GENOS
- Suomen Sukututkimusseuran aikakauskirja

[ Artikelns slut ]

FRÅGOR KRING GEORGSORDNAR OCH GEORGSSABLAR SAMT EN I GLÖMSKA FALLEN HJÄLTE: ADALBERT LEPORELLO SABEL (1877-1915)

Jur. lic. ÅKE BACKSTRÖM, Helsingfors

Ikonformitet med ett antal andra stormakter hade även det kejserliga Ryssland sitt utmärkelsetecken för visad tapperhet på slagfältet. Med den av kejsarinnan Maria Teresia av Österrike 1757 stiftade Militärischer Maria Theresia-Orden som förebild, stiftade kejsarinnan Katarina II av Ryssland 26.11./7.12.1769 den kejserliga S:t Georgsorden (förk. G), tillägnad det slaviska skyddshelgonet, den helige Georg, på svenska benämnd S:t Göran. Från första början skulle orden vara indelad i fyra klasser, av vilka G 1 under ordens hela existenstid om 148 år utdelades endast 25 gånger.[1]

De ryska härskarna alltifrån Katarina förhöll sig mycket olika till denna orden, vilket framgår av följande förteckning:

Katarina II G 1
Paul I -
Alexander I G 4
Nikolaj I -
Alexander II G 1
Alexander III G 2
Nikolaj II G 4

 

Katarina anlade G 1 samma dag hon stiftade orden och även Alexander II lät sig övertalas att mottaga densamma. Paul I noterade över huvud inte hela orden och även Nikolaj I:s inställning till densamma var snarast negativ. Alexander III bar det G 2 med vilket han dekorerades under kriget 1877. Alexander I och Nikolaj II måste vardera övertalas att mottaga och bära orden. Den förre accepterade G 4 först 1805, efter att länge ha kämpat mot Napoleon, den senare 1915, sedan han tagit överbefälet över den ryska krigsmakten av sin farbror, storfursten Nikolaj Nikolajevitj d.y.

Trots att S:t Georgsorden var det högst uppskattade och mest eftertraktade utmärkelsetecknet i Ryssland, var det till sitt yttre rätt oansenligt. Ordenstecknet var ett litet vitt s.k. georgskors i vars mitt fanns en rund röd sköld. På skölden fanns S:t Göran målad i harnesk med lans i handen, ridande på en vit häst, vid vars fötter låg den svarta draken, som genomborras av lansen. G 4 bars på bröstet, G 3 som halskors, G 2 som halskors med kraschan och slutligen G 1 som storkors över högra axeln, likaså med kraschan av samma storlek som G 2. Kraschanen skiljde sig från alla andra ryska kraschaner i det att den var endast fyrauddig (och bars på vänstra sidan). Ordensbandet var orangefärgat med tre svarta ränder, sammanlagt fem lika breda ränder.

Den helige Georg förekommer i Moskvas vapen och jämte vitt var färgerna i ordensbandet huset Romanovs färger, som återfinns bl.a. i den tidens ryska officerskokarder.

De första ordensstatuterna 1769 förutsatte att G 4 kunde tilldelas officer för 25 års oförvitlig tjänst eller, inom flottan, för 18 högsjöseglatser.[2] Denna dekorationsform överfördes 1855 på S:t Vladimirsordens 4. klass (Vl 4) och S:t Georgsorden blev äntligen en ren tapperhetsorden. Efter 1769 omarbetades statuterna 1782, 1816, 1833, 1855 och 1913.

foto1
Ryska S:t Georgsordens 4. klass. Ett vitt s.k. georgskors (35 x 35 mm). I mitten S:t Göran på sin vita häst och den svarta draken i naturliga färger mot en röd bakgrund. Bandet orangefärgat med tre svarta ränder, sammanlagt fem lika breda ränder.

Enligt bestämmelserna skulle den som dekorerats med S:t Georgsorden alltid bära densamma, oberoende av antal och klass. Drenzel, som ingående behandlar denna orden, tar som exempel den tidigare nämnde Nikolaj Nikolajevitj, som samtidigt bar G 2, 3 och 4.[3] Varken han eller någon annan rysk general dekorerades under 1 världskriget med G 1.

Såväl Drenzel, som i synnerhet Talvio, har befattat sig med frågan om antalet utdelade S:t Georgskors. Under det första seklet 1769-1869 utdelades följande antal ordnar, enligt en förteckning daterad 1892:[4]

G 1 13
G 2 84
G 3 466
G 4 2073

 

Av särskilt intresse vore att veta hur många landsmän som under den s.k. autonoma tiden 1809-1917 dekorerades med S:t Georgsorden. Härvid kan nämnas att ingen finländare någonsin erhöll vare sig G 1 eller G 2. Vad sedan G 3 beträffar så är Talvio och Drenzel (liksom förf.) ense om att endast två officerare dekorerades med detta mycket höga utmärkelsetecken, nämligen översten Oskar Ferdinand Gripenberg (1877) och generallöjtnanten Karl Johan Voldemar Alfthan (1915), den senare som den ende kadettofficeren.[5]

Såväl Talvio som Drenzel lutar åt den åsikt, som den förre uttryckt på följande sätt: "4. luokan yrjönristin sai urheudesta kentällä ehkä kolmisenkymmentä suomalaista upseeria."[6] Drenzel uttrycker sig lika lapidariskt: "Neljännen luokan ritareita oli vuosina 1832-1915 kolmisenkymmentä."[7]

Även om vardera tyr sig till något svävande ordalag, bör man anse antalet 30 på tok för lågt. Varför Drenzel tillika utsatt gränsåren 1832 och 1915 är okänt, då ju ett antal finländare dekorerades före 1832 och - i synnerhet - efter 1915. Närmare sanningen torde man komma genom att säga att sannolikt ett femtiotal under tidernas lopp blivit dekorerade med G 4, det dubbla antalet med Guldsabel eller Georgssabel mp "för tapperhet" (ry. za hrabrost), en utmärkelse, som från 1913, då namnet ändrades till Georgssabel, fick en nära anknytning till Georgsorden.[8]

Rätt märkligt är att ingen officer vid tjänstgöring i Finska Gardet någonsin dekorerades med G 4, de talrika 1800-talskrigen till trots.[9] Endast en officer, friherre Johan Fredrik Gustav Aminoff, kommendör för Finska Gardet 1884-1888, hade 1871 erhållit Guldsabel mp "för tapperhet" och 1878 dekorerats med G 4.[10]

Under en icke alltför djuplodande undersökning av finländska officerares insatser under 1 världskriget, har förf. funnit 14 utdelade G 4 och 20 Georgssablar.[11]

foto2
Tsar Nikolaj II med döttrarna Olga och Tatjana som gäster hos officerskåren vid 13., Erivanska, livgrenadjärregementet i Krasnoje Selo (1913). Stående längst t.h. stabskapten A.I. Sabel. Foto: K. Popov

Orsaken till att förf. så ingående i denna uppsats sysslat med att behandla och utreda problem kring den ryska S:t Georgsorden är den, att en officer av minst åtta recipienter under 1 världskriget av såväl G 4 som Georgssabeln,[12] var Adalbert Leporello Sabel, en i skäligen underordnad rang varande finländare, som i dag är helt okänd för den stora allmänheten. Denne utomordentligt tappre officer, som posthumt befordrades till överstelöjtnant, var endast kapten till rangen då han 1914 dekorerades med G 4. År 1915 erhöll här därtill Georgssabeln mp "för tapperhet". Officiellt dekorerades han posthumt 1915 resp. 1916. Han stupade redan i augusti 1915 som tf. bataljonskommendör vid ett av kejsardömets elitregementen och ligger begraven på okänd ort i Polen.[13]

 

Noter

[1] Werlich, a.a., s. 9 ff.

[2] På de vertikala armarna av korset inristades då "25 år" resp. "18 seglatser".

[3] A.a., s. 16. Hade G 1 tilldelats någon rysk general under 1. världskriget, hade nog Nikolaj Nikolajevitj (1856-1929) varit den naturlige mottagaren, möjligen likaså den framgångsrike generalen av kavalleriet Alexej Alexejevitj Brusilov (1853-1926).

[4] Talvio a.a. (1950), s. 24 anm. 3.

[5] Se Bilaga 2. Alfthan dekorerades med Georgssabel, G 4 och G 3 inom förloppet av ett år.

[6] A.a. (1950), s. 15.

[7] A.a., s. 21. Det är uppenbart, att uppgiften härstammar från Talvio, som dock icke själv utsatt några tidsbegränsningar.

[8] Talvio, a.a. (1974) har intressant och sakkunnigt utrett problemen kring s.k. hedersvärjor, under såväl svenska som ryska tiden. I Ryssland uppstod bruket först 1774, under Katarina II:s regentskap, tidsmässigt mycket nära instiftandet av S:t Georgsorden. Till en början existerade inget samband mellan dessa hedersvärjor (inkl. sablar o. dolkar) och S:t Georgsorden. Det var först Alexander I, som i en ukas 1807 bestämde, att hedersvärjorna skulle införas i registret över ryska ordnar. I en senare ukas av 1844 beordrades det ryska ordenskapitlet att utdela dessa vapen. Bestämmelsen gällde dock icke vapen belagda med briljanter, något som förblev ett kejserligt prerogativ. Beroende på vapnets art och modell fastsattes utmärkelserna S:t Georgs resp. S:t Anne (från 1797 A 3, men efter 1835 A 4) utmärkelsen olika på fästet. Samma gällde den ingraverade texten "för tapperhet". Talvio säger (s. 47): "Suuren suuri ei suomalaisten upseerien saama ’kultaisten aseiden’ ja ’yrjönaseiden’ lukumäärä ole verrattuna jaettujen kunnia-aseiden kokonaismäärään." I det engelskspråkiga sammandraget (s. 51) går han på samma linje som förf. i texten, i det han anser att av finländska officerare "nearly one hundred" belönats med en hedersvärja under ryska tiden. Vad slutligen antalet utdelade vapen vidkommer, har Talvio följande siffror att uppvisa (s. 49 anm. 16):

krigen 1788-1790 55
1806-1815 1 512
1826-1829 349
1831-1832 341
1853-1856 456
1860-1864 522 + 1 m. briljanter
1914-7.12.1916 5 314 + 8 m. briljanter

Före Nikolaj II:s abdikation 15.3.1917 hade sålunda över 6 000 hedersvärjor utdelats, måhända närmare 7 000.

[9] Däremot erhöll sammanlagt 10 officerare Guldsabel mp "för tapperhet", 1) för polska upprorets kuvande 1831: överstelöjtnanten Robert Vilhelm Lagerborg, stabskaptenen Alexander Jakob Wendt, löjtnanten Johan Fredrik Sebastian Gripenberg, underlöjtnanten, friherre Gustav Adolf Hjärne samt fänriken, friherre Mauritz Ferdinand von Kothen, 2) för rysk-turkiska kriget 1877: överstarna, friherre Georg Edvard Ramsay och Viktor Napoleon Procopé, överstelöjtnanten Julius Konstantin Sundman, kaptenen Eugen Robert Bremer samt stabskaptenen Karl Julius Hausen.

[10] Aminoff, Johan Fredrik Gustav, friherre (1844-1899) generallöjtnant, Guldsabel mp "för tapperhet" 1871, som ryttmästare vid Livgardets, H.M:s, ulanregemente, kommenderad till generalstaben i Turkestan, G 4 1878, som överste och kommendör för 16. Skarpskyttebataljonen. Utom Aminoff hade följande officerare vid Finska Gardet erhållit Guldsabel mp "för tapperhet" vid tjänstgöring i annat truppförband: överstelöjtnanten Magnus Fridolf Ernst Ehrnrooth (1854) och generalmajoren Sebastian Albrekt von Etter (1877).

[11] De torde representera merparten, men långt ifrån alla, under 1 världskriget åt finländska officerare beviljade G 4 och Georgssablar.

[12] Se Bilaga 2.

[13] Se Bilaga 1. I en av sina kändaste dikter - "En grav" - daterad 1905, hyllar Bertel Gripenberg minnet av patrioten och tyrannmördaren Eugen Schauman, som för att sona brottet avhände sig själv livet. Diktens avslutande strof kunde lika väl ha skrivits till minne av den på främmande botten tio år senare stupade Adalbert Sabel: Vård på graven du ej behöver, hög som äran är skyn däröver. Allting döden i glömska söver, äran ensam blir evigt kvar.

 

Källförteckning

Andolenko, S., Insignes regimentaires de l’armee imperiale russe. Paris 1966 (ry.).

Andolenko, Serge & Werlich, Robert, Badges of Imperial Russia etc. Washington, DC 1983.

Backström, Åke, På Finlands riddarhus immatrikulerade medlemmar av R.o.A. som recipienter av de högsta ryska ordnarna 1809-1917. Gentes Finlandiae VII. Helsingfors 1987.

Backström, Åke, Från mobilisering till demobilisering. Finska Gardets befäl 1877-1878. Genos 1996.

von Budberg, Nicolai, Ritter des kaiserlich-russischen St.-Georg-Ordens und des Georg-Säbels. Balten-Deutsche, Russland-Deutsche und Finnland-Schweden Offiziere der kaiserlich-russischen Garden im Weltkrieg 1914-1917.Limburg/Lahn 1969.

Carpelan, Tor, Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna efter 1809 adlade, naturaliserade eller adopterade ätterna. Helsingfors 1942.

Carpelan, Tor, Ättartavlor för de på Finlands riddarhus inskrivna ätterna I-III. Helsingfors 1954-65.

Drenzel, Edward, Pyhän Yrjön risti. Numismaattinen aikakauslehti 1997.

Engström, Frans, Den finska militären - Suomen sotalaitos. Stockholm 1902.

Finlands stats-kalender 1901-1902.

Finsk militär tidskrift (FMT) 1900-1901.

Gritzner, Maximilian, Handbuch der Ritter- und Verdienstorden aller Kulturstaaten der Welt innerhalb des XIX. Jahrhunderts. Leipzig 1893.

Hazelton, Alan W., The Russian Imperial Orders. New York, NY 1932.

Holthoer, Rostislav, Uskollinen venäläinen. Keuruu 1991.

Izdanije Obstsestva Kavalerov Ordena Sv. Georgija i Georgijevskago Oruzija. Belgrad 1935.

Landgren, Folke, Nyländska avdelningens matrikel 1869-1900. Helsingfors 1932.

Lyons, M., The Russian Imperial Army. A Bibliography of Regimental Histories and Related Works. Stanford, CA 1968.

Popov, K., Vospominaiia Kavkazsago Grenadera 1914-1920. Belgrade 1925.

Popov, K., Khram Slavy I-II. Paris 1931.

Popov, K., Leib-Erivantsy v Velikoj Vojne, Paris 1959.

Sabel, A.L., Meritförteckning 1900 (sv.), 1902 (ry.), KrA.

Schulman, Hugo & Nordenstreng, Sigurd, Finska kadettkårens elever och tjänstemän. Biografiska anteckningar 1812-1912. Helsingfors 1912. Supplement (1) 1812-1921 (1922). Supplement II 1812-1940 (1941). Supplement III 1812-1960 (1961).

Schvindt, V., Biografiska anteckningar öfver officerare och civile tjänstemän vid Lifgardets finska skarpskyttebataljon. Helsingfors 1912.

Svenska privatlyceum och Privata svenska reallyceum för gossar och flickor i Kuopio. Helsingfors 1916.

Talvio, Paavo, Miekkaritarikunnasta Mannerheimin ristiin. Sotamuseo III. Helsinki 1950.

Talvio, Paavo, Kunniamiekoista ja kultaisista aseista. Sotahistoriallinen seura ja Sotamuseo, vuosikirja VIII. Helsinki 1974.

Wasastjerna, Oscar, Matrikel öfver generaler, stabs- och öfverofficerare samt läkare vid finska militären år 1901. Helsingfors 1901.

Werlich, Robert, Russian Orders, Decorations and Medals etc., Washington, DC 1981.

Åkerman, Birger & Pikoff, Eugen, Officerskartotek, RA.

 

Bilaga 1

Sabel, Adalbert Leporello (ry. Adalbert Ivanovitj), f. 23.12.1877 i Borgå. Fldr. underofficeren vid 5., Kuopio, finska skarpskyttebataljon, bataljonsskräddaren Johan Didrik Sabel (1854-1893) och Alma Pettersson (1854-1939). Inskriven i kl. I vid Privata svenska reallyceum i Kuopio 1.9.1867. Avgått från 14. VIII 27.2.1896. Student som privatist (Nyl.) från samma skola 16.12.1896. Av uppbådsnämnden i Kuopio 1. uppbådsdistrikt godkänd som 1-årig frivillig 29.2.1896. I krigstjänst och skarpskytt vid 2. kompaniet av 5., Kuopio, finska skarpskyttebataljon 1.3.1896. Gefrejter 23.6.1896. Deltagit i lägermötet vid Villmanstrand sommaren 1896. Godkänd i undervisningskommenderingens examen 14.4.1897. Yngre underofficer 15.4.1897. För avläggande av officersexamen kommenderad till Finska kadettkåren i Fredrikshamn 11.9.1897. Efter avlagd examen återkommenderad till bataljonen 26.5.1900. Placerad på 3. kompaniet 28.5.1900. Underfänrik 8.6.1900. Underlöjtnant 22.8.1900. I avsikt att förbättra sina ryska språkkunskaper kommenderad på 3 år till 129., Bessarabiska, H.K.H. Storfursten Mikael Alexandrovitjs, infanteriregemente i Kiev 27.12.1900.[1] Vid finska militärens upplösning transporterad till 13., Erivanska, livgrenadjärregementet i Manglis, Kaukasien 21.3.1902.[2] Löjtnant sannol. 1905. Stabskapten sannol. 1909. RRyA 3 2.8.1911. Kapten 1914. Bivistat 1 världskriget 1914-15. RRyV1 4 msvor 11.3.1915. D. (stupad) 29.8.1915 i slaget vid Starie Troki i Polen. RRyG 4 (posth.) 1.10.1915.[3] Överstelöjtnant (posth.) 23.1.1916. RyGeorgssabel mp "för tapperhet" (posth.) 28.10.1916.[4] Av rådstuvurätten i Kuopio dödförklarad 13.1.1969. - Ogift (1902).

foto3
Underlöjtnant A.L. Sabel I Kuopio (1900). Foto: Kulturhistoriska museet I Kuopio

 

[1] Erhållit regementsmärket 5.6 .1908.

[2] Frhållit regementsmärket 11.7.1909.

[3] Motivering: "Den 19 december 1914, nära Leng [i Polen] på östra stranden av floden Bzura, kommenderande två kompanier av sitt regemente och under oavbruten stark fiendeeld, ledde han personligen kompanierna i en attack mot de fientliga ställningarna och drev med bajonetter fienden från de ställningar den ockuperat på banken av Bzura, dödande 50 och tillfångatagande 13 soldater samt sålunda fullständigt skyddande den vänstra flanken av våra ställningar från ytterligare anfall av fienden."

[4] Motivering: "Med rang av kapten i arriärgardesaktion från den 13 till 23 juni 1915 vid byarna Tukhla, Lukovets och Oseretsk [i Polen], besjälade han genom personligt exempel sin bataljon, att vid flera tillfällen försvara viktig militärutrustning och avslå otaliga anfall från överlägsna fiendestyrkor samt var tvenne gånger avskuren från sitt regemente, men kämpade sig tillbaka i bajonettstrid och återförenades med regementet."

 

Bilaga 2

Finska officerare som recipienter av Georgsordens 3. klass ävensom - i första världskriget - Georgsordens4. klass och Georgssabeln mp "för tapperhet’! (Förteckningen är icke fullstandig)

 

Gripenberg, Oskar Ferdinand (1838-1916), general av infanteriet, G 4 1867, som kapten och tf. kommendör för 5. Turkestanska linjebataljonen, Guldsabel mp "för tapperhet" 1868, som överstelöjtnant och kommendör för samma bataljon, G 3 1877, som överste och tf. Kommendör för Livgardets Moskovska regemente.

Alfthan, Karl Johan Voldemar (1860-1940), generallöjtnant, G 4 1914, som generallöjtnant och kommendör för 78. Infanteridivisionen, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som generallöjtnant och kommendör för samma division, G 3 1915, fortfarande i enahanda ställning.

von Etter, Johan Emil (1863-1941), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som generalmajor och kommendör för Livgardets Semenovska regemente, G 4 1915, som generalmajor och kommendör för samma regemente.

Holmsen, Johannes (1865-1941), generallöjtnant, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som generalmajor och kommendör för I Brigaden av 53. Infanteridivisionen, G 4 1914, som generalmajor och kommendör för samma brigad.

Högström, Eugen Alexander Nikolaj (1871-1926), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" sannol. 1916, som överste och kommendör för 207., Novoboajasetska, infanteriregementet, G 4 sannol. 1916, som överste och kommendör för samma regemente.

Löfström, Ernst Bertold (1865-1937), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som överste och kommendör för 91., Dvinska, infanteriregementet, G 4 1915, som generalmajor och kommendör för Livgardets 1., H.M.:s, skarpskytteregemente.

Mannerheim, Carl Gustaf Emil, friherre (1867-1951), generallöjtnant, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som generalmajor och kommendör för Avdelta Gardeskavalleribrigaden, G 4 1915, som generalmajor och kommendör för samma brigad.

Raddatz, Ernst August (1868-1917), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1916, som generalmajor och kommendör för 1. Sibiriska kosackbrigaden, G 4 1916, som generalmajor och kommendör för samma brigad.

Sabel, Adalbert Leporello (1877-1915), överstelöjtnant, G 4 1914, som kapten och chef för 5. Kompaniet av 13., Erivanska, livgrenadjärregementet, Georgssabel mp "för tapperhet" 1915, som kapten och tf. kommendör för I Bataljonen av samma regemente.

Björkman, Herman (1866-1937), överste, G 4 1915, som kapten och tf. kommendör för IV Bataljonen av 7. Kaukasiska skarpskytteregementet.

Elfvengren, Georg Vilhelm (1889-1927), ryttmästare, G 4 1915, som löjtnant vid Livgardets, Hennes M. :s, kyrassiärregemente.

Lode, Alexej (1870-1918), överste, G 4 1916, som överste vid 83., Samurska, infanteriregementet.

Segercrantz, Vladimir (1872-1914), överste, G 4 1914 (posth.). som överste och kommendör för 171., Kobrinska, infanteriregementet.

Tawaststjerna, Georg (1891-1973), överste, G 4 1916, som löjtnant vid Livgardets 2., Tsarskoseljska, skarpskytteregemente.

Wadenstjerna, Carl Torsten (1861-1920), generallöjtnant, G 4 1915, som generalmajor och kommendör för II Brigaden av 5. Infanteridivisionen.

Appelgren, Arvid Konrad (1876-1961), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1915, som överste och stabschef vid 10. Sibiriska skarpskyttedivisionen.

Bergenstråle, Eugen Bernhard Richard (1870-1916), överste, Georgssabel mp "för tapperhet" 1915, som överstelöjtnant vid Dubenska infanteriregementet.

Boije af Gennäs, Vladimir (1891-1981), kapten, Georgssabel mp "för tapperhet" 1917, som kapten vid Livgardets Semenovska regemente.

von Daehn, Peter (1882-1971), överste, Georgssabel mp "för tapperhet" 1915, som överstelöjtnant vid 17., Nisjegorodska, dragonregementet.

Gadd, Alexander Gideon Adalbert (1875-1960), konteramiral, Georgssabel mp "för tapperhet" 1916, som kapten av 1. rangen och befälhavare på kryssaren Pamjat Merkurija.

von Gerich, Paul Bruno (1873-1951), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som kapten och chef för 16. Kompaniet av Livgardets Jägarregemente.

von Hellens, Lars Hjalmar, friherre (1869-1953), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1914, som överste och kommendör för I Bataljonen av Livgardets 4., Kejserliga familjens, skarpskytteregemente.

Kivekäs, Kaarlo Edvard (1866-1940), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1915, som överste och kommendör för 1. Bergsartilleriregementet till häst.

Linder, Carl Magnus Paul (1873-1940), överste, Georgssabel mp "för tapperhet" 1916, som överstelöjtnant vid 2. Linjeregementet av Kubanska kosackhären.

Rosenkampff, Eugen Karl, friherre (1874-1927), generalmajor, Georgssabel mp "för tapperhet" 1919, som generalmajor och inspektör för II Armékåren av den vitryska (Koltsjak) armén.

Wetzer, Paul Martin (1868-1954), överste, Georgssabel mp "för tapperhet" 1916, som överste och kommendör för 257. Infanteriregementet.

Wilkman, Karl Fredrik (1876-1947), överste, Georgssabel mp "för tapperhet" 1915, som överste och kommendör för 3., Novorossijska, dragonregementet.

 

1. Följande officer. vars ätt var inskriven på Finlands riddarhus, kunde tekniskt sett betraktas som finsk medborgare: van Suchtelen, Paul, greve (1788-1833), generallöjtnant, G 3 1829, som generallöjtnant och generaladjutant hos H.M.

2. I detta sammanhang må nämnas: Holthoer, KonstantinAlexandrovitj,f. 4/16.1.1865 i S:t Petersburg, d. (i landsflykt) 20.3 .1933 i Helsingfors, generallöjtnant, Georgssabel mp "för tapperhet" och G 4 1914, som generalmajor och kommendör för Livgardets 4., Kejserliga familjens, skarpskytteregemente.

 

Bilaga 3

Ett antal finska officerare som recipienter av Georgsordens 4. klass före första världskrigets utbrott, vid tjänstgöring i ryska armén eller marinen (M):

 

Boije af Gennäs, Hippolyt (1860-1929), som löjtnant dekorerad med G 4, 1904

(M) Boisman, Vladimir, som midshipsman dekorerad med G 4, 1904

von Briskorn, Nikolai (1808-1843), som underlöjtnant dekorerad med G 4, 1832

Brunow, Göran Robert (1814-1849), som stabskapten dekorerad med G 4, 1832

(M) von Daehn, Nikolaj (1880-1905), som midshipsman dekorerad med G 4, 1900

(M) Elfsberg, Alexander (1826-1903), som löjtnant dekorerad med G 4, 1855

Gadolin, Axel (1826-1892), som stabskapten dekorerad med G 4, 1855 (de facto som generalmajor, 1871)

Krabbe, Jakob Fredrik (1806-1875), som kapten dekorerad med G 4, 1855

(M) von Kraemer, Johan Fredrik Oskar (1829-1904), som löjtnant dekorerad med G 4, 1855

Krook, Karl Edvard (1823-1887), som överste dekorerad med G 4, 1878

Kuhlström, Lorentz Konstantin (1825-1906), som generalmajor dekorerad med G 4, 1877

Kyander, Karl Ernst (1800-1844), som överste dekorerad med G 4, 1844

Martinau, Carl Mauritz (1797-1863), som generalmajor dekorerad med G 4, 1847

Nicolaij, Ludvig Ernst, friherre (1820-1891), som överste dekorerad med G 4, 1854

Nilsson, Henrik Bogislaus (1820-1890), som generalmajor dekorerad med G 4, 1878

Rehbinder, Bernt Reinhold Alfred, friherre (1817-1883), som major dekorerad med G 4,1855

Savonius, Selim Viktor (1840-1910), som stabskapten dekorerad med G 4, 1877

Schatelowitz, Carl Magnus Verner (1827-1905), som löjtnant dekorerad med G 4, 1854

von Schoultz, Onni Voldemar Alexander (1848-1884), som löjtnant dekorerad med G 4,1877

(M) Sillman, Teodor (1854-1926), som kapten av 2. rangen dekorerad med G 4, 1900

Thesleff, Alexander Amatus (1778-1847), som generalmajor dekorerad med G 4, 1813

Thesleff, Peter Ceorg (1775-1844), som överste dekorerad med G 4, 1818

(M) Tudeer, Sten Carl (1840-1897), som kaptenlöjtnant dekorerad med G 4, 1877

Willgren, Adolf (1808-1865), som löjtnant dekorerad med G 4, 1841

(M) von Wirén, Robert Reinhold (1857-1917), som kapten av 1. rangen dekorerad med C 4, 1904

von Wulffert, Mikael Custav Konstantin (1840-1894), som major dekorerad med C 4, 1866

 

Selostus

Åke Backström: Pyhän Yrjön ritarikunta, Pyhän Yrjön kunniamerkit miekoin ja unohdettu sankari Adalbert Leporello Sabel (1877-1915)

Kirjoittaja käsittelee keisarinna Katariina II:n v. 1769 perustamaa Pyhän Yrjön ritarikuntaa ja sen autonomian aikana suomalaisille sotilaille myöntämiä kunniamerkkejä. Neljään luokkaan jaetun ritarikunnan I luokan merkkejä jaettiin 148 vuoden aikana vain 25. Suomalaisille ei myönnetty I ja II luokan merkkejä. Kolmannen luokan kunniamerkki luovutettiin ainoastaan kahdelle suomalaiselle: eversti Oskar Ferdinand Gripenbergille (1877) ja kenraaliluutnantti Karl Johan Voldemar Alfthanille (1915).

Ensimmäisen maailmansodan aikana IV luokan kunniamerkin sai Backströmin mukaan 14 ja rohkeudesta myönnettävän Pyhän Yrjön kunniamerkin miekoin 20 suomalaista. Yksi sekä IV luokan kunniamerkin että sapelitunnustuksen saaneista oli suurelle yleisölle tuntematon, everstiluutnantti Adalbert Leporello Sabel (1877-1915), jolle em. kunnianosoitukset annettiin kuoleman jälkeen.


Genos 71(2000), s. 177-184, 210-211

© Tekijät ja Suomen Sukututkimusseura - Författarna och Genealogiska Samfundet i Finland

[ Artikelns början ]

Systematisk förteckning | 2000 års register | Årgångsregister