Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

De finländska rotesoldaternas tillnamn

Pirjo Mikkonen

Då man i början av år 1680 började organisera indelningsverket i Finland, var direktiven att man i mönsterrullorna skulle "kneckternas namn wäl och rätt annotera med deras dåpe- och fädernes namn, tillika med hemmanen, där de äre Wordne utnämnde, så ock härad och sockner destinguerade där de äro belägne" (Gahm Persson 1 s. 2). Redan i följande års direktiv uppmanas man att anteckna också "wedernamn" (a.a. s. 134). I 1690-talets instruktioner används ordet "Til-namn" (bl.a. 7. 6. 1690, Gahm Persson 2 s. 358). Dessa tillnamn har senare kallats soldatnamn.

Konungen tycks inte ha givit några direktiv om hurdana soldaternas tillnamn borde vara. Så sent som år 1752 förbjöds bruket att ge namn på adelssläkter åt ofrälse soldater. Några forskare, som Arne Ekman (1954 s. 2), C. O. Nordensvan (1904 s. 140) och Carin Österberg (1939 s. 108, 109), har antagit att soldatnamnen utvecklats spontant efter praktiska behov och att kompani- och regementscheferna har fått handha namngivningen utan allmängiltiga föreskrifter. Trots allt har soldatnamnen varit mycket likartade i hela det svensk-finska riket.

En orsak till att namnen blev så lika kan ha varit att mönsterrullorna på Karl XI:s befallning gjordes upp enligt samma metod som konungen själv hade använt då han låtit göra rullor, och vid en ny mönstring skulle man alltid ha den föregående rullan som modell (Gahm Persson 1 s. 565, 566). Följaktligen var det naturligt att tillnamnen blev påverkade av de tillnamn som fanns i rullorna från förut. En annan orsak till likheten kan ha varit att soldatnamnen i Sverige har fortsatt den medeltida folkliga tillnamnstraditionen, vilket Esaias Tegner konstaterade redan år 1882. Med tiden har sedan släktnamnsmodet på sitt sätt påverkat också soldatnamnen (Tegner 1930 s. 149).

I Sverige torde soldatnamnen ha varit nödvändiga för identifiering av soldaterna eftersom allmogen då ännu inte hade släktnamn. På den finska sidan uppstår dock frågor: Varför hade man svenska tillnamn också inom finskspråkiga områden? Varför gavs över huvud taget nya tillnamn i östra Finland där befolkningen hade sedan gammalt etablerade släktnamn?

I västra Finland var namnbruket på 1600- och 1700-talen för det mesta likadant som i Sverige: i officiella handlingar antecknades allmogen med förnamn och fadersnamn. I Savolax och vanligtvis också i Karelen och t.ex. i norra Österbotten, dit en inflyttning från östra Finland hade skett, användes ärftliga släktnamn, men de var inte lika oskiljaktigt sammankopplade med sina bärare som nuförtiden. För samma bonde kunde i handlingarna vid olika tidpunkter antecknas olika släktnamn eller vid samma tidpunkt jämsides två till- eller släktnamn.

Dessutom gick man vid den här tiden medvetet in för att ta sig släktnamn i alla stånd utom bondeståndet. Ofta medförde en livsomställning också ett namnbyte: då man adlades tog man sig ett nytt namn, likasa då man började studera, tillträdde en prästtjänst eller fick sitt gesällbrev. Det kändes säkert naturligt att få ett nytt namn också då man blev soldat.

Den viktigaste orsaken till att de finska soldaterna gavs nya, oftast svenska tillnamn, var trots allt den försvenskning som började på 1600-talet och tog fart på 1700-talet. Civilbefolkningen, den bildade klassen, adeln, borgarna och hantverkarna tog svenska släktnamn. Samtidigt började ståndspersonerna använda svenska som sitt hem- och kulturspråk. Armén försvenskades fullständigt. Officerarna var hemma i Sverige eller åtminstone svenskspråkiga. År 1689 bestämdes att svenskan skulle vara också de finska regementenas kommandospråk (Gahm Persson 2 s. 264).

Det är alltså inte underligt att man för manskapet också i Finland antecknade uttryckligen svenska tillnamn, eftersom man enligt mönster från moderlandet och på konungens befallning var tvungen att anteckna något slags tillnamn. Uniformeringssträvandena lyckades och de finska tillnamnen fick vika undan i soldatrullorna.

Växlingarna i namntypernas popularitet i Finland under 1700-talet

Som huvudkälla har jag använt andra delen av Militaria-arkivet i FRA, i vilken bl.a. ingår roteringslängderna och de olika mönsterrullorna för svenska tidens indelta krigsmakt. Ur dem har jag excerperat tillnamnen för manskapet i varje infanteriregementes livkompani och Kymmenegårds bataljon vid fyra-fem tidpunkter under 1700-talet. Alla regementen har inte rullor samma år, inte ens samma årtionde. Mellan generalmönstringarna kan det ha gått tiotals år, men i allmänhet har alla ändringar som skett efter den föregående generalmönstringen blivit uppskrivna i rullorna. Dessutom har jag använt besiktnings- och kassationsrullor samt roteringslängder så att jag har material som täcker hela 1700-talet nästan utan något avbrott. I Österbotten utfördes indelningsverket först år 1733, varför uppgifter fram till dess saknas i tabellerna. Jag använder förenklade namn på regementena i synnerhet i tabellerna och diagrammen.[1]

Från 1700-talet har jag behandlat tillnamnen på 4160 soldater, sammanlagt 2107 olika namn. Vanligtvis har man i de undersökta kompanierna antecknat något slags tillnamn för varje soldat från och med början av 1700-talet. Procenttalen har jag räknat ut på antalet karlar med tillnamn, alltså inte på antalet olika namn. Samma namn kunde ju innehas av flera olika karlar vid samma tidpunkt.

Alla regementen tycks ha haft ett till stora delar gemensamt namnförråd. Tidigare har det presenterats[2] flera grupperingar av soldatnamnen som baserar sig på namnens innebörd. Det finns dock ingen grund för någon egentlig semantisk klassificering, då man ingenstans kan få reda på vilka tillnamn som har varit verklighetsbaserade och vilka som har varit enbart fantasinamn. Jag fäster huvudvikten vid frekvensen och växlingarna i popularitet hos de namntyper som framträder på basen av språket och strukturen. Materialet är indelat i fyra grupper:

  1. finska tillnamn,
  2. svenska tvåledade tillnamn av samma typ som de adliga och borgerliga namnen,
  3. svenska enledade tillnamn av samma typ som de suffixförsedda släktnamnen,
  4. s.k. typiska soldatnamn.

De finska tillnamnen

Alldeles i början av 1700-talet har de finska tillnamnens andel varit avsevärd. Alla finska tillnamn kan inte anses vara nya namn som karlarna fick då de trädde i tjänst, ty de flesta finska tillnamnen är desamma som de namn på byar, gårdar eller bönder som finns i rullorna. Karlarna kan alltså ha haft sina tillnamn redan innan de blev soldater, exempelvis som ärvda släktnamn. Man kan inte heller urskilja någon speciell typ av finska soldatnamn under 1700-talet, utan soldaternas finska tillnamn har varit likadana som finska ortnamn och tillnamn i allmänhet.

Sammansatta ortnamn har antecknats i oförändrad form som soldaters tillnamn till exempel i Åbo regemente år 1705: Maakasto, Hylckilax, Saramäkj och Kahloja; i Björneborgs regemente 1703: Mustanoja, Ruolaxi, Terfwamäkj och Wahalaxi. De sammansatta bahuvrihiorden, som representerar en gammal typ av finska personnamn, förekom speciellt i Tavastehus regemente: Karwarinda ('ludenbringa'), Kåriapä ('fagerhuvud'), Kähäräpä ('lockhuvud'), Linaharia ('linhår') och Läskjsu ('fläskmun'). Namnen som slutar på mies ('man'), Luckumies, Såtamies, Käräjämies och Metsämies, tillhör också den gamla finska namntraditionen.

Enledade ortnamn som soldaternas tillnamn representerar i Åbo regemente Kavaldo, Pyhäldö och Koiwisto. I Tavastehus regemente tjänade bl.a. Hardicka, Paljacka, Puhaka, Tiricka, Iunkari, Kanturi, Passari, Wauckari och Rautia. Namnen Rungoi, Raucka och Toika har hämtats ur materialet från Åbo regemente, namnen Urmia, Råpoi, Murdoij, Tarkka och Willoi från Björneborgs regemente. De flesta av de suffixförsedda namnen har slutat på ett gammalt finskt tillnamnssuffix -nen eller ett fornfinskt gårdsnamnssuffix -la: Himoin (= Himoinen), Karhinen, Käckoin (= Kekkoinen), Limatain (= Liimatainen), Pasonen och Pettinen från Savolax regemente, Lauttala, Kaupila, Wästoila, Parrila, Mickola och Pafvola från Björneborgs regemente.

Soldaterna har under 1700-talet relativt sällan haft tvåstaviga grundord som tillnamn. De flesta exemplen finner man i Tavastehus regemente: Hirfwi ('älg'), Peura ('hjort'), Härckä ('oxe'), Kurcki ('trana'), Rastas ('trast'), Ticka ('hackspett'), Kiski ('gärs'), Kårpi ('korp'), Sijka ('sik'), Mulli ('ungtjur'), Muicku ('siklöja'), Sulcka ('fjäder'), Saxa ('handelsman') och Salmi ('sund'). Benämningar på djur, i synnerhet fåglar och fiskar, har varit starkt representerade, vilket inte behöver ha något samband med de svenska soldatnamnens populäraste motiv, för de har sedan gammalt varit allmänna som personnamn i Finland, liksom alla andra motivområden för de typiska soldatnamnen med undantag av den specialvokabulär som hör samman med soldatlivet.

I Tavastehus och Savolax regementen har de finska tillnamnen varit i bruk tio, tjugo år längre än i västra och södra Finlands regementen, i vilka förändringen till de svenska namnens fördel har skett senast vid generalmönstringen år 1719. (Se tabell 1.) Ännu år 1728 fanns i Tavastehus 29,3 % finska namn, och först på 1740-talet hade de minskat till 5,8 %. I materialet från Savolax fanns 1719 rentav 88,3 % finska namn, och ännu år 1758 fanns det 23,3 %.

Tabell 1. Andelen finska tillnamn i procent vid de finska infanteriregementenas
livkompanier och Kymmenegårds bataljon under 1700-talet.


Årtionden från vilka materialet härstammar (se not [1]):

1700-
1710-
1720-
1730-
1740-
1750-
1760-
1770-
1780-
1790-
Åbo
68,2
20,5
-
2,6
-
0
-
-
-
0
Björneborg
87,5
3,6
6,7
-
-
-
2,2
-
-
0
Österbotten
..
..
..
-
1,3
-
-
0,5
-
0
Nyland
-
7,7
-
-
0,8
-
0
-
0
0
Tavastehus
-
64,1
29,3
-
5,8
-
3,0
-
-
0,7
Savolax
-
88,3
-
11,3
-
23,3
-
6,7
-
0
Kymmenegårds bataljon
-
37,2
-
-
-
4,2
-
1,0
-
0

De svenska tillnamnen

Endast i ett fåtal skrifter som behandlar soldatnamn har det tydligt framhållits att en stor del av soldaternas tillnamn har varit likadana som de sammansatta borgerliga namn som blev allmänna på 1700-talet. Emellertid har Gustaf Lund (1953 s. 87) betonat att det t.ex. i Jämtlands regemente under hela 1700-talet har funnits märkbart flera sammansatta namn än korta enledade namn.

I Finland höll sig rotesoldaternas svenska tvåledade tillnamn intill enformighet inom de rätt snäva gränserna för de svenska borgerliga sammansatta namnen. Till första komponent i de borgerliga namnen tog man ju gärna en del av något ortnamn i hemtrakten, till senare komponent ofta man eller en benämning på någon växt eller växtdel. En tredje möjlighet var att till senare komponent välja någon terräng- eller vattendragsbeteckning, av vilka bara ett i praktiken begränsat urval kom i fråga. Vanliga soldatnamn var t.ex. Backman, Bergman, Broberg, Bäckström, Fagerlund, Granqwist, Grönholm, Högbom, Lindqvist, Moberg, Rödholm, Sandberg, Siöberg, Stenbäck, Strandman, Strömberg, Sundblad, Ågren och Öberg.

En viss lokalfärg gav de finska ortnamnen som användes som grund vid bildandet av soldatnamn, t.ex. i Tavastehus regemente soldatnamnet Sammalfält < bynamnet Sammalisto, Karckman < bynamnet Karckula, Kåskenfelt < bynamnet Kåskenniska, Willström < bynamnet Willickala, i Björneborgs regemente Irrberg < roten Iroila, Jumberg < roten Jumminniemi, Mustfällt < roten Mustanoja, Sarkman och Sarkstern < roten Sarkola, Tullström < bonden Tullu, Wäsenberg < roten Wäsundi, Parman < roten Parila.

Likheten mellan de finska soldaternas tvåledade tillnamn och de svenska borgerliga namnen framgår särskilt av namnens senare komponenter. Av hela soldatnamnsmaterialet från 1700-talet utgör namn på -man 10 % (t.ex. i Åbo regemente 1737 Bergman, Biörkman, Brandtman, Dahlman, Dykman, Ekman, Forman, Forssman, Hartman, Hillman, Hirckman, Kloman, Påhlman, Siöman, Ståckman, Ullman, Westman), namn på -berg 9 % (t.ex. i Nylands regemente 1743 Blyberg, Boxberg, Drumberg, Essberg, Fagerberg, Fantzberg, Forssberg, Friberg, Granberg osv.). Namn på -ström (3 %), -felt (1,8 %), -qvist (1,5 %), -gren (1,3 %) och -dal (1,2 %) har varit klart sällsyntare. Alla andra efterleders andel har varit under en procent. Alla ovan nämnda utom -felt har hört till de tio vanligaste efterlederna i civilbefolkningens namn i Sverige; de vanligaste efterlederna i Sverige har varit -berg, -man, -ström och -gren (Tegnér 1930 s. 125, 126).

Endast -felt har varit jämförelsevis vanligare i finländska soldatnamn än i svenska släktnamn, vilket å ena sidan kan bero på att innebörden gör den speciellt lämplig för soldatnamn, men å andra sidan på att den har varit den vanligaste efterleden i adelsnamn. Särskilt i Tavastehus regemente fanns under åren 1747 och 1767 rikligt med namn på -felt: t.ex. Blanckenfeldt, Blomfelt, Dunderfelt, Hagelfelt, Koskenfelt, Pampenfelt, Pihlfelt, Reenfelt, Steenfelt, Qwickfelt, Flinkfelt, Friskenfelt, Järnfelt, Rosenfelt, Tongfelt och Åfelt. Många av exemplen visar på det för borgerliga namn främmande draget att förleden utgörs av ett tvåstavigt ord.

De ståtligt klingande svenska adelsnamnen kopierades tydligen för mycket bland det vanliga manskapet, eftersom det ansågs nödvändigt att förbjuda bruket att till soldatnamn ta namn på adelssläkter (Stadganden rörande rotehållaren och soldaten s. 36). Av adelsnamnen lånades i alla fall både den tvåledade strukturen och en del av det heraldiska ordförrådet, t.ex. orden ström, bjälke, sparre, flyckt, spets, stråle, silfver, gyllen. En del rotesoldaters tillnamn hade en riktigt aristokratisk klang: Leijonschöld, Stålfelt, Gyllenbögel, Gyllenåhl, Silfverhan, Silfwerpatron, Silfverström, Ståhlberg, Ståhlsten, Silfverberg, Silfverduk (duk 'fana'), Lindflykt och Hellflykt.

Livkompaniet vid Björneborgs regemente tycks ha varit en föregångare vid användandet av de tvåledade borgerliga namnen: 46,4 % redan år 1719. (Jfr tabell 2.) I mitt material har namn av den här typen varit i majoritet från 1730-talet fram till 1760-talet, i Österbotten ännu på 1770-talet. Dessa namns popularitet ser ut att ha varit störst och långvarigast i Österbottens och Nylands svenskbygder. Det allmänna intrycket av materialet är att dessa modenamn, som också civilbefolkningen favoriserade, lättare har accepterats som soldatnamn i västra Finland än i Savolax och i Kymmenegårds län.

Tabell 2. Andelen svenska tvåledade soldatnamn av adlig och borgerlig typ i
procent vid de finska infanteriregementenas livkompanier och Kymmenegårds
bataljon under 1700-talet.


Årtionden från vilka materialet härstammar (se not [1]):

1700-
1710-
1720-
1730-
1740-
1750-
1760-
1770-
1780-
1790-
Åbo
6,7
15,4
-
51,0
-
54,3
-
-
-
34,6
Björneborg
2,3
46,4
46,7
-
-
-
57,1
-
-
0
Österbotten
..
..
..
-
65,0
-
-
62,8
-
28,4
Nyland
-
24,6
-
-
63,1
-
64,0
-
10,2
21,3
Tavastehus
-
18,7
36,1
-
52,6
-
51,9
-
-
14,6
Savolax
-
1,7
-
49,7
-
36,2
-
21,3
-
4,3
Kymmenegårds bataljon
-
11,6
-
-
-
38,7
-
25,5
-
30,6

De flesta enledade soldatnamn av typen suffixförsedda släktnamn har varit bildade enligt klassiskt mönster, såsom Nylander, Wärlander, Holmerus, Arckelin, Levan, Hilldén och Lexell, men det har också funnits Jyssing, Baggas, Bärtas och Frijtas samt Nielsson, Larsson och Simonsson (son i soldatnamn kan betraktas som suffix). Den här namntypens andel har i samtliga kompanier i materialet under hela 1700-talet varit liten, 0-11 %.[3]

Då soldatnamnen nämns kommer man vanligtvis först att tänka på de korta tillnamnen, såsom Hurtig, Keisare, Hast, Gröön och Stormbatt, som klart skiljer sig från civilbefolkningens släktnamn under 1700-talet. En del av dessa s.k. typiska soldatnamn har senare både i Sverige och i Finland också börjat gå i arv som släktnamn. Typiska soldatnamn har förekommit ända sedan man över huvud taget började ge tillnamn åt soldaterna. I de flesta av kompanierna i mitt material har de alldeles i början av 1700-talet använts mera än t.ex. de tvåledade borgerliga namnen (Se tabell 3). Under slutet av 1700-talet har de typiska soldatnamnen blivit så allmänna att de på 1790-talet i samtliga kompanier i materialet har utgjort 60-100 % av alla tillnamn.

Därtill kan man konstatera en tydlig tendens till uttryckligen enstaviga namn i slutet av 1700-talet. I början av århundradet kunde det finnas mera av de flerstaviga än de enstaviga namnen, t.ex. i Björneborgs regemente år 1728 bl.a. Abbor, Dufva, Eenfaldig, Fogell, Funke, Giädda, Godwillig, Hiellte, Humbla, Keisare, Kiempe, Kruskopp, Lifländer, Listig, Medelmåttig, Nordanwäder, Wackerbart. I samtliga kompanier i materialet hade utvecklingen i slutet av århundradet lett till en tydlig majoritet av enstaviga namn. I Savolax regemente tjänade på 1790-talet bl.a. Alm, Arm, Berg, Blixt, Borg, Braf, Dag, Dann, Dyyr, Greek, Green, Haij, Harg, Hast, Hemd, Hock, Hopp, Hölt, Id, Is, Kaap, Kant, Klack, Knäpp, Kratz, Lack, Noll, Puff, Pur, Pönd, Sarf, Satt, Sluth, Teck, Tihl, Torn, Tryy, Tyll, Uhr, Weis och Wick.

Tabell 3. Andelen s.k. typiska soldatnamn i procent vid de finska infanteriregementenas
livkompanier och Kymmenegårds bataljon under 1700-talet.


Årtionden från vilka materialet härstammar (se not [1]):

1700-
1710-
1720-
1730-
1740-
1750-
1760-
1770-
1780-
1790-
Åbo
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


6,7
15,1
21,8


33,3
25,7
59,0


-
-
-


17,2
26,5
43,7


-
-
-


18,1
19,1
37,2


-
-
-


-
-
-


-
-
-


46,0
14,0
60,0
Björneborg
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


1,1
5,7
6,8


14,3
25,0
39,3


16,3
22,2
38,5


-
-
-


-
-
-


-
-
-


10,4
18,7
29,1


-
-
-


-
-
-


86,3
13,7
100
Österbotten
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


..
..
..


..
..
..


..
..
..


-
-
-


15,9
11,5
27,4


-
-
-


-
-
-


12,6
15,7
28,3


-
-
-


50,3
17.7
68,0
Nyland
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


-
-
-


32,3
9,2
41,5


-
-
-


-
-
-


16,2
12,3
28,5


-
-
-


19,1
8,9
28,0


-
-
-


72,2
15,7
87,9


70,4
7,4
77,8
Tavastehus
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


-
-
-


6,2
9,4
15,6


12,0
15,8
27,8


-
-
-


20,5
16,8
37,3


-
-
-


20,3
21,8
42,1


-
-
-


-
-
-


65,6
16,5
82,1
Savolax
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


-
-
-


3,3
1,7
5,0


-
-
-


18,9
15,1
34,0


-
-
-


17,2
16,4
33,6


-
-
-


50,6
14,6
65,2


-
-
-


88,6
7,1
95,7
Kymmenegårds bataljon
- 1-staviga
- längre
- sammanlagt


-
-
-


30,2
18,6
48,8


-
-
-


-
-
-


-
-
-


25,2
29,4
54,6


-
-
-


32,6
37,8
70,4


-
-
-


48,6
18,1
66,7

Det är intressant att de korta typiska soldatnamnen enligt Sten Kreüger (1957 s. 8) har uppnått majoritet i Sverige först omkring år 1800 och enligt Gustaf Lund (1953 s. 86, 87) i Jämtlands jägarregemente blivit populära först under 1830-, 1840- och 1850-talen. Det ser alltså ut som om modet med typiska soldatnamn har spritt sig tidigare inom Finlands regementen än på svenska sidan.

Namngivningsmetoder

I flera soldatnamnsbeskrivningar har man betonat det från allmänna namngivningsmetoder avvikande förfarandet att en i roten nyrekryterad soldat fick ärva sin föregdingares rillnamn. Enligt Carin Österberg (1939 s. 112) gavs det först år 1817 i ett brev från konungen tillstånd att ändra ett soldatnamn som funnits i roten, men också då gällde tillståndet endast generalmönsterrullorna. Av detta kunde man dra slutsatsen att det tidigare inte alls hade varit möjligt att byta namn inom roten. Som bevis för att soldatnamnet uttryckligen hört ihop med roten har Österberg nämnt att det i Blekinge 1:a kompani år 1724 också i de öppna rotarna funnits soldatnamn. Åtminstone i Dalarna och Västerbotten har rotens namn uppfattats vara samma som soldatens namn (Lund 1953 s. 72). Sten Kreüger (1957 s. 11) har räknat ut att två tredjedelar av tillnamnen i regementet i Dalarna år 1806 var samma som år 1691, alltså samma soldatnamn på samma nummer i över hundra år.

Förfaringssättet får en naturlig förklaring genom konungens direktiv av år 1685, vilket senare upprepades, att vid skrivandet av mönsterrullorna skulle skedda förändringar tilläggas i den föregående generalmönsterrullan (Gahm Persson 1 s. 565, 566, 4 s. 666). Sålunda kom ett soldatnamn som förekommit i roten alltid fram, fastän namnbäraren inte längre existerade. Dessutom har bostadens och invånarens namn helt allmänt varit nära förknippade med varandra bland folket i både Sverige och Finland. Om soldatens tillnamn också har använts som namn på torpet, har det fallit sig naturligt att bibehålla torpets namn, då invånaren har bytts ut och den nya invånaren har då fått detta namn. Kreüger har å andra sidan på basen av sitt omfattande svenska material påstått att det bara i undantagsfall, såsom vid Dalregementet, hänt att ett soldatnamn övergått från en man till en annan inom roten. Däremot var det vanligt att någon del av det gamla namnet ingick i det nya.

Jag har inte i någon av mina källpublikationer eller i Militaria-arkivet från 1600- och 1700-talen funnit några direktiv eller bestämmelser rörande metoderna att namnge soldater, men själva soldatrullorna berättar en del om de principer som följts vid namngivningen. Jag har fått fram tre drag: 1) en nyrekryterad soldat har ärvt tillnamnet av sin föregångare, 2) i den nya soldatens och hans föregångares namn ingår något gemensamt element eller 3) soldatnamnet har bildats på basen av något ortnamn som förekommit inom roten eller något folkligt personnamn eller också har ortnamnet eller personnamnet som sådant valts som tillnamn åt soldaten. Jag har på grundval av mitt material räknat ut i vilken grad varje namngivningsmetod har använts.

Man har i alla regementen i Finland på 1700-talet känt till bruket att ge rotens gamla soldatnamn åt den nya soldaten. Bruket har dock inte i något regemente eller vid någon tidpunkt varit särskilt allmänt, ännu mindre den enda använda metoden. Inom livkompanierna vid Björneborgs, Österbottens och Tavastehus regementen har soldatnamnet hållits oförändrat i roten vid i genomsnitt vart tredje personbyte under 1700-talet (se Diagram 1 a). Allmännast förekom det från 1740-talet till och med 1770-talet, dvs. under samma årtionden som de tvåledade borgerliga namnen har varit populärast.

Diagram 1 a. Diagram 1 b.
Diagram 1 a-b. De olika namngivningsmetodernas
genomsnittliga användning (%) i materialets
truppförband under 1700-talet.

k1=medeltalet av de fall där soldatnamnet bibehålls
i roten vid personbyte; k2=medeltalet av de fall där
rotens gamla och nya soldatnamn har ett gemensamt
element; k3=medeltalet av de fall där soldatnamnet
grundar sig på ett ortnamn som hört till roten eller
på rotebondens (släkt)namn.

Procenttalen för Björneborgs regemente åskådliggör utvecklingen mycket väl: Under åren 1762 och 1763 har 88 % av rekryterna vid livkompaniet givits ett namn som från förut fanns i roten. Då gynnades ännu de tvåledade borgerliga namnen. Kort därefter har modet börjat kräva kortare typiska soldatnamn och namnen har bytts ut, och i mönsterrullan av år 1800 finns av namnen från 1760-talet endast 8,7 % kvar. Sedan, då största delen av namnen åter följde tidens ideal, kunde de igen bibehållas vid personbyten i upp till 48 % av fallen. Namnmodet har alltså övervunnit alla övriga tendenser.

I flera av kompanierna i materialet har det varit rätt sällsynt att ett soldatnamn bibehållits oförändrat i roten vid personbyte, i Savolax var det rentav exceptionellt. Där har bara 3,3 % av alla de soldater som rekryterats under 1700-talet fått sin föregångares namn, under åren 1719-35 och 1758-85 ingen. Den här namngivningsmetoden har trots allt varit något vanligare än de två följande.

Ibland, då soldatnamnet inte bibehållits i sin helhet, har man tagit något element av det till det nya namnet. Det gemensamma elementet kan ha varit en hel namnled, såsom leden järn i namnparet Järnfelt och Järnman eller leden lund i namnen Biörklund och Lund. Det gemensamma elementet kan i det ena namnet ha varit en hel led, i det andra bara namnets stam eller rester av grundordet, såsom i namnparen Willman - Willig, Wäckman - Wäckling, Häckman - Häkkinen.

Då man i mitten av 1700-talet ville ha tvåledade borgerliga namn, härleddes de ofta från de tidigare enledade namnen. T.ex. fick soldaten Lax till sin efterföljare Laxström, Asp efterfölj des av Asproot, Blanck av Blanckenfelt, Hiort av Hiortfoth. Också utgående från de gamla tvåledade namnen bildades nya tvåledade, så att soldat Törnroos' efterföljare fick namnet Lillieroos, efter soldat Nystedt kom Nyström till roten, efter Lindflykt Lindberg. Då man i slutet av 1700-talet igen ville ha kortare namn, fick man dem bl.a. av de tvåledade genom att till nytt namn (eller namnbas) välja den ena komponenten från det gamla namnet, t.ex. Åkerlund > Åker, Dunderfält > Dunder, Stenfält > Steen, Granroth > Roth, Willman > Willig, Rosenfäldt > Rosling.

Också denna namnbildningsmetod hörde huvudsakligen till de tvåledade borgerliga namnens tidsperiod under årtiondena kring mitten av 1700-talet, men inte ens då har den uppnått någon stor popularitet. Under 1700-talets lopp har metoden i genomsnitt använts vid 1,2-10,3 % av personbytena. (Se Diagram 1 a.)

Mycket oftare har de nya rekryterna fått namn enligt principer som motsvarar dem som användes av civilbefolkningen då man tog sig släktnamn på 1600- och 1700-talen. Ofta utgick man ju från något ortnamn i hemtrakten då släktnamnet bildades. Denna metod har av namngivarna anpassats till indelningsverkets förhållanden så, att man till grund för rekrytens tillnamn tagit något ortnamn som hört till roten, oftast namnet på någon rotegård eller by, ibland också namnet på en socken eller ett soldattorp, till och med rotebondens släktnamn eller annat tillnamn. Folkliga person- eller ortnamn kunde i oförändrad form antecknas som soldatnamn. Det var dock vanligare att ett finskt ortnamn helt eller delvis översattes till ett svenskt soldatnamn. Sålunda har soldatnamnet och ortnamnet haft ett element med gemensam betydelse. Exempelvis i Tavastland tjänade i byn Kauramaa soldat Hafverman (kaura 'havre', maa 'åker'), i Haapakimola soldat Asp (haapa 'asp'), i Savolax levde i roten Käenniemi soldat Giök (käki : käen 'gök'). Soldatnamnen har kunnat härledas från ortnamn också på annat sätt: från bynamnet Ansalax soldatnamnet Lax (-lax=fi. laksi > lahti 'vik'). I Savolax regemente har i byn Kapala efter rotebondens finska släktnamn Kapainen namngivits soldat Kap, efter släktnamnet Tuukainen (skrevs Tukain) soldat Tuk.

Vanligast har de ortnamnsbaserade soldatnamnen under 1700-talet varit i Björneborgs regemente (t.ex. år 1728 48,9 % och åren 1762-63 41,2 %) och i Nylands regemente (t.ex. 1719 35,4 % av alla namn, 1743 36,2 % och 1767 32,6 %). I Savolax regemente och i Kymmenegårds bataljon har denna namngivningsmetod varit betydligt sällsyntare än annorstädes (se Diagram 1 b). I Savolax har man kunnat härleda soldatnamnen från männens egna släktnamn i stället för från ortnamn. Det finns vissa uppgifter om ett sådant förfarande både från slutet av 1700-talet (Kilpeläinen 1925 s. 132) och från 1850-talet (Indelta militären av år 1854).

Under början av 1700-talet har man mycket ofta i finska trakter bildat finska tillnamn av ortnamnen. Då har man ofta valt ett gårdsnamn som grund för soldatnamnet, t.ex. i Tavastehus regemente har man 1719 efter gården Hirvelä bildat soldatnamnet Hirvi, efter gårdsnamnet Jurrila soldatnamnet Jurri, efter gårdsnamnet Tickala soldatnamnet Ticka. Namnet på soldaten från Iså- och Wähä-Hijsälä gårdar var Hijsi, 1728 hette soldaten från gården Rantala Randalindu, från Säppälä Seppä.

Kring mitten av 1700-talet har man i synnerhet från bynamn härlett svenska tvåledade borgerliga namn. Sålunda underhölls i Tavastehus regemente år 1767 i byn Heinämaa soldaten Hömark (fi. heinämaa 'hömark'), i byn Wirenoja soldaten Wirman; Laxström var soldat från byn Ansalax, soldat Asproth var från Haapakimola.

Under slutet av 1700-talet då de typiska soldatnamnen var speciellt populära har man så gott som helt avstått från att använda rotens ortnamn som grund för soldatnamnen.

Om soldatnamnen under autonomins tid på l800-talet

Under den finska autonomins tid återupplivades den indelta armén ännu en gång år 1854 under Krimkriget. Då den indelta militären var som störst under 1850-talet uppgick styrkan till 6057 man. Jag har behandlat

Tabell 4. Soldatnamnstypernas popularitetsväxlingar i Finland under 1850-
och 1860-talen.


Svenska namn
Truppförband
År
Finska
namn
2-ledade
borgerliga
1-ledade
suffix-
försedda
typiska
soldat-
namn
Samman-
lagt


antal
%
antal
%
antal
%
antal
%
antal
%
Åbo bataljon
l:a komp.
1855
0
0
8
5,3
9
6,0
133
88,7
150
100

1856
82
54,7
8
5,3
5
3,3
55
36,7
150
100

1860
28
31,5
28
31,5
13
14,6
20
22,5
89
100
2:a komp.
1855
2
1,3
76
50,7
42
28,0
30
20,0
150
100

1856
144
100
0
0
0
0
0
0
144
100

1860
43
91,5
0
0
0
0
4
8,5
47
100
Uleåborgs bataljon

1862-1865
119
66,1
16
6,1
16
8,9
34
18,9
180
100
Kuopio bataljon
1:a komp.
1855
17
11,5
5
3,4
4
2,7
122
82,4
148
100

1856
inga förändringar

1860
44
71,0
3
4,8
2
3,2
13
21,0
62
100
S:t Michels bataljon
1:a komp.
1855-1856
36
25,5
5
3,5
0
0
100
70,9
141
100
2:a komp.
1855-1856
11
7,5
6
4,1
0
0
129
88,4
146
100
3:e komp.
1855-1856
9
6,2
0
0
0
0
136
93,8
145
100
4:e komp.
1855-1856
10
6,2
2
1,2
0
0
150
92,6
162
100

1714 soldaters namn från denna tidsperiod.[4] Bataljonerna avvecklades år 1867.

Man kan antaga att man år 1854 och 1855 har utgått från den grund som återstod då det indelta manskapet spreds ut på sina rotar år 1810. Åter infördes i rullorna tillnamn åt soldaterna, år 1855 mest svenska typiska soldatnamn (se tabell 4). I rullorna från åren 1856 och 1860 kan sedan iakttagas en markant förändring i exempelvis Åbo och Kuopio bataljoner: de finska namnens andel är stor, rentav 100 % i Åbo 2:a kompani år 1856. Visserligen fanns det vid samma tidpunkt i t.ex. alla fyra kompanierna vid S:t Michels bataljon nästan enbart korta svenska namn. 1850-talets indelta militär var till sin karaktär en nationell armé (Seitkari 1937 s. 186, 196). Man kunde ju genom att förfinska namnen stärka den allmänna finskhetskänslan.

Av soldatnamnen från autonomins tid är det speciellt de finska namnen som är olika tillnamnen på 1700-talet. T.ex. i Åbo 1:a kompani tjänade år 1856 soldaterna Salmi ('sund'), Kotka ('örn'), Kallio ('berg'), Kanto ('stubbe'), Juuri ('rot'), Järvi ('sjö'), Lenko ('krökt'), Niemi ('näs'), Oksa ('gren'), Kurki ('trana'), Ranta ('strand') och Suomi (ett gammalt personnamn eller 'Finland'), år 1860 soldaterna Kivi ('sten'), Kukka ('blomma'), Miekka ('svärd'), Peura ('hjort'), Ilves ('lo'), Lehti ('löv'), Itä ('öster') och Laine ('våg'). Vissa av 1800-talets finska soldatnamn kan anses motsvara de svenska typiska soldatnamnen; de är annorlunda än civilbefolkningens släktnamn i allmänhet: t.ex. Pitkä ('lång'), Wahti ('vakt'), Ahven ('abborre'), Toivo ('hopp'), Tuima ('bister'), Pulska ('välmående, fet'), Into ('iver'), Sota ('krig'), Rauta ('järn'), Hyvä ('god'), Savo ('Savolax'), Torni ('torn'), Riemu ('jubel'), Tuuli ('vind'), Silta ('bro'), Onni ('lycka'), Silmä ('öga'), Suo ('kärr'), Terä ('egg'), Ilo ('glädje') och Siivo ('ordentlig').

Av de namngivningsprinciper som kunde iakttagas under 1700-talet fanns inte mycket kvar på 1800-talet. I t.ex. S:t Michels skarpskyttebataljon bibehölls under åren 1855-56 endast i en rote tillnamnet oförändrat vid personbyte: nr 177 Löf i 4:e kompaniet dog, mannen som ersatte honom fick namnet Löf. Under åren 1862-65 byttes 91 män i Uleåborgs bataljon ut, 9 av dem fick namnet som fanns i roten, t.ex. nr 38 Jänkkä i Kemi kompani avskedades och i hans ställe kom Johan Koivuranta, "nu Jänkkä", nr 75 Honka avskedades, i stället kom Johan Tuppurainen, "nu Honka" Annorstädes användes metoden inte längre ens i denna utsträckning.

Det i S:t Michels bataljon förhärskande bruket enligt vilket soldatnamnet bildades utgående från släktnamnet, gjorde det omöjligt att ge rotens tidigare namn åt den nya soldaten. T.ex. under åren 1855-56 dog nr 6 Wacker som ersattes av Mankonen, vilken fick namnet Mann; nr 39 Manninen med soldatnamnet Mann dog, varvid till roten kom Närvänen som fick namnet Narv; från nr 48 dog Kock, den nya mannen Nykänen fick namnet Nyck.

Soldatnamnen har i allmänhet alltid betraktats som ett egendomligt självständigt system, vilket har producerat namn som tydligt avvikit från civilbefolkningens namnbestånd. Soldatnamnen är dock inte något fristående fenomen. De har uppkommit ur ett naturligt namngivningsbehov, och deras etablering och spridning har påverkats av historiska omständigheter. De är ett utslag av den svensk-finska stormaktstidens uniformeringspolitik. Dessutom återspeglar de sin tids uppfattningar om släktnamn och är fast förknippade med de allmänna namngivningsmetoderna . Till och med de typiska soldatnamnen har blivit en del av civilbefolkningens ärftliga släktnamnsbestånd.

Källor och litteratur

Arkivkällor

Noter

[1] Namnmaterialet har excerperats ur följande rullor: Åbo regemente (~ Åbo) = Livkompaniet vid Åbo läns regemente år 1705, 1719, 1737, 1743, 1747, 1758, 1795, 1804 (588 tillnamn); Björneborgs regemente (~ Björneborg) = Livkompaniet vid Björneborgs infanteriregemente år 1702, 1703, 1719, 1728, 1759, 1762, 1763, 1800, 1804 (581 namn); Österbottens regemente (~ Österbotten) = Livkompaniet vid Österbottens infanteriregemente år 1719, 1734, 1749, 1752, 1775, 1790, 1791, 1802 (655 namn); Nylands regemente (~ Nyland) = Livkompaniet vid Nylands infanteriregemente år 1699, 1719, 1743, 1767, 1785, 1804 (647 namn); Tavastehus regemente (~ Tavastehus, Tavastland) = Livkompaniet vid Tavastehus läns infanteriregemente år 1719, 1728, 1747, 1767, 1795, 1800 (671 namn); Savolax regemente (~ Savolax) = Livkompaniet vid Savolax och Nyslotts läns infanteriregemente år 1719, 1735, 1758, 1773, 1785, 1795, 1804 (686 namn); Kymmenegårds bataljon = Kymmenegårds läns infanteribataljon = före 1721 Viborgs infanteriregemente år 1719, 1720, 1758, 1778, 1800 (332 namn).

[2] Bl.a. Ekman 1954; Finne 1917; Kreüger 1957; Leijonhufvud 1918; Lund 1953; Nissili 1946-47, 1957, 1962 a, 1962 b; Noreen 1913; Tegnér 1930; Österberg 1939.

[3] Namntypen är inte medräknad i tabellöversikterna.

[4] 1:a och 2:a kompaniet vid Åbo indelta finska skarpskyttebataljon 1855, 1856 och 1860 (Militaria 26/19, 20, 22): 730 tillnamn; Uleåborgs indelta finska skarpskyttebataljon 1862-65 (Militaria 27/9-12): 180 tillnamn; 1:a kompaniet vid Kuopio indelta finska skarpskyttebataljon 1855, 1856 och 1860 (Militaria 27/21, 22, 24): 210 tillnamn; S:t Michels indelta finska skarpskyttebataljon 1855 och 1856 (Militaria 27/36, 37): 594 tillnamn.

Summary

Pirjo Mikkonen: The surnames of locally maintained regular soldiers in Finland

The surnames given in past centuries to locally maintained regular soldiers on enrolment may be classified as follows, according to their language and structure. Finnish names include those based on place-names made up of two elements (e.g. Saramäki, Mustanoja) or on old, popular Finnish personal names consisting of two components, bahuvrihi compounds (Kähäräpää 'curly head') or other compound words (Lukumies, -mies 'man'). Finnish soldiers' names could also be based on single-element place-names, with or without a suffix, or on personal names comprising one component, e.g. family names, bynames, etc. (Koivisto, Paljakka, Karhinen, Lauttala, Rastas, Salmi). Thus the Finnish surnames given to soldiers were similar to Finnish place-names and personal names generally. Among the Swedish surnames found, three groups are discernible: two-element names of the same type as names of the nobility and middle classes, such as Rosenfelt, Backman, and Moberg; names comprising a single element with a suffix, often based on classical models, e.g. Nylander, Holmerus, Arckelin, Hilldén, and Baggas; and "typical" soldiers' names (short, non-compound), e.g. Hurtig, Stormhatt, Keisare, Gröön, Alm, Hast.

In every regiment in Finland from the beginning of the eighteenth century some kind of surname was usually recorded for each soldier on enrolment. When the army came under stronger Swedish influence, so did the surnames of its Finnish soldiers, so that by the end of the 1720s Swedish names predominated

in all companies. Around the middle of the eighteenth century two-element soldiers' names of the types found among the nobility and middle classes predominated. By the early 1780s at the latest "typical" soldiers' names accounted for 60-100 per cent of surnames in all the companies studied.

The army lists also provide information on naming practices: a new recruit might inherit his predecessor's army surname; there might be a common element in the names of the new soldier and his predecessor; or a soldier's name might be formed on the basis of a place-name in the local community maintaining and equipping him, or on the basis of a popular personal name.

Around the middle of the nineteenth century, when the system of a locally maintained standing army was once again revived in Finland for the Crimean War, new colour was brought to the stock of soldiers' names as a result of Finnish names being formed corresponding to the "typical" Swedish soldiers' names, e.g. Hyvä ('good'), Ilma ('air'), Ilo ('joy'), Onni ('happiness, luck'), Pulska ('healthy, fat'), Riemu ('rejoicing'), Sota ('war'), Toivo ('hope'), Tuima ('stern'), Tuuli ('wind').

Källa: Studia Anthroponymica Scandinavica : Tidskrift för nordisk personnamnsforskning 1986:4, s. 57-72

© Pirjo Mikkonen ja Suomen Sukututkimusseura

[ Till början av artikeln ]