kan räkna med att finna enkla, oftast korta namn: Brand, Lode, Prytz, Schildt, Spåre, Starck, Tawast, Taube m.fl. Det är den medeltida namntraditionen som här gör sig påmind, då om hög som låg användes korta binamn.

De avledda namnen är mer än dubbelt fler under den ryska än under den svenska tiden. Det är framför allt de lärda namnen som bevaras oförändrade, vilka bidrar till det ökade antalet. Till dem hör Antell, Mechelin, Molander, Palmén, Procopé, Tudeer, Sackleen m.fl.

Samtliga appositionsnamn hos den otitulerade adeln är från svenska tiden: Boije af Gennäs, Munck af Fulkila, Hästesko af Målagård. De har motsvarigheter bland de grevliga och friherrliga ätterna: Cronhjelm af Hakunge, Fleming af Liebelitz, Wrede af Elimä från svenska tiden samt De Geer till Tervik och Linder af Svartå från ryska tiden.

Alla bindestrecksnanm är däremot från 1800-talet.

3.2 Namnens innehåll

Adelsnamn kan med hänsyn till deras ursprung och relation till släktens tidigare namn delas in i tre grupper, nämligen i namn som överensstämmer med den nyadlades ofrälse namn, i namn som innehåller något element av det gamla namnet - här kallade moverade namn - och i namn som helt och hållet nybildats.

3.2.1 Oförändrade namn

Det gamla frälset, som bar ett släktnamn, behöll i regel sitt namn vid introduktionen 1626, t.ex. Spåre, Tawast och Uggla. Några av de äldsta adelsnamnen i Sverige och Finland är de facto sekundära i förhållande till vapenbilden. Till dem hör det grevliga namnet Creutz och det adliga Svinhufvud (senare med tillägget af Qvalstad). Den förra är en frälsesläkt från östra Nyland, som under 1600-talets förra hälft tog namnet Creutz efter ett andreaskors i vapnet. Den senare är en gammal frälsesläkt från Dalarna som förde ett svinhuvud i sin vapensköld.17

Sambandet mellan namnet och vapnets heraldiska utformning levde starkt kvar under 1700-talet, ja, ända in på 1800- och 1900-talet. Man ser det t.ex. i ätten Falcks (adlad 1830) vapensköld, som föreställer bl.a. en falk i flykt, i ätten Palméns (adlad 1875), som upptar en palm och i ätten Enebergs (adlad 1903, tidigare Enberg), som för en en på ett berg.

Personer, som i Sverige-Finland 1626-1809 vid adlande behöll sina släktnamn, förefaller oftast att ha varit utlänningar, såsom von Born, von Essen, de Geer, von Gertten. En del av dem var adelsmän som naturaliserades, bland dem de Besche, de la Chapelle, von Konow och von Post.18

Under 1800-talet var det allt fler nyadlade som behöll sina borgerliga släktnamn. Företeelsen skall väl till en del sättas i samband med utvecklingen mot ett mera demokratiskt samhälle. Men man får också hålla i minnet att många av dem som adlades på 1800- och 1900-talet tillhörde präst-, ämbetsmanna- eller borgarsläkter som redan i några generationer burit fasta släktnamn och kanske namn som blivit kända och aktade i samhället tack vare framstående bärare. Outbytta förblev inalles 45 av 120, bland dem finländska namn som Arppe, Estlander, Hackman, Lagus, Lavonius, Mechelin, Procopé, Sanmark, Snellman, Tudeer, Walleen (Jfr avsnitt 3.1.2) och främmande namn som Brummer, Fischer, Martinau, Pipping, Roediger, Schatelowitz, Stewen, Thesleff, Wahren samt det österbottniska hemmans-och släktnamnet Rein, som torde gå tillbaka på ett tyskt personnamn Rein, kortform av bl.a. Reinhard och Reinhold.19

Man kan konstatera att flertalet av de nyssnämnda namnen var s.k. egenartade namn, dvs. namn som förknippas med en viss släkt. Om namnen Falck och Örn, som också bevarades, kan sägas att de passade in i det äldre adliga, heraldiska namnmönstret, trots att de var korta och inte ovanliga som borgar- och bondenamn. Namn som Fellman, Forsman, Törnqvist, Ekbom och Nybom hade väl däremot inte befunnits lämpliga som adelsnamn på 1600-och 1700-talet.

3.2.2 Moverade namn

Gruppen moverade, ombildade namn är under båda perioderna den största. Genom att skapa ett adelsnamn av element ur ett tidigare buret namn kombinerat med adelsmarkörer, kunde namnbildaren bevara en del av sin tidigare identitet men samtidigt ge namnet en noblare karaktär.

Ombildningen var ibland så minimal att den gällde en enda eller två bokstäver, såsom i fallen Bergenhem > Bergenheim, Pomoell > Pomell, Sacklén > Sackleen och Sederholm > Cederholm samt Langenskjöld > Langenskiöld, av vilka det förra tillhör den adliga ätten, det senare den baroniserade.

En annan typ av movering utgör de namn där det borgerliga namnet eller en del därav bildar förled, medan en efterled lagts till eller bytts ut. Från svenska tiden kan nämnas Brun > Bruncrona, Groth > Grotenfelt, Klingius > Klingstedt, Knorr > Knorring, Lang > Langenskjöld (jfr ovan), Möller > Möllersvärd, Rennier > Rennerfelt, Tawast > Tawaststjerna. Exemplen från autonoma tiden är: Björkman > Björkenheim, Falck > Falckenheim, Idman > Idestam, Pipping > Pippingsköld (märk att en gren bevarat namnet oförändrat), Wallenius > Wallensköld, von Witte > von Weissenberg.

En tredje grupp bildar de namn som i huvudsak består av att ett von eller af fogats till det gamla namnet. De blev som tidigare nämnts populära på 1800-talet. Av samtliga 53 moverade namn från ryska tiden är sålunda 38 nyprefigerade: 24 med von och 14 med af. Von fogas mestadels till namn av främmande ursprung: von Boehm, von Bonsdorff, von Etter, von Frenckell, von Trapp, von Wendt, von Winther, von Wulffert osv., medan af vanligen läggs till inhemska namn: af Björkesten, af Björksten, af Brunér, af Frosterus, af Gadolin, af Hällström, af Meinander, af Nyborg (< Nybergh), af Tengström, af Ursin. Men också kombinationer som von Alfthan, von Blom, von Collan, von Guvenius och von Julin förekommer.

Prepositionen af förefaller i adelsnamn ha kommit i officiellt bruk på 1620-talet, när ätterna började skrivas in på Riddarhuset i Stockholm. Den förband då ättens stamgods med ättens huvudnamn (jfr avsnitt 3.12).

Prepositionen hade redan tidigare använts om furstliga personer för att beteckna deras härkomst eller hemort, i nysvensk tid i fraser som Hertig Albrecht aff Mechelborgh (SAOB, 1622). Dess funktion utvidgades ytterligare när den i mitten av 1700-talet vid nobilisering började ställas framför släktnamnet utan någon som helst referens till härkomst eller hemvist. Af blev därmed ett adelsprefix. Förebild var väl tyskans von. Det äldsta belägget förefaller kommendören Georg Herman Trolle ha gett upphov till genom att 1758 anta namnet af Trolle. Då bortser man från Gustav II Adolfs utomäktenskapliga son Gustaf Gustafsson, som 1646 blev friherre och greve af Wasaborg. Bakom det namnet dolde sig om inte ett gods så i varje fall en fiktiv borg.20

Partikeln ser ut att ha varit populär bland de nyadlade i Sverige årtiondena före och efter 1800. De yngsta beläggen i Finland härrör från 1896, då senatorerna S.B.J. Björksten och C.A. Nybergh vid introduktionen antog af Björkesten resp. af Nyborg.

Också prepositionerna i och till används som känt i adelsnamn, i Finland representerade endast av Bäck i Finland och de Geer till Tervik. I det sistnämnda fallet bytte ätten ut appositionen af Tervik mot till Tervik i samband med att den uppböjdes i grevligt stånd.21

Ett slags moveringar är också bindestrecksnamnen, som bland den finländska adeln är följande: Stewen-Steinheil (inskriven 1825), Stålarm-Tawast (introducerad 1830), Kuscheleff-Besborodko (naturaliserad 1851), Stjernvall-Walleen (inskriven 1856), Oker-Blom (introducerad 1866), Standertskjöld-Nordenstam (inskriven 1869), Yrjö-Koskinen (introducerad 1884), Soisalon-Soininen (introducerad 1905), Hisinger-Jägerskiöld (inskriven 1906) och Indrenius-Zalewski (inskriven 1915).

Bindestrecket i adelsnamn förenar mestadels två existerande släkters namn. Adoption var anledningen till bindestrecket i Stewen-Steinheil. Det var kommendanten i Helsingfors, Alexander Stewen, som antog det namnet, när han adopterades av sin svärfar, generalguvernören F.G. Steinheil, och inskrevs i dennes grevliga ätt. Adoption ligger också bakom sammanbindningen av Stjernvall-Walleen, Standertskjöld-Nordenstam, Hisinger-Jägerskiöld och Indrenius-Zalewski.

Namnet Kuscheleff-Besborodko tillkom i Ryssland redan 1816, då greve A. Kuscheleff av kejsaren fick rätt att foga morfaderns namn till släktnamnet. I fallet Stålarm-Tawast hävdades släktskap till båda ätterna, i Soisalon-Soininen föregås släktens ursprungliga binamn av namnet på släktens hemort - ett benämningssätt som är känt också från talspråket.

Originalitet uppvisar namnet Yrjö-Koskinen, som stiftaren bildat genom att förena sitt eget förnamn med sitt eget släktnamn. Att namnet översatts från Georg Forsman var däremot ingen nyhet, den varianten använde G.Z.F. inofficiellt redan som gymnasist i Vasa på 1840-talet.22

Säreget är också Oker-Blom < Åkerblom, där det ursprungliga namnet delats upp i två leder. De tidigare bindestrecksnamnen har troligen varit inspirationskälla. Vad ortografin beträffar får man konstatera att en stavning av åker med o inte har stöd i äldre svenska. Här får man i stället möjligen räkna med anslutning till rysk eller finsk ortografi - kanske ett tidigt uttryck för finsk nationalism. Stöd åt ett sådant antagande ger det faktum att generalmajoren Christian Theodor Åkerblom valde sig en finsk devis, nämligen "Oma toimi, Luojan apu".23

3.2.3 Nytagna namn

Som väntat är antalet adlade personer som helt bytt ut sina öfrälse namn betydligt större på 1600- och 1700-talet än på 1800-talet. Det har väl dels samband med att många personer på 1600-talet inte hade något annat namn än patronymikonet. I t.ex. följande fall ersattes farsnamnet av ett egentligt släktnamn: Bengtsson > Torwigge, Hindersson > Tandefelt, Larsson > Armfelt, Larsson > Creutz, Larsson > Stålhana, Olofsson > Pistolekors, Sigfridsson > Gyllenbögel och Staffansson > Hjulhammar.

Dels byttes väl borgerliga släktnamn ut, för att de tedde sig alltför enkla, allmänna eller med vilka ett vapen svårligen kunde kombineras. Sådana var kanske Folkern > Cedercreutz, Hysing och Neüman > Mannerstråle, Naucler > Furuhjelm, Plagman > Ehrenrooth > Ehrnrooth, Skragge > Lagerborg, Swart > Nordenstam, Wessman > Stjernschantz och Grubb > Wallenstjerna.

Bland dem som adlades under ryska tiden var det endast fem som valde sig ett helt nytt namn, nämligen Krogius > Edelheim, Sacklén > Edelsköld, Sylvius > Feuerstern, Molander > Nordenheim och Avellan > Adlerstjerna. Det skedde under autonomins första årtionden. Adlerstjerna, adlad 1834, kom att bli den sista. Man kan tillägga att namnet Adlerstjerna < Avellan närmar sig typen moverade namn: det har begynnelsebokstaven gemensamt med ursprungsnamnet. Bäraren kunde efter nobiliseringen fortsatta att teckna sig med initialerna C.A.A. Vicepresidenten C.G. Sylvius, som 1816 tog Feuerstern, skapade väl heller inte fritt. Hans andra hustru (omgift 1806) hette nämligen Eld. Då det i Sverige fanns en friherrlig ätt Eldstierna < Eld, adlad 1662, förefaller det som om Feuerstern vore en översättning av det förefintliga, man kunde säga reserverade namnet.24

3.2.4 Om för- och efterleder

De moverade och nytagna namn som kanske mest präglats efter bestämda mönster är de tvåledade. Utterström, som undersökt den här typen av namn från stormaktstiden, har visat vilka leder som rönt popularitet och vilken kronologi och namngivningsgrund de har. Bland de finländska namnen är det få leder som uppnår höga frekvenser, vilket till en del beror på att materialet är relativt litet men mest på att 1800-talsnamnen avvek från tidigare modeller.

De vanligaste förlederna hos de finländska tvåledade namnen är Norden-, Ridder- och Stjern-. Men de har endast fyra belägg var, och alla utom ett, Nordenheim, är arv från svenska tiden.

Något större koncentration finner man av efterlederna. Det är en naturlig följd av att antalet olika efterleder i släktnamn allmänt taget är färre.

Efterleden -felt med 10 belägg är liksom under stormaktstiden den mest frekventa. Tilläggas bör att samtliga namn härrör från svenska tiden; leden var inte produktiv under ryska tiden - i varje fall inte vid bildning av adelsnamn. På andra plats med 8 belägg kommer -man. Det är de borgerliga namnen Fellman, Forsman, Snellman osv. som bidrar därtill. Ytterligare påträffar man 7 namn på -berg, 6 namn på -heim och -hjelm och 5 på -stjerna.

Namnen på -heim är intressanta. Endast ett, Mannerheim, är från svenska tiden, medan de fem övriga - Bergenheim, Björkenheim, Edelheim, Falckenheim och Nordenheim - nybildats efter 1809, närmare bestämt åren 1818-37. Leden hade således en kort men intensiv blomstringstid. Fanns det förebilder? Jag tror inte man misstar sig, om man hävdar att namnet Mannerheim fungerat som modell. Det bars nämligen av en av de mest framstående personerna inom adeln i 1800-talets början, greve Carl Erik Mannerheim, första ordförande för den finländska riddarhusdirektionen.

Till namnen på -heim ansluter sig eventuellt det finska Wuorenheimo < Bergbom. Man kan exempelvis inte komma ifrån att namnen på -heim och -heimo har ett klart formellt samband, om än i heimo-namnen ingår finskans substantiv heimo 'stam'. Det 1903 tagna Wuorenheimo förefaller att vara det äldsta urbana heimo-namnet.25 Det fick 1906 efterföljare i de borgerliga Heikinheimo < Heikel, Paloheimo < Brander och Tulenheimo < Thulé. Äldst i gruppen är troligen dock det rurala Savolaxnamnet Ikäheimo(nen), belagt i nen-form i Rantasalmi redan i skattelängder från 1540-talet.26

3.2.5 Svenskt, finskt, tyskt, ryskt, m.m.

Det främmande inslaget på svenska riddarhuset var som känt under äldre tid betydande. Den största gruppen utgjorde tyskarna och balterna, som adlats eller naturaliserats sedan de gått i svensk tjänst.27 Av namnbeläggen ovan har också framgått att det tysk-baltiska inflytandet inte minskade under autonoma tiden. Nu var det balt-tyskar i rysk tjänst och viborgsk adel som introducerades på det finländska riddarhuset.28

Under ryska tiden immatrikulerades också ryska ätter, bland dem den furstliga Menschikoff, de grevliga Zakrewskij och Kuscheleff-Besborodko och den friherrliga Rokassowskij, medan ätterna Aminoff och Nassokin kom till Finland redan på 1600-talet.29

Till internationalismen bidrog också andra släkter. Namnen Forbes, Fraser, Ramsay och von Wright tyder på skotskt ursprung, Charpentier, de la Chapelle, De la Motte och Martinau på franskt, De Geer och De Besche på belgiskt, Montgomery på normandiskt, von Christierson på danskt, Pinello på italienskt, van Suchtelen på holländskt.30

Hur många ätter har då varit inhemska? Det är genealogiskt sett en kvistig fråga, då det i så gott som varje ätt tycks finnas någon farfar eller farmor som inflyttat, om inte från utlandet så från moderlandet Sverige.

Som finländska ätter brukar följande av de på riddarhuset inskrivna räknas: av det gamla frälset Blåfield, Carpelan, Creutz, Jägerhornarna, Spåre. Starck och Tawast, av 1600-talsätterna Ekestubbe, Gyllenbögel, Hästesko af Målagård, Rennerfelt, Stålhana, Tandefelt och Tawaststjerna samt av 1700-talsätterna Adlercreutz, Ehrenmalm, af Enehjelm, af Forselles, Granfelt, Langenskjöld, Nordenswan, Segercrantz och Standertskjöld. På 1800-talet ökar de inhemska ätterna, men man behöver inte heller bland dem gå många generationer bakåt, så finner man en anfader inflyttad från Sverige.31

Man fäster sig vid att endast tre adlade antagit ett rent finskt namn: Forsman > Yrjö-Koskinen (1884), Bergbom > Wuorenheimo (1903) och Johnsson > Soisalon-Soininen (1904). Hur skall det förklaras? Troligen var uppfattningen på 1800-talet, att adelsnamn skulle vara svenska eller tyska, ännu så stark att inte fler finsksinnade bytte namn - inte ens den finska nationalismens förgrundsgestalt J.V. Snellman, adlad 1866. Namnbytesidén kanske slog ut i blom först något senare. Det var på Snellmansdagen 1906 som drygt 19000 nya finska namn antogs,32 men då hade alla finländare, så när som på en - den danskättade ministerstatssekreteraren Langhoff - redan adlats.

NOTER

1 Se Liedgren 1960, s. 66; Jfr Utterström 1980, s. 2.

2 Beläggen tagna ur Åbo domkyrkas svartbok.

3 Ramsay 1909-1916; Carpelan II och IV; Thors 1971.

4 Se t.ex. Närhi 1972, s. 41 ff. och där anförd litt.

5 Riddarhusordningen; Jfr Backström 1966, s. 89 ff. samt not 14; Utterström 1980, s. 1.

6 Numreringen enligt Finlands Riddarhus.

7 Carpelan III, s. 560.

8 Bl.a. Backström 1966, s. 89 ff.; Utterström 1980, s. 1.

9 Finlands riksarkivs avskrifter av drottning Christians Registratur för år 1650, s. 440 f.

10 Uppgifterna hämtade ur Carpelan I-IV.

11 Uppgifterna ur Carpelan I, III och IV.

12 von Törne 1926, s. 102 ff., 117; adelskalendrar.

13 Enligt Thors är stobakoff bildat till ett västnyländskt dialektord ståbak 'drummel' med tillägg av det ryska namnsuffixet -off (språkspalten Modern svenska i Hbl 17.10.1977 och Torsdag med Thors 6.11.1980; 11.2.1982).

14 Se adelskalendrar.

15 von Törne 1926, s. 39 ff.; Gillingstam 1964, s. 47 f.; Utterström 1980, s. 3 f., 22.

16 De svenska adelsnamnens speciella stavelsestruktur har framhållits redan av E. Tegnér år 1882.

17 von Törne 1926, s. 39 f.; Carpelan II och IV.

18 Carpelan II och III.

19 Hemmansnamnet påträffas i början av 1600-talet I gårdsnamnsform: Revelä (1616), Reinilä (1624) (Carpelan 1939). För de tyska beläggen, se Bahlow 1967, Gottschald 1971.

20 En genomgång av Elgenstierna ger detta vid handen.

21 von Törne 1926, s. 118; Carpelan II, s. 251.

22 Suolahti 1933, s. 78 ff.

23 Namnets skrivform har diskuterats med prof. N. Oker-Blom. Att bindestrecket i namnet känts främmande för utomstående, framgår av att det på omslaget till sköldebrevet, som förvaras på riddarhuset, står "No 239 Okerblom" och på stämpelmärket "Hörer till beskrifning å adliga ätten Oker Bloms vapen." Den finska devisen lyder i svensk övers.: Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud.

24 Personuppgifterna ur Carpelan I, s. 102; Elgenstierna, s. 553. 25

25 Enligt släkttraditionen hade senatorn E.O. Bergbom haft för avsikt att ta namnet Wuorismaa men avråddes av en bekant, då det namnet lätt kunde förvrängas till Naurismaa 'rovland'. Vännen hade i stället föreslagit Wuorenheimo, vilket också antogs.

26 Pirinen, Savon historia II:1, s. 752; 1500-talsbelägg vid Nimitoimisto, Forskningscentralen för de inhemska språken. Helsingfors.

27 Jfr von Törne 1926, s. 39 ff., 55 ff.

28 Jfr von Törne 1926, s. 91 ff., 114 ff.

29 Carpelan I-III.

30 Carpelan I-IV.

31 De genealogiska uppgifterna ur Carpelan I-IV.

32 Jfr Närhi 1987, s. 109 f.

KÄLLOR

Beträffande källmaterialet, se inledningen.

 

Källa: Nordistik i 150 år. Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Serie B:13. 1990, s. 141-156.

© Marianne Blomqvist och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]