GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

Sarfve

Translator LOVE KURTÉN, Helsingfors

Försöken att utreda 1500-tals släkten Sarfves härstamning har resulterat i två alternativ: JULLY RAMSAY vill söka dess ursprung i Sarvvik i Kyrkslätt, medan KURT ANTELL förlägger det till Sarvsal i Pernå, [1]. För det förra antagandet saknas varje belägg, det senare beror på tolkningen av en uppgift i Pernå dombok år 1584. I Sarvsal kan emellertid inte något sådant hemman identifieras som skulle ha varit släktens hemgård, vare sig den betraktats som frälse eller skattejord. Härstamningen har förblivit en gåta.

En numera mikrofilmad källa, som tidigare blivit förbisedd i detta Sammanhang, har gjort det möjligt att åtminstone delvis lösa problemet. I serien »Strödda kamerala handlingar» (FR 591) ingår elva brev, som lagläsaren Olof Larsson Stubbe skrev till sin svåger, kanslisekreteraren Sigfrid Henriksson Sarfve i Stockholm. Innehållet i dem är kanske snarare av social- och allmänhistoriskt än rent genealogiskt intresse, men ibland förekommer också uppgifter av personhistoriskt värde, och tack vare dem kan nya slutsatser dras om Sarfves släkt.

En väsentlig upplysning ges i ett brev daterat 17.5.1580, i vilket Stubbe förklarar att han köpt ½ skatt 2 alnar jord i Sarvsal by i Pernå socken. Det var således genom köp, inte - som ANTELL hävdar - direkt genom sitt gifte med Elin Sarfve som Stubbe blev jordägande i Sarvsal, och därmed förfaller också antagandet att sedermera Sarvsal gård skulle återgå på ett urgammalt frälse tillhörigt släkten Sarfve. Det var tvärtom fråga om vanlig skattejord, och i brevet undrar Stubbe om svågern skulle kunna utverka frälserättigheter för den nya jordbesittningen. Automatiskt erhöll Stubbe dem då han adlades 1587, och frälsejord blev samtidigt det ödeshemman han hade upptagit på Sarvsalö. I samma frälse inräknades slutligen de två hemman som Elin Sarfve efter makens död förvärvade på Sarvsalö genom att betala restantierna, och tillsammans bildade dessa gårdar det godskomplex som slutligen blev Sarvsal säteri.

Familjeangelägenheter behandlas bl.a. i ett brev 16.3.1580, då Stubbe skriver: »Vår käre far haver denna vinter så när tre eller fyra veckor haft en svår värk uti sina ögon så han slätt ingen ro eller lust varken nätter eller dagar haft haver (där över sig Gud allsmäktig förbarme), därnäst göre ock eljest både åldring och sjukdom, varför han samt vår älskl. h. morkär desslikes högeligen och med all flit åstunda och förvänta Eder hemkomst att besöka dem uti deras svaghet och ålderdom». Det kan här inte vara sin egen far Stubbe avser - Lars Persson Stubbe hade dött omkr. 1567 - utan uppenbarligen åsyftas Sarfves far. Därpå tyder ju också ordet hemkomst, som knappast skulle ha använts om det inte varit fråga om Sarfves gamla fädernehem. Att Stubbe kallar svärfadern »vår far» i brevet till svågern är egentligen rätt naturligt. Och på samma sätt måste man tolka Stubbe också i ett brev år 1583 där det heter att »far skickar en tunna smör från Pyttis» - underförstått »hemifrån Pyttis». [2]

Denna geografiska fingervisning är av speciellt intresse därför att släktnamnet Sarfve finns belagt i Pyttis redan under medeltiden - en Jöns Sarfve innehade Sarfvens hemman i Pyttis kyrkoby vid sekelskiftet 1400/1500, [3]. Å andra sidan innebär smörtunnan i och för sig ett visst indicium. Inte ens storbönder uppträdde som leverantörer av så stora mängder smör som en hel tunna, 16 lispund, vid en tid då avkastningen på en medelstor gård uppgick till knappt 5 lispund sedan skatterna erlagts. Smörexporten från landsorten bedrevs huvudsakligen av prästerskapet, »naturligt nog med tanke på deras skatteuppbörd», [4]. Och ur både social och ekonomisk synpunkt skulle en präst lämpa sig som stamfar för släkten Sarfve - som far till den latinkunnige sekreteraren vid kungliga kansliet och till dottern Elin, ingift i den slutligen adlade fogde- och lagläsarsläkten Stubbe.

Dessa rent teoretiska spekulationer vinner ett visst stöd av att kyrkoherden i Pyttis vid denna tid faktiskt hette Henrik - Henricus Jacobi -och följer man Sigfrid Henriksson Sarfves öden leder spåren just till Pyttis prästgård.

Bland tjänstemännen vid det traditionellt kungatrogna kansliet uppträdde Sigfrid Sarfve speciellt aggressivt mot hertig Karl, [5], och i oktober 1598, kort efter slaget vid Stångebro, fann han det säkrast att fly till Finland. Han anlände till Åbo den åttonde veckan av slottets mantalslängd, [6], men stannade där en helt kort tid. Efter att ha fått en sedel på 24 tunnor spannmål, utställd den 31 oktober av Arvid Eriksson, [7], försvinner han från Åbo. Han kan under den närmaste tiden inte lokaliseras i fogderäkenskaperna, men den 19 november samma år sänder han från Pyttis prästgård ett brev, i vilket han förklarar att han »blåtter såsom landsflyktig man från hustru, barn, hus och hem hit kommen är ... », [9]. I början av januari 1599 vistas han någon dag på Kymmenegård, där han provianterar för sin fortsatta resa, [8], och genom bevarade kvittenser - delvis på latin -kan man följa hans färd genom Tavastland till Tennilä, där han mottar de 24 tunnorna 15.1.1599. Tio dagar senare kvitterar han hö i Liuttula i Sääksmäki, [10], och till Åbo återkom han den 20:de veckan av slottets mantalslängd. Större delen av de mellanliggande tre månaderna har han tydligen tillbringat i Pyttis prästgård.

Redan detta utgör åtminstone ett nöjaktigt indicium för att det är här man har att söka hans fädernehem. Men t.o.m. ett definitivt bevis har bevarats. Sarfve återvände nämligen sommaren 1599 ännu en gång till Pyttis. Här - och på Kymmenegård - förberedde han sig för sin resa till Wesenberg. I sin detaljerade kvittens, utställd i Pyttis prästgård 17.7.1599, har han bl.a. erkänt sig ha mottagit ett antal parmar hö, och därefter tillagt: »som min broder herr Mårten det upptecknat haver», [11]. Han måste givetvis avse kyrkoherden i Pyttis Martinus Henrici, son till Henricus Jacobi.

Samtidigt som detta fynd kullkastar hela utredningen hos RAMSAY, förefaller det att vederlägga ANTELLs hypotes. Men på en väsentlig punkt har ANTELLl rätt: något samband mellan släkten Sarfve och Sarvsal har onekligen existerat. Sedan Stubbe blivit jordägare där, kallar han det nyförvärvade hemmanet sin hustrus fädernegods. Det förefaller snarast som om han vid sitt köp av gården skulle ha kunnat åberopa någon arvsrätt, så avlägsen att den inte längre kan rekonstrueras. På gammalt samband med denna bygd tyder också uppgiften att Olof Stubbes son Henrik på sin moders vägnar var närmaste arvinge till 2/3 skattjord i Härkäpää, grannby till Sarvsal, [12]. Men inte heller i detta fall har sammanhanget kunnat preciseras.

Även om Sarfves således aldrig ägt något »urgammalt frälse» eller säteri i Sarvsal, som ANTELL förmodat, synes det vara fråga om en åtminstone lokalt bemärkt gammal släkt, som stod frälset nära. Därpå tyder redan frälsesigillet, som Henricus Jacobi använde, och det faktum, att denne år 1556 var en av de tre präster i landet som mönstrade med en knekt; de två andra var herr Mikael (Carpelan) i Töfsala och herr Per (Ragvaldsson, Sjundbysläkten) i Kimito. I ett brev år 1591 kallar Erik Arvidsson (Stålarm) upprepade gånger Sigfrid Henriksson Sarfve sin »frände», [13]. Vilket släktskapsförhållandet kan ha varit är visserligen okänt, men Stålarms ordval vittnar närmast om att släkten Sarfve i äldre led lierat sig med frälset.

Genom sitt äktenskap år 1586 med Helena Köniksdotter från Gävle kom Sigfrid Sarfve slutligen in i den stora släktkrets vars centrala gestalt var ärkebiskop Kenicius, [18]. I Samtidigt blev han delägare i den vidlyftiga affärsrörelse som hans hustru bedrev efter sin första make, rådmannen Anders Nilsson. RAMSAY har tydligen känt till att Sarfves antecessor matrimonii bar detta namn, men förväxlat honom med Anders Nilsson till Tali och därför lämnat den felaktiga uppgiften att Sarfve varit gift med dennes änka Margareta Mattsdotter. Möjligen fortlevde släkten i Sverige; Sigfrid Sarfve hade åtminstone år 1595 en son och två eller flera döttrar, [16], vilkas vidare öden inte utretts.

Också i Finland kan släkten följas ytterligare en generation: Samuel Martini Sarffue, omtalad som predikant i Koporie 1628-29, var son till Martinus Henrici i Pyttis och ger ett belägg för namnet Sarfve bland hans barn, [19]. Gärna vill man till samma släkt hänföra också den person med initialerna OHS (Olof Henriksson Sarfve?) vars sigill finns under Kymmenegårds inventarielängd är 1589, [17], bredvid och i detalj likadant som Martintis Henricis. Det användes vid detta tillfälle av Henrik Larsson till Finby. Närmare uppgifter om innehavaren av detta sigill har inte påträffats.

Frestande är det slutligen att söka sambandet mellan släkten Sarfve i Pernå/Pyttis och släkten Sarfve i Stockholm, Jens Larensson Sarffue i Pernå förklarar i ett brev 1516 att han och flera fränder överenskommit om förlikning, med den person som i »Stockholms frie gille stuwe» dräpt Sarfves son Larens Jensson. Jens Benktsson Sarwe i Stockholm, den dräptes frände, befullmäktigades att uppbära den resterande summan, femtio mark. Han kan identifieras med Jens Sarfwe, omnämnd som borgare i Stockholm 1516-1521, vars arvtagare - inte uttryckligen son - var Jakob Sarfve. Den sistnämnde åter är utan tvivel densamme som Jakob »Henriksson» Sarfve i Ramsays utredning, där han betraktas som bror till Sigfrid Sarfve. I originalkällan - SRA: Biographica - nämns han dock utan patronym, och det är således en ren gissning att han skulle ha varit son till en Henrik. Hans placering i släkttabellerna är helt orimlig, kronologiskt sett skulle han ha kunnat vara Sigfrids farfar.

Stockholms tänkeböcker förefaller att bekräfta RAMSAYs uppgift, att Jakob Sarfve i Stockholm hade en son Anders Sarfve, [29]. Också för honom finns uppgifter om släktförbindelser till Nyland. Efter hans död nämns nämligen 1582 Sibboborna Mårten Larsson i Nickby och Knut Mårtensson i Gesterby som fädernesarvingar till honom, [30]. Det finns emellertid inte något urkundligt belägg för ett eventuellt samband mellan Sarfvarna i Stockholm och kyrkoherden Henricus Jacobi i Pyttis.

Däremot förefaller det högst plausibelt att Sarve-Jöns i Teits klagomålsregister är samma person som Jöns Larsson Sarfve i Pernå år 1516. Och eftersom den samtidiga fränden Jöns Sarfve i Stockholm var son till en Benkt, kan det förmodas att släktnamnet redan på 1400-talet använts av två hypotetiska bröder Lars och Benkt Sarfve. Det får därmed en aktningsvärd ålder.

De tre sista(?) generationerna av släkten, för vilka en relativt klar utredning kan sammanställas, skildras i tabellerna nedan.

 

Tab. 1.

Henricus Jacobi, kyrkoherde i Pyttis 1547-(1591). Mönstrade på 1550-talet med en eller två knektar, [22]. Fick sin egendom skövlad vid det ryska infallet 1571, då två döttrar till honom togs som gisslan och bortfördes till Narva, [23]. Erhöll hjälp av kronan för att kunna erlägga den begärda lösensumman, bl.a. ett skattehemman i Pettjärvi på livstid och genom kungligt brev av 18.6.1575 4 pund spannmål av kyrkotiondet som behaglig tids hjälp. Kallades vid ett tillfälle »en vetterligen tjuv», tydligen på grund av hårdhänt skatteindrivning. [24] - Gift med Gertrud Sigfridsdotter, som hade skattefrihet för hemmaliet i Pettjärvi till sin död c. 1604.

Barn (åldersföljden okänd):

Sigfrid Henriksson Sarfve, tjänstgjorde vid Johan III:s kansli redan 1578 och sedermera som Sigismunds sekreterare. Flydde 1598 från Stockholm till Finland och slutligen till Polen. - Gift (1585) med Helena Köniksdotter i hennes andra gjfte, dotter till birkarlen Könik Olofsson i Umeå och syster till ärkebiskop Petrus Kenicius samt änka efter rådmannen i Gävle Anders Nilsson, [18]. Hon levde ännu 1611. De hade 1595 en son och åtminstone två döttrar, [16].

Martinus Henrici, kyrkoherde, död c. 1614. Tab. 2.

Elin Henriksdotter, levde 5.8.1622. - Gift med lagläsaren, slutligen slottsfogden på Narva Olof Larsson, som 1587 adlades Stubbe, död 1589.

En eller troligen två andra d ö t t r a r, vilka 1571 bortfördes till Narva, se ovan.

? O. H. S. (Olof Henriksson Sarfve?), använde 1589 ett likadant signet som Martinus Henrici, [17].

 

Tab. 2.

Martinus Henrici, [15] (son till Henricus Jacobi, tab. 1), tydligen den Martinus, som var kapellan i Pyttis 1582, kyrkoherde där 1583, då fadern ännu levde. Idkade fraktfart med egen skuta, [28]. Innehade hemmanet i Pettjärvi efter modern och upptog ödeshemman i Västerkyrkbyn och i Pörtnor, [14]. Fick 1603 lättnader för den betungande gästningen på prästgården. Död c. 1614. - Gift med Karin Poitz, som var död 1621, dotter till länsmannen i Veckelax Mårten Poitz och Johanna Lydiksdotter.

Barn, [21] (åldersföljden okänd):

Johanna Mårtensdotter. - Gift med biskopen i Viborg Nicolaus Magni (Carelius), död 1632. Att Johanna var dotter till Martinus Henrici antyds av att Ericus Simonis (se nedan) kallar Nicolaus Magni sin svåger.

Margareta Mårtensdotter, död före 19.6.1616, då hennes mor begav sig till Viborg för att utreda hennes arv. - Gift med hospitalsfogden i Viborg Peter Stråhlman i hans första gifte, begr. i Viborg 5.12.1657.

Brita Mårtensdotter, död i Borgå 13.5.1620. - Gift 16.6.1611 med kapellanen, sedermera kyrkoherden i Borgå och prosten Ericus Simonis (Borgstadius) i hans första gifte, f. i augusti 1581, död 1637.

Anna Mårtensdotter, levde 1632. - Gift 1) med Justus Stephani från Övitsböle i Pernå, [25], som var kapellan i Pyttis 1611 och 1616 skötte kyrkoherdetjänsten där efter svärfaderns död, men som var avliden 18.9.1617, [21], 2) med löjtnanten vid Reinhold Wunschs ryttarfana Jost Småpeper till Gräggböle, död 29.7.1628, [21]. Han innehade på 1620-talet Övitsböle, [26], som sedan övertogs av Annas son i första giftet, kaptenen Mårten Jostsson. Anna kan naturligtvis inte vara mor till kaptenen Engelbrekt Småpeper, vilket JULLY RAMSAY uppger (Frälsesläkter, s. 413). Han var inte son utan bror till hennes andra man.

Samuel Martini Sarfve, predikant i Koporie 1628-1629, [19]. Död före augusti 1638. Han ärvde hemmanet i Pettjärvi och gav det i morgongåva till sin hustru Kerstin Larsdotter, som sålde det 1638. Äktenskapet var barnlöst och hon var 1640 omgift med landsfogden i Medelpad Daniel Bertilsson, [31].

 

Som svärson till Karin Poitz nämner JULLY RAMSAY (Frälsesläkter, s. 318) ytterligare löjtnanten Johan Teet. Uppgiften bygger på en avskrift i Poitsila kopiebok av en handling från 1632, där »svågrarna» Ericus Simonis, Johan Teet och Engelbrekt Småpeper i egenskap av sigillanter undertecknat den arvsöverenskommelse som Anna Mårtensdotter (tab. 2) ingått om sin andel i Poitsila. Ramsays tolkning är att Johan Teet, ätten Stjernereutz’ stamfar, skulle ha varit besvågrad med Anna genom gifte med en syster till henne och dårför intressent i detta sammanhang. Teets första hustru, Brita, änka efter länsmannen i Pernå Carl Jöransson i Gislarböle, var arvtagare till jord i Erlandsböle, [32], vilket synes utesluta härstamning från vare sig släkten Poitz eller släkten Sarfve; svagerlaget följde snarare av förbindelse med släkten Småpeper.

 

[1] KURT ANELL, Pernå sockens historia 1, s. 120.

[2] HAUSEN, Bidrag V, s. 261.

[3] Todistuskappaleita Suomen historiaan V, Teitts klagomålsregister s. 230.

[4] GUNVOR KERKKONEN, Bondesegel på Finska viken, s. 142.

[5] Stockholms stads tänkeböcker 28.7. 1599.

[6] HTF 1933, s. 187.

[7] RA 4343: 118.

[8] RA 3483: 47.

[9] RA 4343: 197.

[10] RA 4341: 42.

[11] RA 3484: 146.

[12] RA 3569a: 1 v.

[13] Likvidationer, mikrof. WA 39, 6.5. 1591.

[14] Pyttis dombok 14.8. 1607, SRA.

[15] Uppgiften hos ANTHONI, Till avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland I, s. 31, att han skulle ha använt namnet Hertig beror på en feltolkning av RA 5690: 67.

[16] RA mikrof. FR 520, brev från Jonas Oestonis till Sarfve 29.6. 1595.

[17] RA 5616: 97.

[18] B. ODEN, Ett svenskt köpmansarkiv från senare 1500-talet, Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 1960, s. 67-73.

[19] Meddelande av arkivchef KAJ DUNCKER. AKIANDER, Bidrag till kännedom om Evangelisk-lutherska Församlingarne i Ingermanlands stift, s. 77.

[20] Stockholms stads tänkeböcker, 1516 s. 174, 1529 s. 318, Skotteboken 1516-21.

[21] ARNE JÖRGENSEN, Kyrkoherden i Borgå Ericus Simonis' antibiografi. GSÅ XVI, ss. 25--49.

[22] Handlingar till belysatide af Finlands kamerala förhållanden 2, s. 37 och 38.

[23] G. LEINBERG, Handlingar rörande finska kyrkan och prästerskapet 1, s. 139; RA Lappee I KO a 3: 130.

[24] H. HULTIN, Pyttis socken, s. 26.

[25] SRA Strödda finska domböcker, Pernå 22.10. 1604.

[26] RA 3658: 34.

[27] RA Porvoo KO I a 3, s. 55, Pernå 8.9. 1641.

[28] RA 5570: 70.

[29] Stockholms stads tänkeböcker 21.3. 1547, 5.12. 1552, 13.2. 1553 och 25.5. 1570.

[30] Stockholms stads tänkebok 12.11. 1582.

[31] RA ä 1: 195.

[32] RA 3575: 23 v; 3598: 28; ä 1: 267 v.

 

Selostus

Sarfve. Kuningas Sigismundin sihteeri Sigfrid Henrikinpoika Sarfve, joka 1598-1599 pakeni Tukholmasta Suomen kautta Puolaan, osoitetaan Pyhtään kirkkoherran Henricus Jacobin (k. n. 1591) pojaksi ja tämän seuraajan Martinus Henricin (k. n. 1614) veljeksi. Sigfridin vaimo Helena Könikintytär, joka eli 1611, oli arkkipiispa Petrus Keniciuksen sisar ja Gävlen raatimiehen Anders Nilssonin leski.

Tukholmassa eli 1500-luvulla erään Sarfve-suvun jäseniä, joilla oli sukulaisia Pernajassa ja Sipoossa. Lähteistä ei kuitenkaan löydy perusteita Henricus Jacobin suvun kytkemiselle heihin.

Porvoon kirkkoherran Ericus Simoniksen (k. 1637) säilyneistä muistiinpanoista löytyy tietoja hänen appensa Martinus Henricin perheestä. Ramsayn tieto, jonka mukaan Johan Teet, aateloituna Stierncreutz, olisi ollut Martinuksen vävy, perustuu väärään tulkintaan. Kaprion saarnaajana 1628-1629 mainittu Samuel Martini Sarfve oli Martinus Henricin (ainoa?) poika. Sigfrid Sarfvella oli 1595 poika ja ainakin kaksi tytärtä, joiden nimistä ja kohtaloista ei kuitenkaan ole tietoja.

 
Genos 45(1974), s. 4-11

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 1974 års register | Årgångsregister