Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Från olika namnsystem till ett enhetligt släktnamnssystem i Finland

Sirkka Paikkala

Det är inte min avsikt att komma med någonting revolutionerande nytt inom den finländska släktnamnsforskningens område. Jag tänker bara i korthet ge er en presentation av de finländska släktnamnens och det finländska släktnamnsystemets utveckling, sådant det kommit att framstå för mig med början från år 1981 då jag inledde arbetet på delen om släktnamn i boken Suomalainen nimikirja (Finsk namnbok), som utkom år 1984. Uppslagsorden i boken omfattade omkring 5000 av de vanligaste finska släktnamnen och dessutom behandlades omkring 7000 övriga släktnamn i artiklarna. Detta innebar 90 % av finländarna, räknat efter antalet namnbärare av finska namn. Jag gick igenom dokumentärt material alltifrån de äldsta längderna (från 1300-talet) nästan till våra dagar och forskningskartoteket kom att ormfatta hundratusentals excerperade namn. Självfallet kom också namndata i undersökningar som dittills offentliggjorts i Finland att tas under övervägande. Inom ramen för detta arbete kom en bild att framstå för mig, en bild där olika namntyper så småningom inplacerade sig på sina respektive platser utmed Finlands karta och konturerna av en utveckling anknuten till olika samhällsklasser började träda fram. Längre fram har jag ständigt försökt fördjupa detta vetande och har i rätt stor utsträckning satt mig in i genealogiska källor, metoder och synsätt.

Denna bild skall jag nu presentera. Till följd av bristen på tid och utrymme är den en höggradigt förenklad stomme, men just därför blir den kanske lättare att förstå. Denna stomme kan tjäna som underlag för jämförelser med utvecklingen i andra länder och detaljerna i den kommer jag själv att följa upp och kontrollera under tidens lopp.

Det nuvarande släktnamnsbegreppet är ungt i Finland

Det nuvarande systemet för släktnamn i Finland definieras av namnlagen. För släktnamnens vidkommande är innehållet i denna lag i sina huvuddrag detsamma som i Sverige, Norge och Danmark.

Den moderna uppfattningen om släktnamn och om att det är absolut nödvändigt att ha sådana utvecklades i Finland i och med att barriärerna mellan olika näringsgrenar bröts ner, ståndssamhället avvecklades, befolkningen började röra sig fritt, ett folkskoleväsen kom till stånd samt framför allt i och med språkstriden och nationalitetstankens genombrott. Utvecklingen tog sig början på 1850-talet och utmynnade efter flera årtionde av debatt och experiment i den första namnlagen av år 1920, som föreskrev att alla finländare skulle ha ett släktnamn och använda det på ett enhetligt sätt. De som inte hade något släktnamn skulle ta sig ett sådant under år 1921 - eller också skulle prästerskapet tilldela dem ett sådant senast vid utgången av året. Avsikten med släktnamnet var att det skulle gå i arv. I äktenskapslagen av år 1930 blev det sedan obligatoriskt för hustru att vid ingåendet av äktenskapet byta till mannens släktnamn. Detta stadgande kom dock att ändras under åttiotalet.

Tidigare system för släktnamn och tillnamn

Före 1850-talet användes flera olika system för släktnamn och tillnamn i Finland. Systemen var olika gamla och hade tillkommit för olika ändamål. Dessa system bildade komponenterna som för drygt hundra år sedan kom att ingå vid uppbyggnaden av ett enhetligt system (Fig. 1.). De vertikala pilarna i figuren återger antingen de olika namnsystemens inverkningar på varandra (adelsnamn som mönster för soldatnamn, borgarnamn som mönster för hantverkarnamn) eller övergångar av beståndsdelar (ett soldatnamn blir namn på ett torp och torpnamnet blir sedan ett släktnamn).

Den viktigaste uppdelningen inom namnsystemen hänger samman med att Finlands folk av gammalt varit kulturellt tudelat. Området där Finland ligger har länge varit en mötesplats för kultur från öst och väst. Kulturskillnaderna kommer också till synes i namnskicket. I västra Finland, som mera uttalat låg inom den svenska och den mellaneuropeiska inflytelsesfären och där bosättningen hade konsoliderats på fasta orter och åkerbruk förekommit sedan gammalt, där användes inga släktnamn på medeltiden. Bönderna och medlemmar av stadsbefolkningen kunde ha olika ickenedärvda tillnamn. I handlingarna förekommer dessutom namn på gårdar och andra bosättningar använda på samma sätt som tillnamn. Vissa högreståndspersoner (det medeltida frälset och vissa präster) hade tillnamn som kunde gå i arv till följande generation. Längre fram skall det ges en presentation av när olika befolkningsgrupper började använda släktnamn i västra Finland (med västra Finland avses i detta sammanhang det område där västligt namnskick var rådande).

Karta 1.
Karta 1.

I östra Finland var de östliga dragen mera markanta: Novgorod och den grekisk-ortodoxa kyrkan utsträckte sitt inflytande inte bara till Karelen utan även in i hjärtat av Savolax, bort om den gräns som freden i Nöteborg (1323) sedermera fastslog, ända till Savilahti/Savolahti vid västra stranden av Saimen eller med andra ord till trakten av nuvarande St Michel. (Karta 1.)

Inom det här området, som låg under östligt herravälde, uppstod det äldsta släktnamnssystemet - sannolikt på tolvhundratalet. Detta system kom att bevara sin starka ställning under hela svenska tiden nästan i hela Savolax och Karelen. Systemet som skilde sig från internationell praxis byggde på östfinska stamsammhällets eget rättssystem. Detta system var infött och inte inlånat från grannarna, till skillnad från vad som var fallet med de senare släkt- och tillnamnssystemen.

Orsakerna till det östliga namnsystemets uppkomst är fortfarande inte entydigt klarlagda, men systemet byggde uppenbarligen på den inre hierarkin och på jordägo-, nyttjande- och arvsrättigheter inom olika släktenheter - "klaner" - som ingick i en stamgemenskap där man från ort till ort bedrev svedjebruk och jakt. Namnen kan ha varit kännetecken för dessa klaner. De bildades i huvudsak av individnamn (närmast huvudnamn, kanske också tillnamn) som av allt att döma burits av släktens patriarker. Namnen gav uttryck åt familje- eller släkttillhörighet och angav samtidigt till exempel rätten att nyttja släktens fångstmarker och svedjefall. Eftersom en sådan storfamilj/klan bildade ett släktsystem kom tillnamnen automatiskt att gå i arv. Av samma orsak hände det också att en svärson som "adopterats" av klanen kunde anta svärfaderns släktnamn. Å andra sidan kom en kvinna enligt det östliga nedärvningssystemet att stanna inom faderns släkt även efter det att hon gift sig och bära denna släkts namn (traditionen började brytas först under namnomvälvningen i slutet av adertonhundratalet). - Då storfamiljerna delades kom nya namn att uppstå - och vid bildandet av dessa namn användes längre fram inte bara patriarkens namn som utgångspunkt, utan namnen kunde också bildas utgående till exempel från boningsorten eller hembygden.

Med savolaxarnas expansion utbredde sig de östliga släktnamnen till Kajanaland, en del av Mellersta Finland, Österbotten, norra Finland, Ingermanland och ryska Karelen. Inom sådana områden där savolaxarna inte uppnådde ställningen som dominerande befolkningselement försvann emellertid bruket av släktnamn (med början från sextonhundratalet), åtminstone i handlingarna. Ibland - även om prästerna inte antecknade släktnamn i kyrkoböckerna - kunde ett släktnamn leva kvar inom släktens muntliga tradition i upp till 150 år, för att vid lämpligt tillfälle åter dyka upp och börja användas. I Lappees, Jääskis och Viborgs härad i Karelen kom det västliga bruket med hemmansnamn och tillnamn att delvis göra intrång på släktnamnsområdet, vilket också ställvis inträffade i de sydvästligaste delarna av Savolax. Till följd av det ryska inflytandet använde uppenbarligen inte heller de ortodoxa i Karelens gränstrakter längre några släktnamn på sextonhundratalet.

Den vanliga avledningsändelsen för släktnamn var -(i)nen. I kvinnliga släktnamn förekom under gångna sekel avledningsändelsen -tar/-tär, som användes i stället för avledningen -(i)nen.

Gränsen för västligt och östligt namnskick var i huvudsak klar. De nyare namnsystemen som byggde på ståndsindelningen och som skall presenteras närmare längre fram fick också andra regler i östra Finland.

Beståndsdelarna i östfinska namn

De flesta östfinska släktnamnen bygger på manliga förnamn som kan ha härstammat från ett flertal olika kulturer och språk. En del av släktnamnen går tillbaka på finnarnas egna hedniska individnamn (Ikävalko, Ilmonen, Kaukonen, Lempinen, Nousiainen, Toiviainen), en del baserar sig på grekisk-ortodoxa namn (Kononen < ry. Konon < gr. Konon; Parviainen < ry. Parfenij < gr. Parthenios; Termonen < D'ermoi < Jeremias); en del åter på namn som den västerländska kyrkan fört med sig (Pentikäinen < Benedictus; Tani < Daniel) eller på namn som kan ha kommit via vilkendera som helst av de två ovannämnda vägarna (Laukkanen < Laurentius; Koponen < tydligen Prokopios). - Från väster härstammar också annat namnmaterial än helgonnamnen (Hartikainen < Hartwig; Rokka < Rodgher; Laitinen < möjligen Laitha/Leta).

Släktnamn har också erhållits via tillnamnen - i all synnerhet då sådana tillnamn som anger klara kroppsliga egenskaper (Puujalka 'träben', Koukkuselkä 'krumrygg') eller yrkesbetecknande tillnamn (Nahkuri 'garvare', Seppä 'smed', Lukkari 'klockare') eller därmed jämförbara benämningar som uttrycker samhällsställning (Kuningas 'kung', t.ex. 'notkung'; Kupiainen < kupias 'hövitsman'; Vartiainen < vartija 'väktare'). En del av namnen har förkortats: Pitkäkukkaro ('lång penningpung') > Kukkaro ('penningpung'), Olkinuora ('halmsnöre') > Nuora ('snöre'), Kaukolempi > Kaukonen. Till förkortningarna av tillnamnen hör troligen också följande: Varvas 'tå', Koukku 'krok', Kopra < koura 'näve'. - Bland de släktnamn som utvecklats ur tillnamnen har självfallet namnen av denna typ i Karelen att uppvisa flera slaviska lånord än motsvarande namn i Savolax och det övriga Finland: Holopainen (ry. holop 'slav, tjänare'), Turakainen (ry. durak 'dum, stollig').

En del av namnen berättar om boplatsen eller om den gamla hembygden, I exempelvis Vepsäläinen (< Veps), Vahvelainen (< Vahviala), Sysmäläinen (< Sysmä) och en del är förvrängningarna av främmande namn (Bottnekarl > Potinkara, Stallsven > Talso, Lang > Lankinen).

Om de ortodoxas namn

I östra Finland fanns det dock ett betydande undantag, nämligen att det bland de ortodoxa i Gränskarelen i huvudsak inte torde ha använts några släktnamn, medan däremot de ortodoxa i norra Karelen använde ett flertal savolaxiska släktnamn. - Liksom en stor del av det övriga området där karelarna var bosatta hade också Gränskarelen på sin tid kommit att falla under Novgorods och Rysslands och följaktligen också den ortodoxa kyrkans herravälde och där hann släktnamnsväsendet aldrig vinna insteg eller också försvann det senast på sextonhundratalet.

I det ortodoxa Östkarelen kunde det till exempel ännu på adertonhundratalet förekomma att tillnamn härleddes ur faderns och/eller farfaderns namn via patronymt tillägg av suffixet -(i)nen. Så hette till exempel den kända runosångaren Arhippa Perttunens son Arhippain'i Miihkali, alltså Mihail Arhippainen.

Till följd av att källorna är så knapphändiga och avfattade på ryska har namnbeståndet bland de ortodoxa (särskilt under perioden fr.o.m. sextonhundratalet t.o.m. adertonhundratalet) undersökts i mycket ringa omfattning. Utgående från ett antal släktutredningar kan den slutsatsen dras, att det ända in på senare hälften av 1800-talet uteslutande var patronymer enligt det slaviska namnskicket som antecknades i handlingarna. Tanken på att släktnamn saknades får stöd även av den omständigheten att det knappast finns några släktnamn antecknade i ortodoxa kyrkböcker på 1800-talet. Då nedärvda släktnamn började vinna insteg mot slutet av förra seklet eller början av detta kom de flesta att som släktnamn få just en slavisk patronym eller något ryskt tillnamn.

Under 1800-talet började det också uppträda finska namn (ofta slutande på -nen). Av dem var åtminstone somliga i fråga om formen homonyma med andra östfinska namn, medan andra var sådana namn som inte påträffas annanstans. Hur dessa sistnämnda namn uppkommit - namn som ofta förefaller innehålla de mest mångskiftande vanliga appellativer - är fortfarande okänt (utgående från hemmansnamn, enligt mönster?). Som exempel kan anföras att farfadern till Agapi Nikonov, som föddes alldeles i slutet av sjuttonhundratalet, bokfördes under namnet Merkulei Amosov, medan brodern antecknades som Jefin Miinin. Agapis söner som föddes under 1820-1840-talet hette Petter Ahonen, Fedot Kylmänen och Terenti Röppänen, sedermera Kylmänen. Det ställer sig högst plausibelt att merparten av namnbestandet i Gränskarelen uppstått först omkring sekelskiftet. Där har det delvis tillämpats ett mönster som upplevts som östligt: ett bekant appellativ har fått en avledning med -(i)nen (Jalkanen < jalka 'fot', Kauhanen < kauha 'skopa', Puuronen < puuro 'gröt'), varvid det ibland förekommit att appellativet valts ensamt för sig: Routa < routa 'tjäle'. Ibland har namnet på hemgården tagits till släktnamn: Peltola, Koivunurmi.

En del fall är sådana att man utgående från dem kan sluta sig till att hos en del ortodoxa karelare ett ursprungligt östfinskt släktnamn förmått leva kvar under ett slaviskt namn. Så återgår exempelvis namnet på släkten Hoskonen i Ilomants troligen på den tidigaste kända stamfadern till släkten Hodska Ivananpoika (poika 'son') som levde vid början av sextonhundratalet, såvida inte släktens namn kommit att bevaras med hjälp av hemmansnamnet.

Effekterna av ståndsindelningen

Den första indelningen i olika tillnamns-och släktnamnssystem i Finland byggde altså på att stammar som levde åtskils från varandra hade olika kulturell bakgrund. Den andra indelningen härrörde från de ståndsskillnader som uppkom inom ett område med enhetlig administration. Under den svenska tiden började en allt tydligare stratifiering av samhället att göra sig gällande och personer av högre stånd började efter europeisk sed skaffa sig tillnamn och rentav släktnamn.

Under sextonhundratalet då Sverige var en europeisk stormakt ökade de ickefinska tillnamnen och släktnamnen snabbt i antal. Det kontinentala bruket att adel, präster, borgare och ämbetsmän hade släktnamn spred sig till Finland med. I egenskap av stormakt försökte Sverige också försvenska Finland och ståndspersonerna i Finland blev i allt större utsträckning svenskspråkiga och svensksinnade. Det gick "status" i att ha ett utländskt namn och det var nödvändigt för var och en som ville framåt i livet. Efter mönster av adeln började namnen på främmande språk också att gå i arv hos borgarna och de lärda. Seden att ha särskilda tillnamn spred sig snabbt bland hantverkarna med, och i en lag blev det obligatorisk att ha namn också för gesällerna. Då militärväsendet organiserades på 1690-talet fick namnsystemet ett nytt tillskott av särskilda soldatnamn, som hörde ihop med roten där soldaten tjänade. Rätt snart blev det vanligt att också rotesoldaternas namn var svenska eller ibland tyska eller försedda med avledningar från de klassiska språken.

Före den svenska stormaktstiden hade det fortfarande funnits en rätt riklig flora av tillnamn på finska bland borgerskapet i städerna. Dessa namn kommer också fram i gamla aktstycken. Under sextonhundratalet och början av sjuttonhundratalet dog de emellertid ut och kom inte att kvartstå oförändrade i släktnamnsbeståndet vid slutet av adertonhundratalet.

Adelsnamn. I samband med att riddarhuset i Sverige fick sina organisationsformer år 1626 föreskrevs ett släktnamnstvång för adeln också i Finland. I Finland har det också bott andra adliga än medlemmar av Sveriges adel.

Lärda namn. Närmast namn på -us, -ius, -ander, -in, -en och -er, som ofta är översättningar och bearbetningar av ortnamn till främmande sprak. Namnen var till en början personliga och de kunde växla med utbildning och samhällelig ställning. Sedermera (med början redan från och med sextonhundratalet) gick namnen vanligen i arv.

Borgar- och hantverkarnamn. Merendels svenska namn som påminner om tvådelade naturnamn. Namnen byggde till en början ofta på hemortens namn, till exempel hemmansnamn Viikainen > tillnamn Vikman. Därefter kom de att bildas genom fri sammanslagning av typiska namnleder. De vanligaste efterlederna bland våra nuvarande namn är -man, -berg, -ström, -qvist/-kvist, -lund, -gren, -holm, -roos. - Det har också förekommit att namn av de typer som förekommit bland de bildade klasserna använts som namn inom borgerskapet och vice versa. - Ju högre uppsatt ställning i samhället en släkt hade, desto större är sannolikheten för att släkten haft ett namn som gått i arv redan under förra hälften av sjuttonhundratalet.

Indelningsverkets soldatnamn innefattade namn av de typer som förekom bland de lärda och borgerskapet och därjämte så kallade egentliga soldatnamn. Under den första tiden av indelningsverket hade ställvis också finska namn använts, vilket på nytt började förekomma på 1850-talet. I västra Finland gick namnen inte i arv men de kunde övergå från en soldat till en annan inom samma rote.

Effekterna av ståndssamhällets namnsystem i östra Finland

Ståndssamhällets namnsystem infiltrerade också östra Finland. Även där kom det hemvana släktnamnet att utbytas mot ett namn på främmande språk då namnbäraren blev soldat, hantverkare, borgare eller sökte sig till kyrkans tjänst; ibland rentav också då namnbäraren slog sig ner som arbetare i någon stad eller började studera. I de fal1 då ättlingarna till en som antagit ett namn på ett främmande språk återvände till ett liv som bönder bytte de dock vanligtvis inte tillbaka till det ursprungliga namnet. Detta berodde säkerligen på att ett främmande namn hade högre status och dessutom på att det redan tidigare brukade finnas gott om personer på orten som hade det gamla finska namnet.

I Savolax och synbarligen också i Karelen kom en betydande del av soldat- och hantverkarnamnen på främmande språk att bli bestående. Så skedde dock inte alltid. - Antingen ett namn blev bestående för en släktgren eller inte, kan det hända att en och samma person förekommer i kyrkböckerna dels under sitt ursprungliga finska namn, dels under ett nytt främmandespråkligt namn och ibland under bådadera. Denna variation kunde omspänna ända till två eller tre generationer. Det förekom också att personer med etablerade främmandespråkliga namn fick särskilda soldatnamn. Ett exempel på detta återfinnes inom Idensalmi kompani under sjuttonhundratalet: Bovellan och Paldanius med namn ur de bildade klassernas namnförråd fick heta Boll respektive Pass som soldater och Järnberg som ärvt ett soldatnamn föregående generation fick rotenamnet Stål.

Den nationella väckelsen, den stora ekonomiska och samhälleliga reformperioden

Under en följd av århundraden hade ståndssamhället och kulturskillnaderna mellan olika finska stammar indelat det finska släktnamns- och tillnamnsbeståndet i olika system. På den punkten började en förändring göra sig gällande under senare hälften av adertonhundratalet: Finland fick ställningen som en autonom nation, finskheten började vakna, finskan blev erkänd som officielt språk vid sidan av svenskan, landet förändrades genomgripande av stora ekonomiska reformer, det kom in nya vindar i det samhälleliga tänkandet, armén omorganiserades. Finland började växa sig in i rollen av en självständig nationalstat och sökte aktivt efter material för detta stora reformbygge ute i Europa. Detta kom också att återspeglas i namnskicket.

Från och med 1850-talet fram till år 1920 kom det finska namnsystemet att skakas av en kedja innovationer och en snabb diffusion. Resultatet blev att de olika tillnamns- och släktnamnssystemen som gick tillbaka på ståndssamhället och skråväsendet, på kulturella bindningar samt på språket och på regionala drag vävdes samman med inslag från det europeiska nationalitetstänkandet och de nationella särdragen. (Fig. 1.)

Fig. 1
Fig. 3. De finländska släktnamnens bakgrund.

Under perioden mellan 1850- och 1880-talen fördes en tidtals animerad debatt i den finska pressen om huruvida man borde gå in för finska släktnamn eller inte. Släktnamnen diskuterades bl.a. som nationella symboler. Ibland motiverades bruket av släktnamn med att till och med stamboksförda kor hade ett namn som angav deras släktbakgrund. - Den offentliga debatten om släktnamn ledde på 1870-talet också till offentliga åtgärder för att förfinska namnen. Även om det ännu inte fanns några stadganden om bruk eller byte av släktnamn blev det sed att annonsera om namnbyte i den så kallade officiella tidningen.

Impulser till diskussionen om släktnamn i Finland vid mitten av adertonhundratalet kom bland annat från språkforskaren Antti Sjögren, folkloristen H. A. Reinholm, språkmannen F. Ahlman och redaktören Paavo Tikkanen, som, då han kom till universitetet på 1840-talet hade frångått det främmande namnet Tikén som han fått i skolan, samt från språkmannen Wolmar Schildt som använde författarnamnet Kilpinen (kilpi = 'sköld', ty. 'das Schild'). Finskheten och de finska släktnamnen kom dock att få sina främsta förebilder i professorn G. Z. Forsman, som redan på 1850-talet ägnade sig åt författarskap och journalistik under namnet Yrjö Koskinen (koski 'fors') och professorn August Ahlqvist, med författarnamnet Oksanen (oksa 'kvist'), som var en ännu mer aktiv och rentav hetsig offentlig förkämpe för finska släktnamn.

Den mest betydande förändringen skedde dock rätt obemärkt. Präster, lärare, ämbetsmän och andra som tillägnat sig ideerna i debatten började agera. Västfinnarna började få släktnamn genom prästernas, lärarnas och fabriksledningarnas försorg och som en följd av pressens, seminariernas och lantbruksskolornas inverkan - och dessa namn var, väl att märka, vanligen finska.

Då allmogen i västra Finland och arbetarbefolkningen i städerna började använda släktnamn, antingen detta skedde av egen vilja eller efter påverkan från omgivningen, skedde namnvalet närmast på följande sätt:

  1. utgående från sådana svenska eller andra ickefinska namn som tidigare använts av borgare, hantverkare eller soldater (Lundberg, Lindfors, Holm, Blom, Helin, Helander).
  2. utgående från namn som påminde om svenska patronymer. Dessa namn bildades antingen av fadersnamnet (alltså såsom äkta patronymer), farfadersnamnet (faderns patronym nedärvdes) eller av det egna förnamnet. Ytterligare en möjlighet var att de vanligaste patronymerna (Johansson, Karlsson, Henriksson) togs i bruk såsom modebetingande namn utan att det förelåg någon äkta patronymbildning. Svenska patronymer började uppträda som släktnamn hos ståndspersoner under första hälften av adertonhundratalet. De patronyma släktnamnen spred sig till den svenskspråkiga allmogen - eller inom tvåspråkiga områden också den finskspråkiga - först mot slutet av adertonhundratalet.
  3. utgående från bosättningsnamn som tidigare varit ett slags tillnamn: namn på torp, backstugor och gårdar. Det förekom också att de underlydande till någon gård fick samma namn som husbondegården hade. På många håll i Finland (exempelvis i Österbotten) hade hemmansnamn använts som etablerade tillnamn på samma sätt som släktnamnen (dock självfallet utan ärftlighetsfunktion).

Typen Virtanen

  1. Det uppkom också en innehållsligt sett ny typ av släktnamn, nämligen den så kallade typen Virtanen (< virta 'ström'), där stommen i namnet är ett naturappellativ som framsprungit ur nationalromantisk hänförelse. Den här innovationen uppstod så småningom på 1850-talet men spred sig med explosionsartad hastighet under det sista kvartsseklet av adertonhundratalet. Namnförrådet var litet och följaktligen hör största delen av dessa namn till de vanligaste namnen i Finland nuförtiden.

I de fall då pressen förevisade modeller till eller regelrätta förslagslistor med finska släktnamn slutade namnen nästan regelbundet på -nen och bestod mestadels av sådana släktnamn som redan tidigare funnits i bruk i östra Finland. I sin ursprungliga utformning blev de emellertid inte särskilt populära i västra Finland, delvis säkert av den anledningen att betydelseinnehållet i dem var okänt. Däremot uppkom det en helt ny namntyp: naturappellativer försågs med avledningen -nen. Namnen valdes i allmänhet utgående från termer inom växtvärldens, jordmånens, naturfenomenens och topografins område. Denna typ av namn har jag kallat för typen Virtanen enligt dess vanligaste företrädare. Djurbenämningar och biologisk terminologi ingår inte i namnen inom denna typ och sådana namn uppstod inte ens under den ovannämnda tidsperioden.

Tematiken i namnen påminde om den i de svenska borgar-, hantverkar- och soldatnamnen, där de vanligaste beståndsdelarna var: berg, man, ström, gren, qvist, stedt, lund, mark, dal, holm, vall.

Ordförrådet hämtades - dock inte så mycket ur rotenamnen - som ur de element som användes i (gamla) hemmansnamn i (västra) Finland. Den finska naturuppfattningen under nationalromantikens epok utgjorde ett starkt ideologiskt motiv, en naturuppfattning som återspeglas i J. L. Runebergs diktning och som gestaltats av Zachris Topelius i hans verk Naturens Bok (1856) och hans Boken om vårt land (1875) som redan fått ställning av klassiker.

De första namnen av den nya typen uppenbarade sig redan på 1850- och 1860-talen. Till exempel den bekante finske arkitekten Eliel Saarinens fader Juho Saarinen (född 1846) fick sitt släktnamn omkring år 1860 då han gick i skola i Jyväskylä. Det var läraren som gav gossen namnet efter Saaren/kylä i Sysmä (saari 'ö', kylä 'by'), fastän han tidigare fatt namnet Qvickström.

Den nya innovationen vann snabbast insteg i städerna, framför allt i Helsingfors och Åbo. Men exempelvis Tammerfors, Raumo och Salo var också väsentliga spridningscentra för innovationen.

Typen Laine

Typen Virtanen var en innovation som snart kom att följas av ett nytt namnmode, vilket innehållsmässigt var det samma men där avledningen -nen inte längre ingick i namnen. Under de sista åren av adertonhundratalet blev de suffixlösa Laine ('våg', 'bölja') det mest populära bland de nya namnen och efter detta namn har jag således uppkallat namntypen. Dessutom började också flera nya ord inom samma ämnesområde användas som namn. Redan under 1850- och l860-talen uppträdde soldatnamn som var homonyma med denna namntyp. Den fanns också gott om sådana namn bland fabriksarbetarna under en kort period 1859-1861. Till den perioden hänför sig troligen en berättelse från en bomullsfabrik, berättad av en fabriksarbetare i Tammerfors och nedtecknad av Unto Kanerva i boken Pumpulilaisia ja pruukkilaisia ['Bomullsfolk och bruksfolk'], Tammerfors 1946.

"Heikki Helen basade för bobinflickorna. Helen tog med mig till Hauss' kontor under veckan strax före allhelgona. Jag stod en lång stund i dörröppningen medan Hauss skrev. Till sist gav Hauss ett tecken åt mig och jag följde med honom. Hauss tog med mig till kontoret i nedre våningen. - Helen hade redan berättat för Hauss om mig. - Stålberg frågade mig vad ja hette i tillnamn. 'Inte har jag några namn till, förutom vad ja redan heter', svarade jag. Stålberg frågade då vad det ställe hette som var mitt hem. Det hette Mertaniemi. Då får du heta Eeva Niemi, sade han, då han gav springpojken en lapp. Pojken tog mig med till spinnavdelningen. Springpojken gav mig lappen, eftersom ingen maskinist fanns i närheten. Pojkarna gick och tittade min lapp och läste Eeva Niemi." (niemi 'näs'). [Översättning till svenska av utdrag ur Pumpulilaisia ja pruukkilaisia.]

De här nya namnen av typen Laine började uppenbara sig redan på 1870-talet men tidpunkten för deras egentliga expansion inföll vid sekelskiftet. Under det stora namnbytesåret 1906 höll populariteten för namntypen redan på att avta i städerna, men på landsbygden - också i östra Finland var typen fortfarande populär.

På 1890-talet började man härleda nya namn av dessa samma ordteman med hjälp av nya avledningar (Meri/ö < meri 'hav', Nurmi/o < nurmi 'gräsmark', Saari/kko < saari 'ö'). Dessutom började man ta sammansatta ord till släktnamn. I dessa sammansatta ord hörde vanligtvis basdelen ihop med samma tema. De sistnämnda namnen kunde kallas för typen Sini/salo (< sini 'blå', salo 'ödemark'), typen Hurme/rinta (< hurme 'blod', rinta 'bröst') eller typen Laakso/virta (< laakso 'dal', virta 'ström'). Deras glansperiod inföll dock först år 1906. De hör samman med en av de stora samhälleliga manifestationerna i Finland vid början av nittonhundratalet.

Så kallade tagna namn

Mot slutet av adertonhundratalet, men framför allt vid början av nittonhundratalet skedde en omfattande förfinskning av ickefinska namn. Gamla släkter bland borgare, ämbetsmän och de bildade klasserna som gjort svenskan till sitt språk men tagit finskan (på nytt) till hemspråk bytte till finska namn. En strävan var därvid att förfinskningen av namnen skulle ske under så framträdande former som möjligt. Förutom mot den gamla svenska överklassen och den kultur denna klass inplanterat var udden också riktat mot det ryska förtrycket, till försvar för finnarnas statliga, språkliga och kulturella rättigheter.

De namn som härigenom uppkom skall jag kalla för s.k. tagna namn. De uppkom mot slutet av adertonhundratalet och början av nittonhundratalet i stället för patronymer eller namn av främmande ursprung. Om namnskiften av detta slag infördes vanligen en annons i Finlands Officiella Tidning eller i någon egentlig tidning. Det största antalet namnbyten skedde år 1906 inom ramen för en namnförfinskningskampanj som anordnades i samband med hundraårsjubileet av filosofen och statsmannen J. V. Snellmans födelse. Det nuvarande förbundet Suomalaisuuden Liitto ['Förbundet för finskhet'] grundades ju enkom för att organisera denna kampanj.

Några sifferuppgifter

År 1985 fanns 79092 olika släktnamn i bruk bland Finlands befolkning (ca 4,9 miljoner).

Antalet "finska släktnamn" i bruk, det vill säga som med hänsyn till utformning och uttal är finska eller förfinskade, var totalt cirka 45900. Antalet andra än finska namn uppgick till cirka 18200 (av dessa slutade bara 290 på -son). Resterande nästan 15000 namn utgjordes närmast av äkta makars dubbelnamn. (Fig. 2.)

Fig. 2
Fig. 2. Olika släktnamns procentuella fördelning år 1985.

De ickefinska namnens andel av alla släktnamn var ungefär 23 %. Av alla finska medborgare hade närmare 15 % namn på något annat språk än finska (antalet namnbärare med -son-namn var bara 45000). (Fig. 3.)

Fig. 3
Fig. 3. Namnbärarnas fördelning på olika namngrupper år 1985.

Om släktnamnsbegreppet

Olika samhällsgrupper har haft olika typer av namn eftersom de fått sina namn av olika orsaker och under olika tider, varvid olika mönster för namngivning och namntillägnanden varit i bruk. De har uppstått under inflytande av olika system och moden. Det har ofta hävdats att tillnamnen så småningom etablerade sig som namn för släkter. Mina iakttagelser från Finland är dock annorlunda. De namnsystem som integrerats i det finska släktnamnsförrådet har uppkommit under en relativt kort tid och de har redan vid sin tillkomst fyllt samma funktion som längre fram. Då dessa tillnamn som uppkommit för annat bruk började användas som egentliga släktnamn skedde denna förändring förhållandevis snabbt och medvetet.

Utgående från dessa premisser skall jag även framföra en försiktig kritik mot den definition av släktnamnet, enligt vilken ett tillnamn kan betraktas som ett släktnamn då det förekommit inom samma släkt under tre på varandra följande generationer. Svagheten med denna definition ligger i att den hänför sig till de enskilda namnen och inte till hela namnsystemet, alltså till frågan om huruvida namnen regelbundet gått i arv inom befolkningsgruppen under den tidsperiod som undersökts och framför allt till frågan om vilken funktion namnen givits då namnsystemet tillskapades. Ibland är det också svårt att i praktiken påvisa att namn gått i arv. Det räcker inte med bara den omständigheten att ett tillnamn av någon annan orsak (yrke, hemman, nedärvda yttre drag) överförts från generation till generation. Av den orsaken vill jag alltså understryka att ett släktnamn är sådant tillnamn som varit avsett att gå i arv eller ett namn med vars hjälp förhållandet till en släkt velat påvisas. I fråga om enskilda namn gäller det då att först reda ut vilket namnsystem det ingår i och sedan om detta namnsystem då varit ett släktnamnssystem. Genealogin är därvid till stor hjälp.

Litteratur

Mikkonen, Pirjo - Paikkala, Sirkka 1992: Sukunimet. Keuruu 1992.
Paikkala, Sirkka 1988: Finnische Familiennamen auf -(i)nen. (I: Studia Anthroponymica Scandinavica 6.)
Paikkala, Sirkka och Jarmo 1988: Tilastotietoja suomalaisten sukunimistä. (I: Sukuviesti 1.)

SUMMARY

From different name systems to a uniform name practice in Finland.

Before 1850 several different surname (släktnamn) and by-name (tillnamn) systems were used in Finland. The oldest of these differed from international practice in that the stock of surnames was based on the system of rules of the tribal society of the eastern Finns, probably dating from the 13th century. This system remained dominant in almost all of the Savo and Karelia regions throughout the entire Swedish rule. It was not a loan from the neighbours, but an indigenous system - unlike later surname and by-name systems. It seems clear that these surnames were formed mainly from the individual names of the patriarchs of the families.

Prior to the period of Swedish supremacy, a rich stock of nicknames was in use in the towns and partly also in the country. However, this stock of names gradually disappeared in the 17th and early 18th centuries and was extinct by the time the family name system was established in the 19th century.

In the period of Swedish expansion the nobility, the clergy, other civil servants and the bourgeoisie began to adopt by-names as surnames. Formally these names were the same as the corresponding names in Sweden: The basic language was either Swedish or one of the classical languages. Names of soldiers and artisans were created on the Swedish model, partly reflecting the fashion in the upper classes of society.

The majority of western Finns were without a surname (släktnamn) until the last quarter of the 19th century. In western Finland the inhabitants were normally registered in official records only with their first name plus the patronymic in Swedish (or in Latin, Russian or German). The names of houses were in local use as some kind of additional names either in their original form or with that form plus an ending. Later these names were also used as family names.

Swedish patronymics functioning as surnames began to appear in the first part of the 19th century among members of the middle and upper classes The use of patronymical surnames spread among Swedish-speaking ordinaly people - or Finns living in bilingual regions - only at the end of the 19th century, when people in western Finland began to use family names. Sometimes these names were personal by-names rather than names of the families.

The modern family name system came into being in Finland as the distinctions between the professions began to break down, as the class system began to disintegrate, as people began to move freely and as the compulsory education system was created. It happened above all because of the language struggle and the break-through of the national ideology from about the year 1850. Most Finns were given Finnish family names by clergymen, teachers or foremen in factories. The use of names was also indluenced by the press, colleges of education and agricultural schools. A family name of a new kind, the so-called Virtanen-type, where the base of the name is formed by a topographical or botanical term, was born under the influence of national romanticism. This innovation spread explosively in the last quarter of the 19th century. The stock of such names was limited, and many of them are consequently among the most common Finnish names today.

This innovation was followed by another, the so-called Laine names. These have no suffix, but are a similar type of names with the same meaning. After these, beginning with the 100th anniversary of the philosopher and statesman Snellman in 1906, came romantic sounding compound names like Sinisalo.

At the end of the 19th century and at the beginning of the 20th, there was a movement to translate surnames of foreign origin into Finnish, which culminated in a massive fennification of names on the day of Snellman's centenary.

From 1850 until the passing of the first family name law in 1920, the Finnish surname system was shaken by a series of innovations and a rapid, diffusion where different by-name and surname systems derived from different social classes, regional features, guild monopolies, cultural ties and languages were woven together with European national thinking and national features.

Different social groups have acquired names of different types for different reasons, during different periods on the basis of different adaptation models. As by-names belonging to different name systems started to be used as actual surnames, this change took place rather quickly and quite consciously in Finland. For this reason I would emphasize the functional approach to the definition of a surname: the surname (in Finnish sukunimi, in Swedish släktnamn) is an additional name (tillnamn), which is meant to be permanent and inherited within the family (släkt) or a name which aims to show a relation to the family (släkt). An additional name cannot be considered a surname, even if it has been in the same family for three generations, if the names of the name system have not functioned as a surname. The main issue is the function that was given to the names at the time when the name system was created, or later.

Källa: NORNA-rapporter 58: Slektsnamn i Norden. Rapport frå NORNAs tjueførste symposium i Oslo 17.-20. september 1992, s. 109 - 127. s. 109 - 127. Redigert av Kristoffer Kruken.

© Sirkka Paikkala och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Till början av artikeln ]