Namnartiklar



[ Till slutet av artikeln ]

Kurres namnar

Sirkka Paikkala

I det finländska förnamnsskicket avspeglar förnamnet Konrad och kortformen Kurt dels gammal tysk kulturpåverkan, dels ståndssamhällets - och i synnerhet det finlandssvenska ståndssamhällets - betydelse för introducerandet av nya namn.

De olika formerna av Konrad spred sig under hansatiden till Finland och de övriga nordiska länderna, där namnen blev vanliga under medeltiden. Namnet hade blivit populärt i Tyskland tack vare den helgonförklarade biskopen Conradus i Konstanz (d. 26.11.975). På 1500-talet minskade emellertid populariteten i Norden när bibliska och nordiska namn blev vanligare. Biskop Conradus nämns dock ännu i Agricolas almanacka från 1544. Inte förrän i början av 1900-talet blev Kurt åter ett omtyckt namn i Finland, Sverige och Norge. Men namnen Kurt och Konrad hade ändå inte helt fallit ur bruk under mellanperioden. Konrad ingick också i de finländska almanackorna åren 1706-1928. (Vilkuna 1984:98.) På det tyska språkområdet miste Konrad aldrig sin popularitet.

Eftersom informationen om allmogenamnen under medeltiden är så knapp, får vi inte veta hur populärt namnet egentligen var bland vanligt folk. Bebyggelsenamn från den här tiden återspeglar dock varierande hypokorismer av Konrad, och också ett antal östfinländska släktnamn antas basera sig på olika varianter av Konrad. Däremot finns det fler belägg på namnet bland ståndspersoner från och med 1300-talet. I Åbo omnämns 1336 "pictorerna" och borgarna Kort Målare och hans son Laurentius Conradi Målare och Konrad Paris, jordägare i Lundo. Från 1325 finns också anteckningar om en Konrad i Kimito, svärson till Nils Hvit. En känd Konrad var också Kort Bitz, biskop i Åbo från 1460. I medeltida finländska källor koncentreras Konrad-, Kort- och Kurt-namnen främst till Åbotrakten, detta delvis beroende på att så många av de äldsta dokumenten gäller just den här trakten. Men det finns också belägg på namnen från Karis, Kodbolstad på Åland, Raseborg och Tavastehus. Eftersom namnet också var vanligt i medeltidens Baltikum kan vi dra slutsatsen att det kom från Tyskland med handelsmän över Östersjön. (Anthoni 1945; Nissilä 1980; Feyerabend 1985.)

Jag har redan nämnt att bruket av namnet Konrad minskade under 1500-talet (se även Blomqvist 1993:37). Från 1500-talet till mitten av 1600-talet finns det dock en mängd belägg i Karelen på Konrad och hypokorismer av namnet, bl.a. i Hiitola, Kides, Kivinebb, Kronoborg, Libelits, Pyhäjärvi, Pälkjärvi, Sordavala, Viborg och Äyräpää (Nissilä 1975:254). Beläggen gäller såval förnamn som patronymika. Uppenbarligen är det dock bland förnamnen bara Kortti och Kuntsi i Viborg, Äyräpää och Kivinebb som kan hänföras till den aktuella namngruppen. Konrad i Kexholms län har däremot östligt ursprung, nämligen det grekiska Kodratos och de ryska Kondratij och Kodrat. De här namnen har bland karelarna fått åtminstone formerna Kontra, Kontro(i) och Kotro(i) (Nissilä 1976:83). Likartade namnformer kan således ha olika ursprung, men namnen kan också ha förblandats i Karelen. Fastän slavisk-ortodoxa förnamn vanligen undanträngde namn som ansågs vara förknippade med den andra religionen i det svenska Karelen, förekom namnet Konrad i några karelska socknar också senare, vilket framgår av följande avsnitt.

Information ur kyrkböckerna

På bl.a. mormonkyrkans försorg har en stor del av uppgifterna i de finländska kyrkböckerna förts in på dator. Uppgiftema gäller personer födda på 1600- och 1700-talet och sträcker sig ända in på 1860-talet. Materialet finns tillgängligt på mikrofilm på s.k. IGI-kort (International Genealogical Index). Bland personer födda före år 1865 hittar man inalles 225 män med Konrad som förstanamn och 20 som har Kurt/Kort som första förnamn. Dessutom fick ett flickebarn i Borgå 1819 femininformen Conradina. Enligt den gamla länsindelningen fördelar sig namnen på följande sätt:

Län

Konrad

Kurt

Åbo och Björneborgs län

58

2

Nylands län

39

1

Vasa län

28

5

Viborgs län

21

2

Uleåborgs län

23

0

Kuopio län

17

3

Tavastehus län

14

4

S:t Mchels län

14

3

Lapplands län

9

0

Ålands län

2

0

Det finns vissa intressanta drag i fördelningen. För över 90 procent av de döpta antecknades faderns släktnamn eller tillnamn i kyrkböckerna. Det här avspeglar inte mängden släktnamn och tillnamn, utan berättar något om de drag som utmärker användningen av Konrad och Kurt som fönamn i den tidens Finland:

  1. I Östra Finland, där bruket av släktnamn var gammalt och allmänt, kunde barnet i dopet få namnet Konrad. Personer som hade förnamnet Konrad och ett östfinskt släktnanm bodde bland annat i trakten av Kuopio och i Norra Karelen. Här har valet av förnamn påverkats både av det ortodoxa förnamnet och det snarlika västliga Konrad.
  2. I de flesta fall (ca 87 %) hade Konrads far ett svenskt tillnamn eller släktnamn, ofta ett s.k. lärt namn. Fönamnet Konrad var vanligast bland ståndspersoner (adelsmän, präster, tjänstemän, officerare och borgare). Också i S:t Michel var alla personer med Konrad som förnamn födda i högreståndsfamiljer. Konrad var inte ett speciellt vanligt namn i någon släkt. Bara i ett fåtal släkter förekommer namnet mer än en gång. Några exempel på sådana släkter är Backman i Satakunta (två gånger i formen Kuno), Bockmöller i Österbotten (1674), Clopatt i Helsingfors, Moliis i Björneborg, Planting i Kuusamo, Sto(c)ke(l) i Kuusamo och Kemijärvi samt Argelin, Appelgren, Cajander, von Cräutlein, Holmberg och Meinander. Av de östfinska släkterna är det närmast släkten Hasunen i Ruskeala som favoriserat namnet. Bara ett fåtal gånger hade Konrads far ett västligt gårdsnamn som tillnamn.

I IGI-kartoteket förekommer hypokorismen Kuno åtta gånger som dopnamn, oftast i Nyland. Kuno förekommer första gången 1819 då sonen i den helsingforsiska familjen Chrogelius döps till Kuno Wilhelm. Ända in på 1860-talet var alla med Kuno som förnamn svenskspråkiga. Å andra sidan föreslog pseudonymen Arwo Moittivainen i Sanomia Turussa i mitten av 1800-talet att man skulle ta i bruk purfinska namn som Kuno, Arwo, Wäinö, Lempi, Taito, Into, Ilo, Simo, Kauno, Rauha samt Kalevalanamnen Lemminkäinen, Joukkainen, Mielikki (ST 1856). Förteckningen upptar inga andra hypokorismer av Konrad än Kuno och Kurt under den här perioden.

Enligt Eero Kiviniemi var namnet Kurt särskilt populärt på 1910- och 1920-talet. Populärast var Kurt i Nyland och på Åland. Namnet Kuuno var å sin sida populärast i Karelen. Kuuno var, liksom Konrad, populärt kring sekelskiftet. Konrad förekom främst på Åland och i Åbo och Bjömeborgs län. (Kiviniemi 1982:327-328). Att Kurt och Konrad förekom så rikligt på Åland och i de sydvästliga kusttrakterna under 1800- och 1900-talet tyder på en viss påverkan från Sverige. Särskilt frekvent var namnen bland finlandssvenskar och inom den bildade klassen i Finland. Däremot verkar det som om namnet Kuno i formen Kuuno övertagits av den finskspråkiga befolkningen. Här har de finskspråkiga almanackorna och kalendrarna i Finland säkert haft ett visst inflytande.

Namnets innehåll

Gottschald (1982:310, 311) hänför namnet Konrad till bildningar på Kühn-, under basnamnet Chu(o)nrad. Om vi härleder namnet ur tyskans kühn 'modig, djärv' (< fht. kuoni 'djärv', urg. 'vis, erfaren') och Rat < fornlågtyskans rat 'råd', kunde namnet tolkas som 'djärv rådgivare' och blir sålunda en nästan lexikalisk-semantisk motsvarighet till det finska hedniska personnamnet Hyväneuvo. Man har ju gärna tolkat de gamla lågtyska och urgermanska namnen som meningsfulla och helst positiva sammansättningar (Rajandi 1966:99, Vilkuna 1984:98). De första namnen av den här namntypen har antagligen uppstått på det här sättet. Enligt samma modell har man sedan fritt bildat nya namn genom att kombinera olika namnelement, på samma sätt som man senare i Sverige och Finland bildade borgerliga efternamn som Blomqvist, Blomroos, Törnros, Rosberg och Bergblom.

Inom det tyska språkområdet finns en mängd olika personnamnsvarianter av Chu(o)nrad: Coerdds, Coerds, Cohrding, Conrad, Conradi, Conradis, Conradsen, Conradus, Conrady, Conrardy, Conräder, Coordes, Coorßen, Cordes, Cordi, Cors, Courts, Curt, Curtius, Guhrt, Gurrath, Kainrad, Kauer, Kauert, Keinrath, Kerting, Khurke, Kohr, Kohrdt, Kohren, Kohring, Kohrn, Kohrns, Kohrsen, Kohrt, Kohrts, Konrad, Konrader, Konrades, Konradini, Koor, Koort, Koortz, Kordts, Kornrad, Korsch, Kort, Korte, Korten, Korteng, Korth, Korting, Kortz, Kuërt, Kuhnt, Kuhr, Kuhring, Kuhrke, Kuhrt, Kuhrt, Kundert, Kunert, Kunrath, Kuratle, Kuratli, Kurs, Kurt, Kurts, Kühr, Kührer, Kührt, Kürt, Kürtsen, Kürtzel, Kärtge, Köhring, Kördel, Körding, Körsgen, Körter, Körtge, Körtling, Körts och Körzel (Gottschald 1982:310).

Namnet Chunihard, som också bildats till ty. Kühn-, har gett upphov till bl.a. formerna Conerding, Connert, Conrad, Kan, Kandert, Kantz, Kaunath, Kaunert, Keintzel, Kenzel, Kienert, Kinader, Kinadeter, Kinnert, Kohnert, Konath, Kondert, Kondrad, Konnert, Kuhnat, Kuhnert, Kuhnt, Kunad, Kunater, Kunhardt, Kunnert, Kunth, Kühnert, Kühnet, Kühnhard, Künnet, Künneth, Küntgen och Köhnert (Gottschald 1982:310). Det är dock viktigt att komma ihåg att identiska hypokorismer kan ha olika ursprung.

Mångfalden och variationsrikedomen gör det formellt möjligt att hänföra en mängd släktnamn och gårdsnamn till den här namngruppen, och det här medför förstås en risk för övertolkning; ytterligare namnvariainter kan ha tillkommit i Finland.

Zilliacusarna

De tidigaste uppgifterna om den finländska släkten Zilliacus är från 1600-talet; Conrad Ziliaks var köpman, skeppsredare och gårdsägare i ingermanländska Nyen. Conrad var dock inte heller i släkten Zilliacus något vanligt namn, trots att Konrad, Konni några gånger förekom i en gren av släkten. (Gadd 1948:325-336.) Är det en ren och skär tillfällighet eller ett medvetet val att dagens jubilar har fått samma namn som sin stamfader? Eller kanske det helt enkelt är ett tecken på namnets popularitet på 1920-talet? Och har man vid namnvalet eventuellt funderat närmare på namnets betydelse? I varje fall fick vår jubilar i dopet samma namn som sin farfars kusin, författaren och revolutionären Konni (Konrad Viktor) Zilliacus (1855-1924).

Källor

Anthoni, Eric. 1945. Finlands medeltida frälse. Helsingfors.

Blomqvist, Marianne. 1993. Personnamnsboken. Loimaa.

Feyerabend, Liselotte. 1985. Die Rigaer und Revaler Familiennamen im. 14. und 15 Jahrhundert. Quellen und Studien zur Baltischen Geschichte, Band 7. Köln, Wien.

FMU - Finlands medeltidsurkunder, Samlade och i tryck utgifna af Finlands statsarkiv genom Reinh. Hausen 1-8. Helsingfors 1910-35.

Gadd, P. Er. 1949. Släktkalender. Helsingfors.

Gottschald, Max. 1982. Deutsche Namenkunde. Unsere Familiennamen. Fünfte verbesserte Auflage. Berlin, New York.

Kiviniemi, Eero. 1982. Rakkaan lapsen monet nimet. Suomalaisten etunimet ja nimenvalinta. Espoo.

Nissilä, Viljo. 1975. Suomen Karjalan nimistö. Joensuu.

Nissilä, Viljo. 1976. Suomen Karjalan ortodoksinen nimistö. I: Viipurin suomalaisen kirjallisuusseuran toimitteita 1. Helsinki.

Nissilä, Viljo. 1980. Germaanisen nimiaineiston etymologista ryhmittelyä Suomen nimistössä. I: Viipurin suomalaisen kirjallisuusseuran toimitteita 4. Helsinki.

Rajandi, Edgar. 1966. Raamat nimedest. Tallinn.

ST 1856 = Sanomia Turusta 13, 26.3.1856.

SvB = Svartboken, Registrum Ecclesiae Aboensis eller Åbo domkyrkas svartbok. Utg. genom R. Hansen. Helsingfors.

Vilkuna, Kustaa. 1984. Etunimet. I: Suuri suomalainen nimikirja. Keuruu.

Artikeln är publicerad i "Ord och några visor tillägnade Kurt Zilliacus 21.7.1997", Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet B:18 (1997), s. 214-218.

© Sirkka Paikkala ja Suomen Sukututkimusseura

[ Till början av artikeln ]